Priset på en tröja

Men’s wear by Pulkkinen, Kari Rainer – Finnish Heritage Agency, Finland – CC BY-ND.
https://www.europeana.eu/item/2021009/_005139FDD55BA52B914694FDBB297DC6

Ibland brukar jag sticka. Kanske virka. Då tror andra att de gör mig en tjänst när de ber mig tillverka något åt dem. Kanske tror de att jag behöver en ursäkt för att få sticka, kanske virka? Kanske tror de att det bara är en mysig lyx att ägna sig åt därför att man just för stunden inte har något viktigt att utföra, därför att man inte har något ansvarsfullt att göra så som att renovera något i hemmet? Jag vet inte. Jag ler och lägger locket på. Vill säga det har inte du råd med på frågan om det går att beställa något.

Det har inte du råd med.

Vad är priset på ett par hemstickade vantar? Garnkostnaden? Garnkostnaden plus arbetstiden? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter plus avgiften för sjukgymnastik som numera kallas fysioterapi? Kanske tillkommer tandläkarräkning för söndergnisslade tänder?

Eller så tar jag bara betalt för garnet? Garnet plus mitt självförtroende? Garnet plus mitt självförtroende plus min självkänsla? Plus besök hos psykolog för nedvärderande av det egna jaget och oförmågan att ställa motkrav på omgivningen, vara besvärlig, vara ofin nog att tro att just mina timmar i soffan kan vara värda något i reda pengar.

Garn är dyrt. Många skyggar undan redan där. Det är dyrare är att sticka en tröja än att köpa den färdig. Om det inte står ett tjusigt namn i nacken. Maskinstickade tröjor med speciella namn i nacken är dyra. Det går att kräva betalt för sådana.

Det går inte att kräva betalt för sina hemstickade tröjor.

Det går att kräva betalt för garn.

Men inte för stickat garn.

Inte för virkat garn.

Inte av mig.

Men jo.

Jo!

Advertisement

Hopplösheten i att verka utan att synas

Melancholia: a female figure contemplating a skull, surrounded by attributes of knowledge and learning. Engraving after D. Fetti. av Domenico Feti – Wellcome Collection, United Kingdom – CC BY.
https://www.europeana.eu/sv/item/9200579/je2y2q9a

Ibland är då svårt att skriva för att det ändå inte leder till någonting. Det kommer inte bli någon bok, kanske inte ens hel story eller dikt. Kanske blir det bara meningslösa rader och bokstavskombinationer. Då tryter motivationen.

Men tänk om det är så att det ändå är värdefullt investerad tid och just skitresultatet det som gör det värdefullt? Genom att anspråkslös skapa, utan att ha något mål eller ens intresse av att spara resultatet, prioriteras själva utförandet. Produktivitet kan hämma skapandet. Ett nyfiket undersökande kan i stället uppmuntra och leda till nya upptäckter.[1]

För att uppnå stadiet av ”flow”, det nästan meditativa utövandet av något, krävs att man behärskar det man håller på med. Eftersom hjärnan är mindre elastisk ju äldre vi blir, kan vi inte längre lära oss genom instruktioner eller undervisning. Vuxnas utveckling mot nya kunskaper sker snarare genom att vi gör fel. Genom att göra fel, lär vi oss att göra rätt, inte genom att hamna i ”flow”.[2] Förmodligen är det många fler än jag som tycks behöva göra många fel för att få hjärnan att lira in på rätt spår. Vad är då bättre än att nyttja skapandeprocessen för detta?

Skrivandet medför en oändlig massa möjligheter att sabba försök efter försök. Många känner säkert till ”vad händer om”-tänkandet för att vrida upp spänningen i en story några snäpp. Och här kan man alltså nyttja det för att lära sig behärska skrivandet bättre. Vad händer om jag kastar två ruttna äpplen mot varandra så att det krockar mitt i texten? Vad händer om jag tar bort vartannat ord? Vad händer om jag låter texten krylla av adjektiv och adverb? Eller om jag vänder på meningssatserna och börjar formulera mig som Yoda?

Kanske är det lättare att experimentera i andra medier. Det är trots allt väldigt påtagligt vad som händer om man målar med akryl ovanpå oljefärg eller försöker färglägga en oljepastell med akvarell. Konstnären Ann Blockley undersöker ofta såna här ”förbjudna” kombinationer i sitt måleri och har gett ut flera inspirerande böcker om det.

Så, att skriva ”fel”, att gå emot vartenda skrivtips man stött på och treva sig fram är nog inte enkelt. Men varför inte försöka? Att fortsätta även när frustrationen är hög är ytterligare ett sätt för effektivt lärande.[3] Och frustrerad av skapandet blir man ofta – då gäller det att fortsätta ändå. Vad tvivlet om väl investerad eller bortkastad tid anbelangar så är det omöjligt att bli publicerad/läst utan att faktiskt ha hackat ner några bokstäver. Är inte det svar nog?


[1] https://theconversation.com/brain-research-shows-the-arts-promote-mental-health-136668

[2][2] https://hubermanlab.com/using-failures-movement-and-balance-to-learn-faster/

[3] Ibid.

Allvar

Sorlet i salen tystnade så fort mannen steg upp på scenen.

Hur ni tar er själva och era drömmar på allvar. Det är svårt, eller hur? Därför ska jag lära er hur detta går till. Som ni alla säkert vet är vår tid på jorden kort och de flesta ångrar vid livets slutskede inte vad de gjort, utan det de inte gjorde. Sug på den karamellen en stund. Vad skulle detta kunna representera för just dig?

Mannen med den blonda bakåtkammade pagen tystnade och ställde sig med benen brett isär med händerna som i en triangel framför bröstet. Han såg ut att suga på något och lät blicken glida snett upp mot taket en stund innan han började betrakta sin publik. Elsie sjönk ihop i sitt säte så gott hon kunde. Med sin längd och sitt burriga hår var hon van att alltid synas. Och hon hatade det.

Läs vidare på Påhittat.se

 

Julbord

Den upphöjde mannen med sidbena och vattenkammat hår och kramade om mikrofonen med ena handen. Strålkastaren svepte över scenen innan den fixerade sångare med sitt skarpa ljus och fick sorlet att tystna bland borden innan toner om vintern som den mest fantastiska tiden på året bröt ut.   

läs vidare här.

Tobaksaffären

”Flytta på dig ditt grisnylle!”

Orden ven som ett piskrapp genom luften. Bill kände hur han stirrade med gapande mun och fåraktigt utseende. Handlingsförlamningen gjorde honom förbannad. Här hade en idiot kommit och ställt sig före honom i kön och inte nöjt sig med det utan svurit ut en hagelsalva av elaka kommentarer om Bills lekamen. Alla andra som väntade på att få bonga in sina tipsextra och travgissningar stirrade på Bill. En del förbryllade, andra nyfiket och ytterligare några som om det var Bill själv som rört upp stämningen. Och det trots att han alltid brukade anstränga sig för att passa in, vara trevlig och anpassa sig till den svenska återhållsamheten.

”Dra tillbaka till USA din jävla jänkare. Men de vill väl inte ha dig, så ful som du är!?” Ful? Fick man inte vara ful i det här landet nu heller? Bill öppnade munnen för att svara

Fortsätt läsa här.

Åsna

Åsna +Skriv om följande text med andra så ord så den blir mer levande. Byt ut det kursiverade orden mot mer karaktäristiska.

Mannen stannade vid ett hus. Han öppnade grinden och gick fram till huset. Dörren stod öppen. När han hörde ett ljud vände han sig mot gatan. Där såg han en bil bromsa in. Från huset hördes en röst. Det var en kvinna. En man klev ur bilen. Han bar skor, på huvudet en hatt” Åke Blom stannade vid kråkslottet som hemsökt hans drömmar den senaste tiden. Han rös när handen slöt sig olm den rostiga, iskalla järngrinden och sköt upp den. Det fallfärdiga rucklet liknade en sorlig ruin över tider som Åke var glad hade flytt. Med några få kliv nådde han dess fot. Den ruttnande porten, som en gång utstrålat solitt trä, slog i vinden. Han övervägde en stund om han skulle gå in eller strunta i det hela.

Läs vidare här! 🙂

Länkar: Skrivpuff Åsna och Författarens julkalender lucka 17.

Bulla upp

”Varför står det i så många böcker att föräldrarna är pinsamma?”

Jag ser upp från tidningen, skjuter upp glasögonen på näsan och ser hur du lägger pannan i så djupa veck som du förmår. Den är nästan helt slät, trots att du anstränger dig. Framför dig ligger din vanliga frukostmacka. En rostad macka med leverpastej och hallonmarmelad.  

”Det är väl för att man brukar tycka det när man är i din ålder och uppåt”, säger jag, lättad över att inte vara där än.

”Gör man”, säger du och kliar dig bakom örat så att jag undrar om du har fått löss.

”Ja, det är jättevanligt och helt naturligt. Man ska inte tycka att föräldrar, eller vuxna överhuvudtaget, gör och har rätt i allt.”

”Varför då?”

”Man ska hitta sin egen väg, antar jag… Tänka själv. Och det ska bli så himla kul! När du kommer hem med en tjej eller kille, så ska jag stå där redo med bullarna och mjölken i dörröppningen. Och så ska jag säga ’är det nån här som är sugen på lite bulla?’ Saft fick man ju förr, men det är inte okej längre verkar det som, så ni får mjölk till.  Om ni inte hellre vill ha kaffe eller kanske te.”  

”Men mamma! Jag tycker inte om kaffe. Inte te heller.”

”Okej, då blir det saft då. Eller nej, jag menar mjölk. Saft är inte bra för tänderna… men bulla ska det va, där är jag benhård!”

Padda

Det stack i näsan på Lill när hon vaknade i det dunkla sovrummet. Förkylning igen, naturligtvis, tänkte hon och suckade. Det är priset man får betala för att jobba med småbarn hela dagarna…

Lill gnuggade sig i ansiktet och tänkte på drömmen hon slitits ifrån. Den heta kärleksstunden med en okänd man. Så absurt. Lill var inte typen som skulle kasta sig rakt i famnen på en okänd karl, ändå… ändå hade den varit lika underbar och som det nu var förbaskat snopet att vakna. Som att kyssa en prins och vips så står där en vårtig och knubbig padda.

Lill blinkade några gånger innan hon snurrade runt i den mjuka sängen och snodde duntäckte omkring sig. Det skulle gå att dyka tillbaka in i drömmen, det var hon säker på. Hon behövde bara bestämma sig och det var trots allt söndag. Ingenting att stressa upp för, ingen stämpelklocka, ingen tid att passa. Och det var ju så skönt i sängen. Lill drog ett djupt andetag och skulle just låta luften glida ut i en lång härlig, avslappnande utandning när hon hostade till och for upp som en spiralfjäder.

Bränt.

Det luktade bränt.

Det tog en stund innan Lill frigjort sig från täcket och kom ur sängen. Ett fladdrande sken avtecknade sig mot ena väggen utanför rummet och fick håret att resa sig i nacken på henne. Lill fick svårt att andas. Det kändes som om hon satt fast i ett trångt utrymme som hindrade henne från att röra sig.    

Inspirerat av Skrivpuff: padda.

Polis

Polis

”Polis polis potatisgris…”

”Hörni-ni  ungar, nu håller ni truten annars…”

Torsten slängde upp batongen över huvudet. Han grimaserade åt snorvalparna som sakta drog sig undan samtidigt som de visade honom lång näsa och lipade. Han måste sätta ner foten. Det hade Vanja sagt åt honom. 

”Sätt ner foten och visa vem som bestämmer!”

Så hade hon sagt när hon rätade till slipsen på hans uniform innan han gav sig iväg för dagen. Hon hade kysst honom på kinden och han hade velat stå kvar i tamburen med händerna om hennes midja resten av dagen. Istället var han sen och tvungen att rusa. Jäkta iväg till ett jobb som en annan slarver. Ett jobb som…

Läs gärna vidare på min nya blogg som du hittar här!

Göda


”Kom hit, lille man, så får jag se på dig”, sa gumman och vinkade till sig Hasse som tvekande gick fram. ”Oj, så smal du är… får du tillräckligt att äta?”

Hasse såg ner i marken framför sig och skrapade med ena foten mot det såpade trägolvet.

”Nej, det får du förstås inte”, skrockade gumman och lade den virkning hon hållit på med på ett bord intill gungstolen. ”Nå ja, här finns tillräckligt för att göda små gossar.”

Det vattnades i munnen på Hasse när han kände dofterna från spisen tränga in i näsborrarna. Hade han inte varit så hungrig hade han kutat ut ur stugan för länge sedan. Han visste mycket väl att han inte fick tala med främlingar, än mindre gå in till dem. Han sneglade över axeln mot Maggan som stod och drog i sin kjolfåll. Hennes armar såg tunna ut som spindelnät under blusen och han visste att hon inte ätit sedan morgonen dagen innan. Vad skulle det egentligen göra om de lät den här gamla tanten dela med sig av sitt överflöd? Nej… han tvekade och såg sneglade upp mot den fåriga damen som kliade på en skäggvårta på hakan. Mamma skulle… men hon var ju på sjukhus nu och kunde inte förmana eller förhindra någonting.

Fortsättningen hittar du här. 🙂