Statyn

”Han hade en pepitarutig rock, långa smala snörskor, blanka som glas.” sidan 30 i Steglitsan av Donna Tartt.

– Det här är banne mig ett mästerverk!

Han tog upp en monokel ur rockfickan, höll den framför ögonen och studerade den slanka vita skulpturen. Hans blick blev glasartad och det började rycka i ena näsvingen. Ett par svettdroppar blänkte intill hårfästet.

– Jag måste köpa det. Få dem att nämna ett pris, Jean!

Orden skorrade ur hans hals som om han befann sig i en torr öken och inte på Académie des Beaux-Arts I Paris mitt i vintern. Utan att slita blicken från kvinnofiguren som balanserade på en piedestal gjord av finaste carraramarmor beordrade han sin assistent och bad denne göra upp om köpeskillingen.

– Jag är ledsen men hon är inte till salu.

Rösten kom från ett rum dolt bakom ett tungt sammetsdraperi och fick Marcel att tappa monokeln. Glaset splittrades på stengolvet i små, vassa skärvor. Marcel såg på dem. Det skulle ta tid att få ett par nya. Kostsamt var det också. Men värst var nederlaget gällande statyn. Mannen som frigjorde sig från skuggorna bakom draperiet kom närmare, ursäktande över att ha betett sig illa. Han visste ju att besökarna inte kände till kontoret vars dörr lågt gömd i salen.

– Jag ska återgälda dig på bästa sätt, Monsieur, försäkrade han och klappade i händerna för att kalla på någon ur personalen som skulle få sopa upp monokelsmulorna. Jag ber tusen gånger om ursäkt, Monsieur. Detta är förfärligt.

Marcel tog upp en näsduk ur rockfickan och strök bort svettdropparna som envisades med att rinna nerför pannan och in i ögonen där de förblindade honom ytterligare. De sved och tvang honom att blinka hårt. Besviken och ilsken över att ha nekats den sköna damen som krumbuktade sig för att nå ner till sina tår och vidare förnedrad när glasögonen gick i krasch spände han ögonen i mannen framför sig. Granskade honom uppifrån och ner med en ogillande min. Det flottiga håret fick honom att rysa av obehag. De stora näsborrarna tycktes pyra ut en stank av övergödd gris som fick Marcel att må illa. Händerna såg ovanligt bleka ut. Nästan gröna. Smala med tunna, långa fingrar som knep om en bunt med papper. Marcel fick lust att slå den ur handen på mannen och se dem singla runt som yrvakna snöflingor i november. Herregud, vägra honom, den berömde Marcel Cortot, att köpa en staty. Vansinne!

– Antingen låter ni mig få den där statyn eller också ser jag till att den här verksamheten får lägga ner.

– Men Monsieur…

– Inga men! Gör bara så som jag säger så ska allt gå bra.

 

Mannen med det fettdrypande håret kämpade emot i det längsta, men Marcel kunde genom att rabbla upp namn på viktiga bekanta, slutligen vinna kampen. För en summa som skulle ha försatt de flesta i personlig konkurs fick han den sköna damen levererar till sin adress. Med darrande händer öppnade han paketet och frigjorde kvinnan från sitt emballage. Han hade sedan länge sett ut en plats för henne. Hon skulle få stå i ena hörnet, skyddad från obehörigas blickar genom fönstret men belyst av dagsljuset ur den bästa vinkeln. När Marcel lyfte upp henne med varsamma händer och kände hur stenen i hennes kropp kylde ner hans varma händer, föll ett kuvert ner på golvet. Marcel ställde statyn på piedestalen i vrån intill fönstret och snappade åt sig brevet. Med en kniv sprättade han upp det och drog ut en lapp med sirligt skriven text.

   Kära Monsieur, ni fick er staty, så som ni absolut ville. Men jag ber att få informera er om att anledningen till att jag egentligen inte ville sälja henne var att statyn är en simpel kopia. Den äkta varan är utlånad till Louvren för ett mycket speciellt syfte. Hade ni lyssnat istället för att vara ihärdig, hade ni aldrig gjort detta misstag.

Vänlig hälsning,

Adrien Gaumy,

Académie des Beaux-Arts, Paris.

 

Berättelsen är inspirerad av Skrivpuff.

Advertisements

Gastkramande

Inspirerat av Skrivpuff.

 

Hon skulle fan krama skiten ur Börje när hon såg honom. Det var inte första gången han gjorde så här. Just typiskt honom att göra det vid mest idiotiska tillfället nu när det börjat en ny snygg kille i plugget. En dag skulle han få igen, den självgode smilfinken. Tina knöt näven så att knogarna vitnade. Naglarna lämnade halvmåneformade märken i handflatan. Hon svor åt svedan. Just typiskt henne att börja skada sig själv också. Sån jävla idiot hon var. Han hade nog rätt, Börje, när kan kallade henne för korkskalle. Det var ett av de mildare epitet han givit henne. De andra ville hon inte ens tänka på. Ändå kom han alltid undan. Tina fattade inte hur han gjorde för att lyckas utföra de mest gastkramande spratt mot henne och samtidigt vara familjens gullegris. Alla sa att han var så fantastiskt snäll. Jo, jättesnäll. Om man nu tycker att daggmaskar innanför nattlinnet var snällt. Eller att få en komocka kastad mot de nytvättade jeansen från Gul och blå som man köat i flera timmar för att kunna köpa.

Hon sa ifrån, precis så som läraren brukade säga till klassens hackkyckling när de värsta översittarna var på honom. Men det hjälpte henne lika lite som den där stackaren på skolgården. Oftast blev det värre. Hon snappade åt sig borsten från sminkbordet och den genom det långa blonda håret. På nåt sätt skulle hon få sin hämnd.  Men hur? Repa alla hans vinyler? Nej, det skulle hon aldrig komma undan med. Kanske förstöra nån av hans inlämningsuppgifter? Men han gjorde ju läxorna så sällan och alltid lika hafsigt att det inte skulle göra nån skillnad för honom. Punktera hjulet på moppen var en möjlighet. Men skulle det få honom att fatta att det var hon som börjat hämnas och därmed sluta trakassera henne il ren panik? Knappast. Skulle han nånsin sluta? Inte troligt.

 

– Min brorsa brukar kissa i sängen, sa Tina till Gittan och gjorde en min av avsky. Du får lova att inte säga det till nån, men det händer att han bajsar på sig också. Du håller tyst om det, eller hur?

 

Gittan drog ett halsbloss innan hon nickade och log med ett grin som fick det att knyta sig i magen på Tina. Hade hon gått för långt som sagt det där till skolans största glappkäft? Å andra sidan visste hon säkert att det gick ett rykte om att hon hade klamydia. Och det trots att hon fortfarande var oskuld. Hon hade aldrig ens haft en pojkvän och nu hade Börje gjort det kört för henne på den punkten också. Han kunde likaväl få lida lite själv.

 

– Det hänger alltid kallingar på tork, sa Tina lågt. Morsan är skitsur. Tvingar honom att skölja ur dom själv.

– Jag visste ju att Börje var taskig mot alla men inte att han var så jävla äcklig också., sa Gittan och sög på ciggen som om den vore enda sättet för henne att få luft. Men oroa dig inte. Your secret is safe with me.

Ett illmarigt flin drog över Gittans ansikte samtidigt som hon slängde fimpen på marken. Tina såg på hur hon nonchalant kvävde den med en platåsko som fick henne att se minst en decimeter längre ut än hon var. När Gittan tog henne under armen och gick med henne över skolgården mot ingången kände Tina sig stärkt. Även om planen inte gick i lås skulle hon säkert vara garanterad en plats bland de häftigaste i hela plugget. Hon skulle alltid kunna förse dem med hemligheter om den stöddige killen ett par klasser över dem. Tids nog skulle Börje fatta att han låg illa till om han inte slutade jävlas med henne.

Att förklara det oförklarliga.

Karaktär

 

Vad är det som får dig att skjuta upp det här?

Jag vet inte…

Men tänk efter lite nu. Vad händer i dig när jag frågar det här?

Ja, vad händer egentligen… det är så svårt att förklara… det liksom blir svart… eller tomt…

Tomt?

Men det är så svårt att förklara, säger jag ju. Du vet hur det är för blinda som tvingas berätta hur det är att inte se nåt? Du vet, dom som aldrig har sett i hela sitt liv?

Jaså, är det svårt?

Ja… kan du förklara hur det känns att inte kunna se med dina fingerspetsar? Dom kan ju det, på sätt och vis. Se med sina fingerspetsar, menar jag… men det kan inte vi andra… med skillnaden att vi kan träna upp det där, förstås. Dom kan ju inte träna upp det där med synen, liksom. Och om man aldrig har sett, vet man inte vad man gått miste om. Ja, men du fattar, va? Så är det mej och det där att försöka förklara vad som händer när jag ska ta tag i saker… det blir liksom bara… svart… fast inte svart… tomt, blir det…

Jag vet inte om jag hänger med riktigt… menar du att du är känslomässigt blind?

Jag tror det…

Men går inte det att träna upp, tror du? Så som vi skulle kunna träna upp våra fingrar att se? Var det inte så du sa det?

Jooo… men tänk om just mina känslor alltid har varit blinda och aldrig kunnat se och aldrig kommer att se heller…

Men tänk om de kan det? Vad tror du att de skulle se då?

En person som bara ställer till det för sej… en sån där som det aldrig blir nåt av och som aldrig kan ta tag i sej själv…

Hjälper det att jag säger att jag tror att du kan det? Om du försöker och samtidigt ger det lite tid?

Det är ju lätt för dej att säga, med alla dina diplom och grejer… du har ju sån där… karaktär. Du vet inte hur det är att inte ha nån framtid eller att famla runt från dag till dag och samtidigt hoppas att man klarar sej tills det gryr igen. Och vem skulle bry sej om jag inte gjorde det?

Tja… jag till exempel. Jag tror att din bild av dig själv och den du verkligen är inte stämmer överens. Någonstans finns det något som blockerar dig. En slags mental konflikt. Jag vill gärna ta reda på vad detta är och hjälpa dig komma vidare. Vad tror du om att vi försöker göra det? Att vi trevar oss fram tillsammans?

Kanske… eller jag vet inte… jag måste nog dra nu… jag får se…

Jag förstår. Men du, kom en gång till. Hur det än känns så dyk upp här igen samma tid i nästa vecka. Då väntar jag på dig och, du, jag bryr mig.

Bus eller godis?

Monster eller konstig.

Nej, men fy tusan vad du skrämde mig unge man… du får inte smyga upp så där… jag trodde att jag skulle få en hjärtattack. De där tänderna du har där, har du köpt dem på Buttricks eller? Har mamma sytt din slängkappa? Eller är det pappa? Vem vet vem som gör vad nu för tiden… Oj, jag tror att jag måste sätta mig… vänta ska jag ge dig godis sen. Jag ska bara låsa upp dörren. Vila lite. Det är väl det ni vill ha, när ni spökar ut er så där? Ni skrämmer upp era offer och begär karameller. De här konstiga nya traditionerna… från Ame’rka väl? Inte att man såg nåt sånt när en annan va liten… vi skulle ha fått stryk. Ingen satte sig upp mot traditioner. På allhelgona satte man ljus på gravarna. Sen var det bra med det. Inget festande och inga påhopp på intet ont anande damer som kommer hem med sin ynkliga matkasse och tänker sig krypa ner i soffan framför lite mysiga teveprogram. Nu blir det nog akuten istället. Ja, jag borde nog prata med dina föräldrar…  men jag känner inte igen dig, så jag vet inte vilka jag ska prata med här i huset. Så du klarar dig undan den här gången. Men gör inte om’et, det säger jag bara. Ska det föreställa blod, det där röda du har i mungipan? Ja, det ser riktigt äkta ut. Och så har du lånat mammas puder, förstås, och sminkat dig helt vit i ansiktet. Jag säger då det… det är kanske bäst att jag låser in necessären nu? Vänta ska jag gå och hämta lite gott åt dig. Vänta här så länge. Jag har det här i skafferiet förstår du. Köpte det igår. Skulle unna mig lite. Du får det istället nu. Så. Iväg med dig och spöka vidare men skräm inte ihjäl tanten på andra. Hon är så harig så det är inte riktigt klokt. Se så, skynda dig iväg nu. Stå inte bara där och stirra på mig. Du vet väl vad man gör med godis och det var väl det du ville ha? Stoppa det i munnen nu och spöka för nån annan. Hej me dig, lille vän… ha det bra nu. Buhuuuu! Ser du jag kan också. Ät ditt godis och sluta glo så där. Du gör mig nervös. Räckte det inte med att du höll på att ge mig en stroke? Släpp dörren säger jag, innan jag ringer polisen! Här finns inte mer godis. Du fick allt. Gå nu annars ringer jag pol…

 

11629__herbar_bgbm_germany_b_10_0089124.jpeg

Dracula sodiroi.

 

Bildkälla: Dracula sodiroi (Schltr.) Luer – https://www.europeana.eu/portal/record/11629/_HERBAR_BGBM_GERMANY_B_10_0089124.html. Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem – http://ww2.bgbm.org/herbarium/view_biocase.cfm?SpecimenPK=10739. CC BY-SA – http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/

 

 

Skrivpuff, 15:e oktober, 2018.

Oroar.

”Jag såg en fågel på vägen hit idag. Den hade en sked i näbben. Det handlar om det mötet.”

”En fågel? Du kan inte bara kalla det för en fågel. Det kan ju vara vilken sort som helst då. Vad var det för fågel?”

Emmi tänkte efter innan hon sa att hon inte visste vad det var för nån sort, bara att det var en fågel. Hon gned sig i ansiktet och smetade ut det svarta sminket som hon sotat ögonen med. Fågeln hade suttit på muren intill gångvägen med en sked som glittrade i höstsolen. Den hade sett på Emmi med sina små pepparkornsögon innan den kämpat på för att framtung ta till flykten.

”Du måste precisera. Människor blir oroliga om de inte får raka besked. Skriv att det var en kråka.”

”jag vill inte. Det va nog ingen sån. Den såg inte så stor ut och den var inte gråsvart…”

Maria suckade och knackade med sin blyertspenna i Emmis bänk och sa att det inte fanns någon annan art som stal så mycket som kråkor. Det var vida känt, fortsatte hon och räknade upp flera exempel på böcker där fågeln snodde åt sig allt som glittrade eller glimrade, ädelt som oädelt.

Emmi såg på henne med sina blå ögon som hon svärtat ner runt med svart kajal som fick henne att se både äldre och sorgsen ut. Tunna flagor från maskaran hade trillat ner och bildade ett abstrakt mönster en bit ner på kinden som Maria hade svårt att sluta stirra på.

”Är det inte skator och korpar som stjäl”, sa Emmi och såg upp på Maria som om hon hade lust att mucka gräl. ”Det här va ingen kråka, det är ja säker på.”

”Kanske är det så att skator och korpar stjäl också. Men jag är helt säker på att det är kråkor som norpar åt sig så fort de kan. Se så, skriv att du såg en kråka med en sked i munnen. Det låter trovärdigare än dina fantasier om vad som hände i morse. Det är ändå viktigare att berättelsen blir trovärdig än att den stämmer med ditt möte i verkligheten, annars lägger läsaren ifrån sig den och tar en annan istället. Lita på mig, jag kan det här.”

Suddet smällde mot papperet på bänken. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Emmi blåste bort fnaset som bildats på arket innan hon rispade in ordet kråka och lät pennan falla ner på bordet med en liten smäll. Den rullade ut mot kanten och Emmi gjorde en ansats att stoppa den men hejdade sig och lät den falla ner på golvet. Klasskamraterna stirrade på henne när hon böjde sig ner under bänken och fiskade upp den. Hon satte sig upp igen och drog ena handen genom det svartfärgade håret innan hon suddade ut ordet kråka och bytte ut det mot papegoja.

Skrivpuff, 9:e oktober, 2018.

Hoppas och försvunnen

 

Jag hoppas att han är försvunnen. Det skulle vara enklast så. För min del får han gärna vara död.

Men snälla Sigrid, vad säger du… tänk om det faktiskt har hänt honom nåt?

Rätt åt honom i så fall. Han får faktiskt lära sig att han bäddar sin egen jävla säng nu. Jag slutade med det för länge sen. Det var en idiotisk idé att ge sig in i pokerbranschen. Sa jag inte till dig kanske, att han var en idiot som slutade på trafikkontoret för att bli nån slags spelhaj?? Nu är han borta också. Kanske fått betongskor och ligger där vid Nybrokajen, vaggande i takt med vågorna. Jag får vara glad att ha inte hann stjäla alla mina bästa år. Jag ville ju bilda familj. Men han sa att vi minsann skulle vänta tills vi hade stabilitet. Pengar på banken. Mikro. Tvättmaskin. Avklarade resor. Sen när vi hade allt det där, ja, då säger han upp sig! Blir en gambler! Så vill nu jag hinna få nåra barn är det till att raska på nu. Ut och haffa sig en ny karl. Ingen barnrumpa den här gången utan en riktig man. Hur nu det ska gå till…

Rune på klubben har ju alltid varit lite tänd på dig..

Rune?? Är du inter riktigt klok, Elin! Han springer ju runt i sina myskoftor hela dagarna och spelar säkert rollspel på fritiden.

Rollspel?

Ja, du vet, såna som klär ut sig till tomtar och drakar och gud vet allt, i nån slags mix mellan medeltida liv och tvättäkta fantasy. Det verkar inte klokt! ”Häxan Sigrid, tager du denne munk Rune till din äkta spelpartner att älska i nöd och lust tills tärningen skiljer er åt?” Nej. Aldrig. Glöm det. Då är Lasse mycket bättre.

Pokerhajen? Struntade inte du i honom nyss?

Jooo… han är en skitstövel! Men jag undrar vart han har tagit vägen… det är inte likt honom att stänga av mobilen så där. Borde jag ringa polisen?

Skrivpuff, 25:e september, 2018.

Försiktig.

Du, ser du gubben där borta, viskade Emilia och drog i Sixtens jackärm. Verkar inte han lite skum i alla fall?

Jooo… jag tror det, svarade Sixten och drog med handen under näsan i ett försök att mota bort det snor som rann. Nu måste jag bort från det här gräset, annars tar det livet av mig. Det har mamma sagt. Jag trodde jag kunde sluta med medicinen nu men…

Sch… måste du vara så högljudd, frågade Emilia. Försök vara lite försiktig nån gång annars ser han oss ju. Dummer. Ser du, han går bort mot parkeringen. Vi måste ta oss runt busken och vidare längs med huset där.

Men hur då skum, menar du? Tror du att han är farlig?

Emilia såg på Sixten som om han vore ett olydigt litet barn som behövde läxas upp, sittande på huk med händerna i marken för att hålla balansen började hon förklara att mannen var så uppenbart skum som någon någonsin kunde bli.

Varför skulle han annars vanka runt här intill vårt hus så länge, och dessutom hela tiden hålla sig på den mörka sidan av gatan?? Ingen normal människa gör så.

En kall vind blåste till och fick bladen i busken att rassla olycksbådande. Sixten mumlade att de borde ha tagit med sig en ficklampa, men Emilia var säker på att ljuset från den skulle avslöja dem. Hon stack upp huvudet en aning ovanför busken och spanade mot mannen som rört sig bort mot en silverfärgad Volvo som stod parkerad en bit från närmaste gatlampa.

Ducka, väste hon plötsligt och tryckte sig ner över Sixten som tappade balansen och föll ner på den kalla marken med sin kompis ovanför sig. Min mamma kom just ut ur porten! Tänk om hon letar efter mig? Vad ska hon säga om hon hittar oss här i buskaget? Vi får inte vara här, det har hon tjatat om. De andra grannarna kan bli skitsura om nåt blir förstört…

Emilia…, stönade Sixten, kan du flytta dig lite… jag kan… inte… andas…

Okej då, mespropp. Du, glöm det där med gubben där borta. Han verkar va nån som mamma känner. Säkert nån från hennes jobb som vanligt. Hon jobbar ju jämt numera. Vi får hitta på nåt annat istället…

Du, sa Sixten lågt, varför ser det ut som om hon pussar honom? Vet din pappa om…

Det gör hon inte alls, bet Emilia av och knep ihop munnen till ett streck.

Den tunna kroppen fastnade i en stel pose, som om hon varit på väg att resa sig men fastnat i rörelsen. Sixten la en hand på hennes axel och försäkrade henne om att han nog sett fel. Det var inte någon kyss utan en helt normal kram, så där som alla vuxna gör med folk de möter. Emilia ryckte på axlarna och tittade förbi Sixten.

Glöm det här, sa hon lågt. Du såg fel och behöver glasögon. Förresten var det här en dum lek. Man ska inte hålla på och spana på andra människor. Jag måste gå nu. Vi ses i skolan imorgon. Hej då!

Sixten såg efter henne när hon skyndade sig in genom porten och försvann uppför trappan.