Strategin

 

Petter stirrade på det vita arket. Han ömsom hatade, ömsom älskade sitt jobb. Story telling för inredningskedjor som ville få fart på sin verksamhet genom sexiga berättelser om hur livet skulle kunna te sig om man bara köpte den här eller den där prylen. Och det fanns hur mycket gig som helst för en duktig copywriter med kontakter.

Redan första dagen Petter kommit till RMI Berghs reklamskola hade det klickat med lärarna. De hade tyckt om hans ambitiösa stil och att han alltid hade nära till skratt. Ett mullrande varmt läte som kunde tina vilken iskall person som helst. Han hade fått tips och erbjudanden. Snart var han en snackis bland alla stora företag och drog hem runda siffror även på korta texter. Ibland fick han göra inlägg under påhittade konton på sociala nätverk där han hyllade senaste mascaran eller soffinköpet.

Det gav pengar, det gjorde det. Petter fingrade på läderbandet till armbandsuret. En Longines Heritage Legend Diver för knappa tjugo tusen. Dyr för novisen, men inte särskilt lyxig för den som kunde klockor. Petter hade suktat över en Jaeger-leCoultre Master Ultra Thin Moon Enamel för fyra hundra tusen. Sophie hade sagt att han var dum i huvudet om han slängde så mycket pengar på en klocka. Hade han varit singeln hade han kunnat slå till.

Men det sa han inte till Sophie. Hon skulle inte förstå. Hon ville ha ett nytt kök. Den vita modernistiska, enkla inredningen skulle bytas ut mot en annan som drog mer åt det rustikt lantliga. Fast inte så rustikt att man trodde att man verkligen befann sig på landet, hade hon sagt och skrattat med ett klingande läte. Hon var fortfarande en stadsflicka. Kontrasten skulle förstärka det urbana i omgivningen och det kunde Petter inte sätta emot. Det skulle bli ett bra tillfälle att starta en blogg. En livsstilsblogg med en man i centrum för ovanlighetens skull. Han skulle dokumentera alla steg i renoveringen.

Jocke skulle få bygga de nya skåpen och installera dem, och Anders skulle få komma förbi för att plåta processen. Det enda Petter skulle göra själv var att observera och sätta det hela på pränt. Fast utåt skulle det naturligtvis framstå som att han gjorde allt själv. Det hörde till. Petter hade redan flaggat för projektet hos några av sina uppdragsgivare.

Det hade inte oväntat börjat droppa in erbjudanden om att sponsra projektet mot några välvilligt inställda bloggkommentarer från Petters sida. Det tänkte han inte tacka nej till så länge Sophie fick fria händer att välja det hon ville ha ur sortimentet. Det kunde få kosta några superlativ, det gjorde ingenting. Och det skulle ju inte vara någon lögn heller den här gången eftersom de själva fick välja ut produkterna. Sedan skulle han ha sparat tillräckligt med pengar för att köpa en ny klocka. Var han riktigt smart skulle det räcka till en Jaeger. Men då gällde det att han höll klaffen om att det nya köket var sponsrat. Annars skulle Sophie kräva att byta ut badrummet också…

 

Inspirerat av skrivpuffen; ömsom.

Advertisements

Ultimatumet

– Vill ni bo med mig, sa Aleksander och ställde ifrån sig resväskan i hallen. Så måste ni flytta med mig till Mariefred. Det var som en uppenbarelse att komma dit! Här ska jag bo, sa jag till mig själv när vi klev ut från stationen. Jag har aldrig sett nåt liknande.

 

Ellinor såg misstroget på honom.

– Va då, menar du att vi ska flytta från stan och bo i nån liten håla i Sörmland?

– Ja, fast nu bor vi redan i Sörmland så… sån stor skillnad blir det inte. Du kommer gilla det. Jag lovar! Själv blev jag störtförälskad direkt. Hooked vid första ögonkastet.

Aleksander sparkade av sig skorna och petade in dem under skostället innan han lät kavajen glida av och hängde upp den på en galge. Det knarrade i trätiljorna under hans tyngd när han rörde sig mot Ellinor och höll ut armarna för att omfamna henne.

– Ungarna kanske blir lite svårövertalade initialt men, sa han och kysste Ellinor på munnen, de kan övertalas med en hängmatta och en sån där studsmojäng som alla med villa alla. Då slipper vi ta med dem till det där gräsliga leklandet och kan sitta med varsin kaffe i lugn och ro och se på. En win-win.

 

Aleksander gick ut i köket och tog en kopp från skåpet och ställde vid nespresson. Den gnällde och surrade samtidigt som kaffedoften spred sig.

– Aj, fan… jag brände mig… satans skitkaffe… hett och inte ens särskilt gott. Man plågar i sig tjära helt i onödan.

– Jag sa ju att vi inte skulle köpa den där…

– Ja, ja, men skit i den nu. Titta på de här husen jag hittade istället. Priserna är ju löjliga dessutom. Kostar inte mer än en liten lya i innerstan!

Ellinor tittade på bilderna och suckade. Trähus och stenhus. Stora hus och små hus. Hus med vita knutar och hus med spröjsade fönster. Prunkande pelargoner. Designfåtöljer. Persiska mattor.

– Men är det inte en aning töntigt med guldfärgade kranar på toaletten? Är det verkligen vår stil att bo i ett område där människorna förväntas transportera golfklubbor i en porsche? Ska vi ha solglasögon, keps och bilhandskar också? Alltid klä oss i rena vita kläder? Göra Rut-avdrag? Och var ska vi handla, vi som inte ens har körkort?

Det pös till i soffan när Aleksander satte sig ner och smällde kaffekoppen i bordet framför sig. Han lade armarna i kors och stirrade ut genom fönstrets grådaskiga rutor.

– Jag fattar inte varför du alltid håller på så där. Det kommer att lösa sig. Även om du inte vill flytta så tänker jag det och jag hoppas att du kommer med. Jag tycker i alla fall att det vore bra för barnen att komma bort från stadstrafiken. Fast du kanske rent av vill att de ska dö av tungmetaller och annat skit i lungorna? Och så alla dessa suspekta personer som rör sig runt omkring här! Senast igår kom det ju ett mejl från skolan som varnade för den där typen som försökt locka in småungar i sin bil. Jag tycker att vi måste härifrån. Dessutom skulle vi kunna göra en massa saker där. Ta oss ut i skogen, påta i rabatter, snickra…

– Ja, och laga läckande kranar och tak, måla fasaden, jaga mördarsniglar och tampas med grannen om den häck som håller på att välla över tomtgränsen. Nej, tack… det där är inte bra för barnen. Du kan inte bara komma hem från en konferens och bestämma det här helt utan förvarning. Det kan ge dem men för livet.

Aleksander muttrade att ingenting dög åt Ellinor och att de skulle bli kvar i lägenheten intill genomfartsleden tills de blev gamla och dog. Om inte annat var det ju bra att servicehemmet låg i kvarteret intill. Det skulle inte bli svårt att leta upp dem ifall de irrade sig bort från nya hemmet tillbaka till det gamla ren i demensdimma.

– Ja, men fint, fräste Ellinor, då får det väl bli så då!

– Ja, då får det väl bli det då, för fan.

 

Inspirerat av Skrivpuff; suspekt.

Vägval

– Det var bättre förr, sa Hilding och spottade ut en körsbärskärna i diket intill grusvägen.

– Ju förr dess bättre, eller?, sa Dana och stoppade in ett bär i munnen. Nä, sånt där snack ger jag inte en spottstyver för.

Hilding sa att det blivit så mycket skjutningar och bilbränder och stenkastningar och oreda i skolorna och frågade om hon inte hade märkt det. Det var knappt att han, trots sin imponerande längd på en och åttionio och gamla boxningskunskaper, inte vågade gå ut längre.

– Men nu är du ute, sa Dana och puffade till honom med armen. Är det jätteläskigt eller?

– Nej, självklart är jag inte det, Dana. Vi är ju ute på landet! Hit kommer inga såna där huliganer. Inga kriminella ungdomar eller utlänningar. Här finns inte en kotte att råna eller skjuta mot.

– Utom oss två?

 

Hilding började gå snabbare. Gruset krasade under hans skor med sina grova sulor som han alltid hade när de tog en längre promenad. Dana snappade tag i hans ärm och försökte hinna ifatt. Hennes gymnastikskor var inte längre läckert ljusrosa utan smutsiga på gränsen till gråa. Men det bekom henne inte. Inte här dit de kom för att slappna av och vara för sig själva utan stadens myller av stressade människor och förlupna själar.

– Du, kan du inte lugna ner dig lite… jag hinner inte med, sa hon och ryckte lite i armen. Är det för att jag inte håller med dig? Vill du att jag ska ljuga? Jag såg en dokumentär om Henrik den åttonde med alla sina fruar…

– Jaha, sa Hilding utan att slå av på takten. Vad är det med det då? En gammal galen knug?

– Ja, men där ser du ju själv! Det var inte bättre för. Hur många huvuden fick inte rulla för att det av nån anledning passade den där galenpannan att just de röjdes ur vägen? Ingen riktig rättskipning. Enbart chop chop, av med skallen på folk eller lite tortyr för att få fram bekännelser. Spelade ingen roll om du var rikt och mäktig. Kanske var det till och med farligare än att vara fattig?

– Men hur kan du jämföra den där galningen med dagens brottsvåg? Du är inte klok… nä, nu tänker jag gå hem. Körsbären är förresten slut. Du kan ta korgen om du vill. Jag vänder nu.

– Kan du inte gå med mig..?, sa Dana och tog korgen i ena handen och Hildings hand i den andra. Jag säger ju inte att det är bra som det är idag, bara att det inte var bättre förr… att gå bakåt är fel väg att ta. Du sa ju själv att du hatade att du inte fick skriva med vänster hand i skolan. Minns du hur det var? Sånt slipper de idag. Inte behöver någon gå barfota till skolan heller. Sommar eller vinter. Tack och lov.

Dana höll fast om Hildings hand medan hon talade för att få honom att stanna kvar istället för att rusa tillbaka. En vind blåste tag i hennes hår så att det flög in i hennes ansikte. Hon blev tvungen att släppa Hildings hand för att fösa undan det en gång så svarta håret. Hilding tog ett steg bakåt innan han stannade och såg på henne.

– Nå… vad säger du, ska du gå tillbaka eller följa med mig en bit till?

 

Inspirerat av Skrivpuff; spottstyver.

Morgonpromenaden

Olle klev fram med stora steg. Fötterna nedstuckna i vita cowboyskor, svart kostym och vit polotröja. Trottoaren var bred och jämn. Framför allt var den tom. Där var bara han trots att han befann sig mitt i stan. Han kunde gå mitt på den utan att behöva väja för sömndruckna vuxna med barn i släptåg i ena handen och kaffemuggar av papp i den andra. Inga gamlingar med små ilskan hundar som skällde så fort något rörde sig och vars koppel sträckte sig över gångytan som en snubbeltråd. Dessutom var det tyst på gatan. Inga bilar som dundrade fram. Inga skramlande cyklister. Knappt några parkerade bilar. Bara ett lastbilsflak som vittnade om att det i kvarteret rådde någon slags arbetsaktivitet av den gamla skolan.

Olle såg för sig hur gubbar i overaller hängde över ett bord med perstorpsplatta inne i fikarummet och sörplade i sig hett svart kaffe. Starkt. Alltid en extra skopa pulver i bryggaren. Alltid skämtsamma kommentarer om någons sexuella förmåga eller kvinnorna på finlandsfärjorna som ständigt var på jakt. Alltid prickigkorvmackor. Prilla på det. Det var så de ville ha det. Anspråkslöst och enkelt. Bekymmersfritt. Tänkte Olle när han skyndade vidare mot arkitektkontoret i en gammal fotvårdslokal.

Lokalens murriga utrymmen och prång hade rivits ut och ersatts av en enda stor lokal med vita väggar och ljust golv av blont trä. Det var innan Olles tid och företaget varit en enmansshow. Men det fanns en pärm med bilder över hela processen på kontoret. Firman hade gått bra och fått möjlighet att slå ihop lokalen med en skivbutik som låg vägg i vägg och gått i putten när fildelningen på internet var som värst. Några nyanställda kom till, däribland Olle.

Det hade inte varit till någon nackdel att han var nyutexaminerad. Ung och ambitiös med nya friska idéer som skulle hjälpa företaget att vinna ytterligare mark och prestigefyllda uppdrag. Han hade presenterat ett förslag på att omprojektera Gärdet till en levande stadsmiljö med exklusiva bostäder i ett myller av kulturellt utbud. Konceptets slogan var att göra grönområdet till ett område för var och en av stadens människor. En lögn som skulle vara lätt att sälja in till stadens politiker och som imponerade på chefen. Några gräsmattor skulle givetvis vara kvar som symbol för det rekreativa värde Gärdet ändå hade. Olle sträckte på sig lite extra där han gick på trottoaren. Världen var hans ostron.

Spatsera

 

 

Det knastrade under skorna när Frida och Medea gick längs allén mot fritis. Tunga droppar rann ner från trädkronor och buskar. Medea drog upp regnkappans huva och sa att hon önskade att de köpt fingervantar. Men Frida svarade att det var viktigt att frysa in vintern.

– Vad ska man annars ta på sig när termometern sjunker ner mot minus 20?

Medea förde händerna mot munnen och försökte andas dem varma.

– Men varför då, sa hon. Det är väl bara att ta på sig mer kläder! Varför ska allt vara så svårt för?

Hon sparkade iväg en sten och klagade över att tårna var kalla i gummistövlarna.

– Dumma, kalla, fula stövlar…, sa hon. Varför måste jag ha såna när ingen annan har det?

Frida skrattade och sa att livet inte var någon barnlek som man kunde spatsera igenom.

– Spatsera, vad är det?

– Tja… det är väl när gubbar med käpp går sakta men överdrivet stelt genom en park, gärna med en dam hängande i armen. Rak i ryggen som en militär. Näsan i vädret…

– Käpp?

– Ja, det var vanligt att framför allt män hade det förr. En sån där pinne man har när man går, du vet? Ibland hade de det för att visa upp hur mycket pengar de hade att lägga ut på en sånoch då gick de och slängde med den och putsade på silvret i handtaget. Andra hade för att de var tvungna att stödja sig mot något för att kunna gå. Nu har de flesta nog kryckor eller rollatorer. Du, in med dig nu. Vi är redan sena… häng upp väskan på kroken… du vet vad de tycker om att de står på golvet…

 

Frida pussade Medea på pannan och gav henne en kram innan hon gick ut på skolgården igen. Det lyste i byggnadens fönster men ingen människa syntes till. Frida drog kappan tätare omkring sig och fällde upp paraplyet samtidigt som hon kryssade mellan vattenpölarna. Klackarna slog mot asfalten när hon småsprang mot bussen. Spatsera kunde hon köpa att ungarna inte visste vad det var. Men käpp? Hur gammal var hon egentligen?

 

 

Inspirerat av Skrivpuff; spatsera.

Smärtan

 

– Men gud va håller du på med?, sa Vinay och lade nyckelknippan på byrån i hallen. Du slår ju knut på dej själv…

Angel stönade, släppte ankeln hon höll i handen och lät armen glida fram från under benet. Hon la sig platt på yogamattan och andades tungt.

– Jag har så jävla ont i ryggen, sa hon. De säger ju att yoga ska vara så himla bra mot det…

– Hjälper det då?

– Inte speciellt… men så har jag inte hållit på så länge heller.

– Jag fattar inte att du tror på sånt där, sa Vinay och drog efter andan som han alltid gjorde innan han sprutade ur sig en föreläsning om någonting. Angel drog upp knäna mot bröstet och vaggade i sidled samtidigt som hon mumlade att hon inte ville få ont i öronen också. Det knarrade i mattan under henne och Vinay klagade över att det luktade svett i hela lägenheten.

– Det där är ju helt passé, dessutom, sa han och korsade armarna över bröstet. Det är en flera tusen år gammal jävla grej som alla tror ska hjälpa mot allt och att jag, bara för att jag kommer från Punjabi ska vara typ världsmästare i. Det hjälper dig ju inte ens mot lite simpelt ryggont. Tänk om jag skulle fråga ut dig om alla varianter av dekorationer på dalahästar och begära att du kan redogöra för vartenda ett av dem bara för att du är född i Mora! Du säger ju att du hatar de där trägrejerna och att de bara var till för att hålla småungar roade förr i tiden. Ingen kräver att du ska älska de där och pynta runt med dem i hela stugan. Men jag, jag ska minsann kunna vika mig dubbel både tre och fyra gånger samtidigt som jag andas som nån annan gammal byracka!

Angel skrattade och tog sig mot ryggen.

– Fan, va du ska överdriva jämt… och tycker du inte ett dugg synd om mej som har så… ONT? Förresten finns det flera som blir provocerade av att jag hatar de där fula trähästarna. Inte för att jag fattar varför… och kurbitsar… fy fan! Men vill du ha en så känn dig fri att lägga flera hundra på en. Inte mej emot. Jag fattar bara inte varför du ska tracka mig för att jag vill bli av med värken??

Vinay kastade sig ner i soffan. Det pustade i plymåerna när hans kropp sjönk ner i den och tvingade upp dammkorn från dess inre att dansa i solskenet från fönstret. Han tryckte in en av prydnadskuddarna under nacken och sträckte sig efter en tidning från vardagsrumsbordet.

– Jag kan vägleda dig till en bättre hälsa, sa han och flinade när han såg Angels förvånade min. Du ska ta den där dammsugaren där och valsa runt i huset, så ska du se att du blir frisk! Hjälper inte det kan du skrubba alla golv också. Snabbt och raskt, utan att vila. Gör det ont så ta en alvedon. Det bästa är ju att röra på sig. Inte ligga stilla på golvet så där i fosterställning som du gör.

 

Yogablocket träffade Vinay i huvudet med en duns. Han spratt till och flög upp ur soffan med blocket i ena handen, serietidningen i den andra.

– Aj, va fan gör du? Det gjorde ju ont!!

– Åh… din stackare, sa Angel och plutade med munnen mot honom samtidig som hon blinkade överdrivet med ögonen. Förlåt… Men du… du kan ju alltid jazza runt med dammvippan så ska du se att det går över. Var det inte så?

 

Inspirerat av Skrivpuff; passé.

 

 

Önskningen

 

Det var en gång en trasmatta som inte kunde flyga. Det gjorde den så hemskt ledsen för den ville inte ligga kvar i hallen och bli trampad på dag ut och dag in. Smutsiga skor med grova sulor som rev och slet i dess varpbundna trasor utan hänsyn till att även en matta kan ha känslor. Många gånger hade mattan sagt åt skorna att inte trampa så hårt. Den hade bönat, bett och skällt. Men ingenting hade hjälpt.

Skorna hade bara hänvisat till den som gick i dem och sagt att det minsann inte var deras fel om de tvingades stampa fram över allt. Det var faktiskt tröttsamt för dem också, det skulle mattan tänka på, att tvingas gå på hårda stenar, asfalt och grus. Det slet på sulorna och det enda de kunde sätta emot var att ge bäraren av skorna skavsår och klämma till runt tårna.

– Men tänk på mig som inget sådant kan göra, klagade mattan och grät en skvätt över sitt eget eländiga liv.

Men skorna bara fnös och sa att den fick hitta en lösning själv. Det var inte deras problem att hjälpa en matta som kunde ligga och fläka ut sig hela dagarna. Det såg riktigt trivsamt och soft ut, snäste skorna där de stod prydligt uppställda på skohyllan eller låg utspridda huller om buller på golvet.

Så trasmattan i hallen grät en stund innan den började fundera över saken. På sätt och vis hade skorna rätt. Det var faktiskt soft att kunna ligga där och relaxa sig igenom livet. Men samtidigt gjorde det ont att ständigt bli trampad på. Mattan tänkte så mycket att den la sig i djupa veck över trägolvet innan den rådlös somnade av utmattning.

– Aj, va fa-an då, skrek någon så att mattan vaknade med ett ryck. Förbannade mattjävel som korvar sej så att man snubblar…! Nu åker du ut, ditt åbäke. Ajöss, gla att bli av me dej.

Mattan kände hur den slets upp från golvet, knölades ihop och kastades ut i en hög på utanför huset. En taggbuskes vassa törnen lät sina grenar piskande vina i vinden så att den träffade mattan gång på gång.

– VAD gör du här, frågade den och klöste mattan några gånger till. Det här är mitt hak och jag vill inte ha några gamla trasor här, faktiskt.

– Jag är bara en stackars matta som blivit slängd här, svarade trasmattan, jag kan varken gå eller krypa… nyss låg jag inne i det där huset med alla sina fönster och dörrar. Men någon snubblade på mina tankeveck och slängde ut mig. Här måste jag ligga tills någon hämtar mig….

Törnebusken, som var en vresros, svarade att den alls inte fick bli kvar där hon skulle breda ut sig med sina vackra blommor.

– Nej, det går alls inte för sig att du ligger där och skräpar. Du måste jalla dig iväg fortare än kvickt annars… river jag sönder dig sönder och samman. Hur du tar dig härifrån är inte mitt problemas.

–  Jag som bara ville ut och se mig om i världen, mumlade mattan och såg sig omkring.

Allt den kunde se bortom vresrosens grenar var huset den bott i. Ett stort betonghus med grå fasad och fler fönster än mattan kunde räkna till. Människor gick ut och in ur portar som knarrande gick igen bakom dem.

– Om jag nu bara kunnat flyga, suckade mattan, då hade jag kunnat slippa ligga här under en otrevlig gammal buske som river mig hela tiden.

– Du kan ju alltid drömma vidare, fnös rosenbusken och lät vinden svepa grenarna mot mattan igen.

Just då kom en stark virvelvind som grabbade tag i och lyfte upp allt som inte satt fast. Mattan kände hur det kittlade till när den tog fart och började röra sig bort från busken.

– Släpp mig då och låt mig jalla iväg, eller vad du nu sa, skrek den åt busken som rev och slet tag i mattan som om den plötsligt inte ville lämnas kvar ensam. Eller vill du att jag blir kvar här och skymmer dina knoppar när de kommer?

 

Busken släppte iväg mattan men långsamt drog den in sina klor innan mattan kunde följa med fritt i luftkarusellen. Den snurrade och virvlade först tätt mot marken sedan allt högre och högre.

– Jippi, jag flyger, vrålade den och sträckte ut sig i sin fulla längd. Äntligen får jag se lite av världen!

Under den bredde sig vägar, åkrar och skogar ut sig. Här och där såg den några pyttesmå hus där människor hukade framför teveapparater och datorer, ovetande om detta magiska som hände ovanför deras huvuden. Mattan skrattade och kände hur befrielsen fick den att mjukna och sträcka på sig på samma gång.

Nu fick den äntligen se det där som skorna pratade så mycket om och som hon hade minnesfragment av i sin kropp. Det var stort, vackert och underbart. Mattan fällde en tår av damm och smutts. Den visste inte vart den skulle hamna. Men det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll längre nu när den var uppe i skyn. Fri och lätt, med världen under sina fötter. För mattans del fick det sluta hur som helst. Det var ändå värt det.

– Jag lovar, ropade den ut mot skyn, jag kommer vara för evigt tacks…

Det small till när mattan kraschade in i granen. En dov smäll ackompanjerat med lite svisch, svosch och rassel. Ras. Kvistar. Taggar. Nej, inte igen…

Sedan dess hänger mattan i toppen av en gran. Den har utsikt, även om det sticks lite grann, men slipper tunga, illaluktande skor i en instängd hall. Fri som fågeln i en gyllene bur hänger den där uppe dit ingen människa når.

Och hänger den inte kvar där längre, så har vinden lirkat upp burens lås och tagit med den med sig på nytt…

 

Inspirerat av Skrivpuff, matt.