Skrivpuff, 18:e september, 2017.

Svår.

Du, den där vägen ser lite svår ut, ropade mannen med den blanka flinten efter Veronica men hon struntade i att ta notis om honom. Istället för att vända om, så som varit på vippen att göra stunden innan, bestämde hon sig för att hon måste forcera de täta snåren och vidare in i skogen. Hon kastade en blick på mobilens gps. Enligt den skulle hon gå just här.
Du, det finns en annan…!
Hans skrovliga röst blåste bort med vinden och Veronica drog lättat efter andan. Gubbar med bestämda åsikter var det sista hon ville ha att göra med. Med fötter nedklämda i ett par blommiga gummistövlar gick hon med stadiga steg över den vildvuxna gamla betesmarken mot skogen och alla dess mörka granar som vajade i snålblåsten. Veronica drog den stickade koftan tätare kring kroppen och kände vinden blåsa in genom de små hålen i ullen som stickorna lämnat efter sig. Det var det enda plagg hon lyckats åstadkomma helt på egen hand. När hon väl kommit fram till monteringen av den hade hon varit frestad att slänga hela byltet i soporna. Att räkna maskor, öka och minska hade inte varit särskilt svårt i jämförelse med den tålamodsprövande sammanfogningen. Nästan klar, och ändå så långt ifrån. Av någon anledning kom hon dessutom alltid på sig själv med att hålla andan under tiden, som om det skulle gå snabbare då.
Hon nådde skogens ytterkant och föste undan vad hon trodde var ett alsnår och började trycka sig in. En seg gren slet tag i hennes hår och en annan fastnade i den marinblå ullen. Veronica muttrade för sig själv att hon inte tänkte ge upp och höll fram ena handen som en sköld mot tunna kvistar och halvtorra blad. Ändå lyckades snåret ge henne små örfilar som lämnade röda, ömmande ränder på kinderna.
Det knäckte gång på gång till under gummistövlarna och doften av mylla, barr och mossa nådde hennes näsborrar. Veronica hörde något prassla bland löven och såg sig om kring, orolig att det skulle vara en orm eller en grävling som slank runt hennes fötter. Men hon såg ingenting och fortsatte vidare in i mörkret.
Det var svårare än hon hade förväntat sig.
Lite skog, hade hon sagt till sin väninnna, hur svårt kan det va att ta sig ut i den liksom?
Bettina hade skrattat och sagt att hon förmodade att Veronica skulle ta reda på det, om hon vågade. Sedan fanns det ingen återvändo.
Beväpnad med mobilen hade hon gett sig av trots att Bettina bedyrat att hon inte skulle retas för att hon lade ner hela projektet och stannade kvar i stan istället. Hon skulle ut, om det så var det sista hon gjorde. Det ångrade hon nu, när hon insåg att hon trampat ner i dyn som ansamlats i ett dike och såg hur de röda rosorna täcktes av mörkt klet samtidigt som det ogästvänliga snåret inte ville släppa taget om henne. Snart insåg Veronica att det inte skulle gå att forcera terrängen om hon inte också kröp på alla fyra. Veronica såg ner på de ljusa designerjeansen och stönade.

Hon flåsade när hon närmade sig slutet på snåret. Ena stöveln var fylld av sumpvatten och byxorna blöta. Hon ålade sig fram mot befrielsen och kröp ut. Skogen bakom var eländig med mossbeklädda stenrösen och rotvältor. Veronica slog sig ner på en stubbe och undrade hur någon vettig människa fick för sig att det var en god idé att vistas ute i naturen. En plåga var vad det var!
Men, hör du… hur ser du ut egentligen?
Veronica kastade sig runt mot rösten som överrumplat henne. En blek flint var det första hon såg.
Du vet väl att det finns en stig in i skogen, sa den skallige mannen. Jag försökte berätta det för dig, men du verkade inte höra mig.
Jo, ljög Veronica, men jag tyckte det skulle vara mer spännande så här.
Hon lät huvudet glida ner i händerna och hoppades att hon skulle försvinna ner under marken.

Advertisements

Skrivpuff, 15:e september, 2017.

Jag har varken klänning eller högklackade skor idag.

 

Ska du med till operakällaren ikväll? Jag har bokat bord och Pelle kunde inte haka på längre. Vad säger du?

Men jag har ju varken klänning eller högklackade skor idag, svarade Linda. Visst, det behövs ju inte bara för att man går dit, men jag kommer inte komma in i jeans och sneakers hur många bord du än har reserverat. Du vet ju hur det är där…

Menar du alltså att jag måste fråga isdrottningen?

Carl suckade och sjönk ihop en aning innan han lommade iväg i korridoren med den svarta blanka portföljen dinglande i handen. Linda kvävde ett skratt och gick in till sitt skrivbord. Fläkten i datorn surrade svagt när hon tryckte in startknappen och väntade på att skrivbordsmenyn skulle lysa upp rummet. Det var fortfarande skumt utanför fönstren men hon ville inte tända taklampan och ge ögonen chockterapi med det skarpa skenet från lysrören. Hon skulle ändå bara checka av mejl som rasslat in under natten och behövde inte starkare ljus än det redan var. Hon kisade mot skärmen och dubbelklickade på ikonen för e-post. Fyrtiofyra nya mejl, bara under de få timmar som gått sedan hon lämnat kontoret för kvällen dagen innan. Den strida strömmen av desperation tog aldrig slut.
Linda hade försökt engagera sig helhjärtat i varje enskilt fall, men insett att det slet för mycket på hennes egen själ. Det värsta var ändå hur blasé hon börjat uppleva de olika casen den senaste tiden. Det smärtade henne att hon inte kunde känna att psykisk misshandel mot en kvinna utan barn inte berörde henne lika mycket som en där barn eller djur fanns med i bilden. Ibland hade hon lust att säga att de egentligen inte hade något att klaga på utan faktiskt kunde packa ihop sina saker och dra medan tid var. Men hon visste samtidigt att det inte var så enkelt. Inte på långa vägar. Det gick i själva verket inte att jämföra de olika plågorna med varandra. Det som framstod som lite för Linda och säkert också för de mycket mer tilltufsade kvinnorna var ändå tillräckligt övermäktigt för den enskilde att hantera. Hade de kunnat göra något åt det själva, dra sig ur, flytta, säga upp kontakten, så hade de förmodligen inte besvärat sig med att koppla in rättssystemet. Det vore bara cyniskt att tänka något annat. Om det var något de inte ville, så var det att ligga andra till last, det visste Linda. Ändå kunde hon inte släppa fördomen helt.
Jag tror jag måste byta bransch ett tag, sa hon över lunchen till Carl.

Han hade undrat varför och tittat på henne utan att bry sig om larmet som fördes av de andra restauranggästerna som hela tiden störde Linda och fick henne att tappa tråden. Hon hade försökt förklara men orden hade känts lösryckta, obegripliga och nästan löjliga, som om hon, som hade det så bra, satt och klagade över ingenting! Carl hade tagit god tid på sig innan han svarade, som om han inte ville avbryta henne eller säga något överilat. Om hon menade allvar, hade han slutligen sagt, så skulle han hjälpa henne till en annan juristfirma där hon fick hantera andra frågor ett tag. Han hade sett henne i ögonen och sagt att han inte ville förlora henne, att hon oavsett vad hon själv trodde, var en av företagets största tillgångar.

Linda klickade på mejlen och läste tilläggen som de olika kvinnorna var tvingade att göra till sina redogörelser inför stundande åtal. Männen hade letat upp dem, hotat de via telefonen, uppsökt släktingar, eller rent av slagit till dem. Linda drog ett djupt andetag och lät luften passera ut genom spända käkar. Det var casual friday på kontoret, och hon kom klädd i sneaker och jeans, men det var ändå allt annat än casual.

Skrivpuff, 14:e september, 2017.

Klocka

Jag har inte använt klocka sedan dess. Det är så typiskt mig att inte vilja gå in till en urmakare för att köpa en ny när jag visste att den andra var borta för alltid. Jag hoppades förstås att den skulle komma tillrätta men det var fåfängt. Förresten var det överskattat att hela tiden ha koll på tiden. Jag kunde alltid fråga någon när jag behövde och på så sätt slapp jag lägga ut en smärre förmögenhet på en ny. Du undrar förstås vad som hänt? Det var helt enkelt så att jag städade hemma när jag plötsligt upptäckte att handleden inte längre bar den manuellt uppvridna klockan med det tunna svarta läderarmbandet. Först blev jag förskräckt, men sen lugnade jag mig med att jag förmodligen hade lagt ifrån mig den någonstans utan att tänka på det. Jag kan vara sådan, att jag gör saker utan att registrera det. Dessutom blandar jag lätt ihop saker, som dagar, månader och ibland även år. Du är inte den förste som tänker att jag håller på att få demens eller om det heter alzheimers. Jag har tänkt det själv. Men jag är väl ändå lite för ung för det? Knappt ett halvt sekel under solen har gått sedan jag först såg dagens ljus. När jag tänker efter har jag nog alltid varit en sådan där virrpanna. Så som ett steg i accepterandet av detta, tänkte jag att det kanske var lika bra att låta bli att köpa ytterligare en pryl att hålla reda på. Dessutom kanske den gamla dyker upp och då har jag ju köpt en ny helt i onödan!
Nu har den varit borta i nästan ett år och trots att jag hunnit vända på varenda pryl i huset är den fortfarande försvunnen. Förmodligen ligger den i ett skatbo någonstans och skimrar i solskenet. Man brukar ju säga att en person stjäl som en korp men frågan är om inte skatorna är värre? De är i vilket fall som helst fler och därför farligare. Ja, ja, jag ska nog be Åke att ta sig en titt i den där björken i bortre änden av trädgården efter ett rede där. Hittar han ett sådant där bland löven så finner han säkert mitt armbandsur också! Den rackarns korpen till skata har den säkert, så sant som jag heter Stina.
Fast egentligen heter jag ju Kristina och inte alls Stina. Men ingen kallar mig för något annat än Stina. Mamma kallade mig Maja-Stina ibland och skrattade så där klingande rent som bara hon kunde. Själv har jag ett skratt som låter lite hest och ibland tycker andra att jag grymtar till som en gris när något är så där riktigt roligt. Då skrattar de så de viker sig dubbla åt mig. Men det bjuder jag på. Ett gott skratt förlänger ju livet och vissa av dem vill jag sannerligen ska få ett långt och plågsamt liv. Men i stort sett tycker jag om andra människor. De flesta vill väl, även om det hoppar grodor ur munnen på dem och de tar sig friheter ibland. Mormor sa alltid att man måste vara snäll mot sina medmänniskor, för alla bär de på sina alldeles egna svårigheter och motgångar. Ja, det gör ju jag med för den delen. Till exempel den där gången då jag, nej, nu ser jag att Ove är på ingång… då är det inte värt att älta gammalt. Jag får ta och sätta igång kaffet och bjuda på smörgåsar. Var jag nu gjorde av skärbrädan…

Skrivpuff, 13:e september, 2017.

Vårda.

Det gick inte riktigt som My hade tänkt sig med den gyllene mannen. Istället för att gå honom att se henne hade han svansat efter sin författarkollega som en liten hundvalp som lockats av en förbjuden chokladpralin. Att den alldagliga kvinnan med sitt råttfärgade hår och torra läppar hade en sådan stor dragningskraft på den vältrimmade mannen med den slimmade designkostymen var svårt för My att gå grepp om. Borde han inte dras till henne själv, hon som alltid fönade håret glansigt och höll kroppen i form med hjälp av såväl yoga som crossfit? My, som vårdade sin kropp som vore det ett tempel blev förbigången för en slashas med ostyriga lockar och nerbitna naglar!

Det hade varit en plåga att gå på puben efter showen och se de två sitta i djup diskussion om livets allvar som My inte släpptes in i trots enträgna försök. Till slut hade hon blivit tvungen att putta omkull sin drink så att vätskan rann över bordet och rakt ner i den andra kvinnans knä. My hade följt henne med blicken när hon förskräckt kastat sig upp och försökt mota bort det blöta med händerna innan mannen kommit till undsättning med ett gäng slappa servetter slokande i handen. Med ett språng hann My fram till henne och låtsades hjälpa till beväpnad med en redan blöt servett för att förhindra att dropparna skulle sugas upp av de torra servetterna innan de hann göra tillräcklig skada på materialet. Ett par starka händer föste snart bort henne från konkurrenten och med ett svagt leende på läpparna såg hon hur de två andra försökte torka rent den ljusa kjolen utan vidare resultat. En stor blöt fläck som påminde om urin bredde ut sig på det tunna silket samtidigt som kvinnans kinder blev alltmer röda. Snart skulle hon stukad lomma ut genom entrén och My skulle få mannen helt för sig själv.

Skrivpuff, 11:e september, 2017.

Lång

Klacken fastnade i en kabel som låg dold intill podiet. My svor till och kastade en syrlig blick mot ljudteknikern som duckade ner mot kontrollbordet och inte låtsades se henne. Hon muttrade en ramsa innan hon rättade till frisyren, pressade ner axlarna och andades ut. Med stadiga steg gick hon mot fåtöljen som sjönk ner. En kvinna med långt hår i en rufsig fläta tog plats i soffan mitt emot My och tryckte bort den karismatiske mannen med ett försiktigt leende. Hon hade skrivit en chick lit som My hade skummat igenom dagen innan. Den handlade om en kvinna som klättrade mot toppen genom att ligga sig fram, men som blivit tagen på bar gärning av mannen som hon hyste en äkta kärlek för. Han hade blivit sårad och hon hade spelat cool och oberörd men brustit innanför det hårdnackade skalet. De hade fått varandra till slut. Självklart förutsägbart och totalt orealistiskt. My hade skrattat hånfullt åt den där hon legat i sin lila sammetssoffa framför den stora flimrande platteven.

”Du har alltså skrivit en blockbuster”, sa My medan log och lät ögonen tindra mot den kvinnliga författaren. ”Det är fantastiskt och jag fullkomligt slukade boken från första till sista sidan!”

Kvinnan skrattade och tackade innan hon började prata om boken medan My följde hennes läppar med blicken, nickade och låtsades intresserad. Då och då lät hon ögonen glida mot mannen med den gyllene hyn och de bländvita tänderna och funderade om hon skulle lägga in en stöt eller inte. Hans ögon följde den kvinnliga författarens rörelser uppmärksamt och det klack till i My.

”Boken är visserligen bra, men är det inte lite orealistiskt att huvudpersonen tar sig fram på det här viset”, frågade My och lutade sig fram mot kvinnan. ”Är det något som är typiskt för chick lit-genren?”

My kände sig nöjd med sig själv och lyssnade inte på svaret. Istället kikade hon mot mannen och letade efter tecken på att han stod på hennes sida. Men han såg på den andra kvinnan som om hon vore en gudagåva och My stelnade till. Nu skulle hon bli tvungen att ta till det tunga artilleriet.

Skrivpuff, 8:e september, 2017.

Smaka

”Det är så att säga en fråga om stil. Jag har ju valt ut detaljerna med precision för att få fram en subtil form av dynamik i plotten.”

My såg på hans mun och undrade hur de mjukt välvda läpparna smakade utan att bry sig om vad han svarade. Ett litet sår på hakan avslöjade att han hade rakat sig med hyvel och sedan smort in sig med ett av Calvin Kleins rakvatten. My kände igen doften. Den gjorde henne yr och fick kinderna att hetta. Hon såg hur hans mun sprack upp i ett leende och avslöjade vita, jämna tänder som stod i kontrast till den gyllenbrynta hyn. Publiken brast ut i skratt och My stämde in i det och förde handen genom det blanka svarta håret.

”Det här är ju inte din första succé, vad är hemligheten”, frågade My och såg på honom med lätt uppspärrade ögon. ”Jag menar, har du någon slags formel eller rutin som gör att du alltid får till det?”

Mannen i soffan mittemot henne lutade huvudet bakåt och skrattade belåtet innan han svarade. Den uppknäppta skjortan blottlade hans hals och My såg hur det lilla adamsäpplet guppade i takt med skrattet.

”Jag vill ju inte påstå att jag är ett geni, eller nåt”, hörde hon honom säga, ”men det verkar fungera. Ingen är mer förvånad än jag själv!”

”Bryt för reklam nu!” Producentens röst i örsnäckan överraskade My och fick henne att rycka till innan hon kunde annonsera ut avbrottet i kameran och hörde programmets jingel gå igång.

Producenten vinkade till sig My och hon steg ner från podiet efter att ha rätat till den snäva svarta kjolen.

”Hur är det med dig”, frågade han. ”Du verkar så… disträ idag… det är inte likt dig. Du är väl inte sjuk? Dina kinder är faktiskt lite rödare än vanligt.”

My försäkrade honom om att allt var som det skulle men att det hade blivit sent kvällen innan efter ett möte med redaktionschefen och att hon skulle ta en snabb kaffe innan sändningen gick igång igen. Producenten nickade och sa att hon hade fem minuter på sig, att det var viktigt att hon inte fick kaffe på tänderna och att hon måste kolla upp mejken med sminkösen innan hon gick på igen.

Espressomaskinen surrade och My såg de svarta dropparna tränga sig ut genom de två små öppningarna i varsin ände av ett silverfärgat munstycke. Den fick henne att tänka på en hästhov, hur viktigt det var att den placerades med öppningen uppåt på väggen för att bringa lycka. Här var den istället nedåtvänd. Lyckan rann ut.

”Och rakt ner i min lilla kopp”, mumlade hon belåtet för sig själv och smuttade på den heta drycken. Det sved till på tungspetsen och hon svor rakt ut. Det var en av hennes brister, att hon svor som en borstbindare. Det var många som hade försökt förmå henne att sluta med det, sagt att det lät för hemskt och att det inte passade sig för en kvinna på en och sextiofem med storlek trettiofem i skor. Hon hade skämts för det. Men insett att hon kunde göra lika lite åt det som åt längden. Den senare kompenserade hon med stilettklackar och åtsmitande kläder i enhetlig färg. Männen brukade inte ha något emot hennes längd. Tvärt om. Det fick dem att känna att hon såg upp till dem och det gjorde hon förstås, men kanske inte alltid så som de tänkte sig.

Skrivpuff, 7:e september, 2017.

Hämta.

”Vad gör du uppe och ränner?”

Frågan fick kvinnorna att stirra mot dörren. Barbro satt med munnen öppen som ett dumt får och stirrade på undersköterskan som hejdat sig mitt i ett steg ute i korridoren för att tillrättavisa Boel. Hans kropp fyllde ut dörröppningen när han trängde in i salen. Boel frös mitt i rörelsen och försökte pressa fram ett svar men utan resultat när mannen tog tag i henne och förde henne tillbaka till sängen.

”Så där. Nu ligger kvar där nu tills doktorn har tittat på dig”, sa han och gick med klapprande steg uti korridoren och försvann runt hörnet.

Boel förstod ingenting. Varför måste hon ligga ner bara för en liten hjärnskaknings skull? Visst gjorde det väl ont i huvudet, men det var ju inte så att hon hade fått en hjärnskada! Hon tryckte på larmknappen intill sängen och såg hur en röd lampa tändes vid dörrposten, ackompanjerad av en dovt pipande. Personal rörde sig fram och tillbaka i korridoren men ingen tittade ens in mot deras sal. Boel fortsatte trycka på den röda knappen som om det skulle kunna skynda på den redan stressade personalen.

”Det är ingen idé att du trycker så där”, stönade Barbro. ”De kommer när de kommer.”

Boel suckade till svar och tryckte några gånger till enbart för att irritera Barbro innan hon gav upp och lutade huvudet mot huvudkudden och slumrade till.

”Jag tror att hon kommit åt knappen av misstag.”

”Det låter konstigt!”

”Ja, men jag hämtar doktorn ändå. För säkerhets skull.”

Rösterna lät som om de yttrats långt borta eller som om Boel befann sig under vatten. Hon försökte röra sig men kroppen lydde inte och hon gav upp. Det pep fortfarande i bakgrunden. Hon ville be personalen stänga av larmet så att hon kunde fortsätta sova. Det var outhärdligt att ligga halvvaken och inte orka röra sig. Det var väl en förbannad hjärnskakning, tänkte hon och somnade om.