Att förklara det oförklarliga.

Karaktär

 

Vad är det som får dig att skjuta upp det här?

Jag vet inte…

Men tänk efter lite nu. Vad händer i dig när jag frågar det här?

Ja, vad händer egentligen… det är så svårt att förklara… det liksom blir svart… eller tomt…

Tomt?

Men det är så svårt att förklara, säger jag ju. Du vet hur det är för blinda som tvingas berätta hur det är att inte se nåt? Du vet, dom som aldrig har sett i hela sitt liv?

Jaså, är det svårt?

Ja… kan du förklara hur det känns att inte kunna se med dina fingerspetsar? Dom kan ju det, på sätt och vis. Se med sina fingerspetsar, menar jag… men det kan inte vi andra… med skillnaden att vi kan träna upp det där, förstås. Dom kan ju inte träna upp det där med synen, liksom. Och om man aldrig har sett, vet man inte vad man gått miste om. Ja, men du fattar, va? Så är det mej och det där att försöka förklara vad som händer när jag ska ta tag i saker… det blir liksom bara… svart… fast inte svart… tomt, blir det…

Jag vet inte om jag hänger med riktigt… menar du att du är känslomässigt blind?

Jag tror det…

Men går inte det att träna upp, tror du? Så som vi skulle kunna träna upp våra fingrar att se? Var det inte så du sa det?

Jooo… men tänk om just mina känslor alltid har varit blinda och aldrig kunnat se och aldrig kommer att se heller…

Men tänk om de kan det? Vad tror du att de skulle se då?

En person som bara ställer till det för sej… en sån där som det aldrig blir nåt av och som aldrig kan ta tag i sej själv…

Hjälper det att jag säger att jag tror att du kan det? Om du försöker och samtidigt ger det lite tid?

Det är ju lätt för dej att säga, med alla dina diplom och grejer… du har ju sån där… karaktär. Du vet inte hur det är att inte ha nån framtid eller att famla runt från dag till dag och samtidigt hoppas att man klarar sej tills det gryr igen. Och vem skulle bry sej om jag inte gjorde det?

Tja… jag till exempel. Jag tror att din bild av dig själv och den du verkligen är inte stämmer överens. Någonstans finns det något som blockerar dig. En slags mental konflikt. Jag vill gärna ta reda på vad detta är och hjälpa dig komma vidare. Vad tror du om att vi försöker göra det? Att vi trevar oss fram tillsammans?

Kanske… eller jag vet inte… jag måste nog dra nu… jag får se…

Jag förstår. Men du, kom en gång till. Hur det än känns så dyk upp här igen samma tid i nästa vecka. Då väntar jag på dig och, du, jag bryr mig.

Advertisements

Bus eller godis?

Monster eller konstig.

Nej, men fy tusan vad du skrämde mig unge man… du får inte smyga upp så där… jag trodde att jag skulle få en hjärtattack. De där tänderna du har där, har du köpt dem på Buttricks eller? Har mamma sytt din slängkappa? Eller är det pappa? Vem vet vem som gör vad nu för tiden… Oj, jag tror att jag måste sätta mig… vänta ska jag ge dig godis sen. Jag ska bara låsa upp dörren. Vila lite. Det är väl det ni vill ha, när ni spökar ut er så där? Ni skrämmer upp era offer och begär karameller. De här konstiga nya traditionerna… från Ame’rka väl? Inte att man såg nåt sånt när en annan va liten… vi skulle ha fått stryk. Ingen satte sig upp mot traditioner. På allhelgona satte man ljus på gravarna. Sen var det bra med det. Inget festande och inga påhopp på intet ont anande damer som kommer hem med sin ynkliga matkasse och tänker sig krypa ner i soffan framför lite mysiga teveprogram. Nu blir det nog akuten istället. Ja, jag borde nog prata med dina föräldrar…  men jag känner inte igen dig, så jag vet inte vilka jag ska prata med här i huset. Så du klarar dig undan den här gången. Men gör inte om’et, det säger jag bara. Ska det föreställa blod, det där röda du har i mungipan? Ja, det ser riktigt äkta ut. Och så har du lånat mammas puder, förstås, och sminkat dig helt vit i ansiktet. Jag säger då det… det är kanske bäst att jag låser in necessären nu? Vänta ska jag gå och hämta lite gott åt dig. Vänta här så länge. Jag har det här i skafferiet förstår du. Köpte det igår. Skulle unna mig lite. Du får det istället nu. Så. Iväg med dig och spöka vidare men skräm inte ihjäl tanten på andra. Hon är så harig så det är inte riktigt klokt. Se så, skynda dig iväg nu. Stå inte bara där och stirra på mig. Du vet väl vad man gör med godis och det var väl det du ville ha? Stoppa det i munnen nu och spöka för nån annan. Hej me dig, lille vän… ha det bra nu. Buhuuuu! Ser du jag kan också. Ät ditt godis och sluta glo så där. Du gör mig nervös. Räckte det inte med att du höll på att ge mig en stroke? Släpp dörren säger jag, innan jag ringer polisen! Här finns inte mer godis. Du fick allt. Gå nu annars ringer jag pol…

 

11629__herbar_bgbm_germany_b_10_0089124.jpeg

Dracula sodiroi.

 

Bildkälla: Dracula sodiroi (Schltr.) Luer – https://www.europeana.eu/portal/record/11629/_HERBAR_BGBM_GERMANY_B_10_0089124.html. Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem – http://ww2.bgbm.org/herbarium/view_biocase.cfm?SpecimenPK=10739. CC BY-SA – http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/

 

 

Skrivpuff, 15:e oktober, 2018.

Oroar.

”Jag såg en fågel på vägen hit idag. Den hade en sked i näbben. Det handlar om det mötet.”

”En fågel? Du kan inte bara kalla det för en fågel. Det kan ju vara vilken sort som helst då. Vad var det för fågel?”

Emmi tänkte efter innan hon sa att hon inte visste vad det var för nån sort, bara att det var en fågel. Hon gned sig i ansiktet och smetade ut det svarta sminket som hon sotat ögonen med. Fågeln hade suttit på muren intill gångvägen med en sked som glittrade i höstsolen. Den hade sett på Emmi med sina små pepparkornsögon innan den kämpat på för att framtung ta till flykten.

”Du måste precisera. Människor blir oroliga om de inte får raka besked. Skriv att det var en kråka.”

”jag vill inte. Det va nog ingen sån. Den såg inte så stor ut och den var inte gråsvart…”

Maria suckade och knackade med sin blyertspenna i Emmis bänk och sa att det inte fanns någon annan art som stal så mycket som kråkor. Det var vida känt, fortsatte hon och räknade upp flera exempel på böcker där fågeln snodde åt sig allt som glittrade eller glimrade, ädelt som oädelt.

Emmi såg på henne med sina blå ögon som hon svärtat ner runt med svart kajal som fick henne att se både äldre och sorgsen ut. Tunna flagor från maskaran hade trillat ner och bildade ett abstrakt mönster en bit ner på kinden som Maria hade svårt att sluta stirra på.

”Är det inte skator och korpar som stjäl”, sa Emmi och såg upp på Maria som om hon hade lust att mucka gräl. ”Det här va ingen kråka, det är ja säker på.”

”Kanske är det så att skator och korpar stjäl också. Men jag är helt säker på att det är kråkor som norpar åt sig så fort de kan. Se så, skriv att du såg en kråka med en sked i munnen. Det låter trovärdigare än dina fantasier om vad som hände i morse. Det är ändå viktigare att berättelsen blir trovärdig än att den stämmer med ditt möte i verkligheten, annars lägger läsaren ifrån sig den och tar en annan istället. Lita på mig, jag kan det här.”

Suddet smällde mot papperet på bänken. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Emmi blåste bort fnaset som bildats på arket innan hon rispade in ordet kråka och lät pennan falla ner på bordet med en liten smäll. Den rullade ut mot kanten och Emmi gjorde en ansats att stoppa den men hejdade sig och lät den falla ner på golvet. Klasskamraterna stirrade på henne när hon böjde sig ner under bänken och fiskade upp den. Hon satte sig upp igen och drog ena handen genom det svartfärgade håret innan hon suddade ut ordet kråka och bytte ut det mot papegoja.

Skrivpuff, 9:e oktober, 2018.

Hoppas och försvunnen

 

Jag hoppas att han är försvunnen. Det skulle vara enklast så. För min del får han gärna vara död.

Men snälla Sigrid, vad säger du… tänk om det faktiskt har hänt honom nåt?

Rätt åt honom i så fall. Han får faktiskt lära sig att han bäddar sin egen jävla säng nu. Jag slutade med det för länge sen. Det var en idiotisk idé att ge sig in i pokerbranschen. Sa jag inte till dig kanske, att han var en idiot som slutade på trafikkontoret för att bli nån slags spelhaj?? Nu är han borta också. Kanske fått betongskor och ligger där vid Nybrokajen, vaggande i takt med vågorna. Jag får vara glad att ha inte hann stjäla alla mina bästa år. Jag ville ju bilda familj. Men han sa att vi minsann skulle vänta tills vi hade stabilitet. Pengar på banken. Mikro. Tvättmaskin. Avklarade resor. Sen när vi hade allt det där, ja, då säger han upp sig! Blir en gambler! Så vill nu jag hinna få nåra barn är det till att raska på nu. Ut och haffa sig en ny karl. Ingen barnrumpa den här gången utan en riktig man. Hur nu det ska gå till…

Rune på klubben har ju alltid varit lite tänd på dig..

Rune?? Är du inter riktigt klok, Elin! Han springer ju runt i sina myskoftor hela dagarna och spelar säkert rollspel på fritiden.

Rollspel?

Ja, du vet, såna som klär ut sig till tomtar och drakar och gud vet allt, i nån slags mix mellan medeltida liv och tvättäkta fantasy. Det verkar inte klokt! ”Häxan Sigrid, tager du denne munk Rune till din äkta spelpartner att älska i nöd och lust tills tärningen skiljer er åt?” Nej. Aldrig. Glöm det. Då är Lasse mycket bättre.

Pokerhajen? Struntade inte du i honom nyss?

Jooo… han är en skitstövel! Men jag undrar vart han har tagit vägen… det är inte likt honom att stänga av mobilen så där. Borde jag ringa polisen?

Skrivpuff, 25:e september, 2018.

Försiktig.

Du, ser du gubben där borta, viskade Emilia och drog i Sixtens jackärm. Verkar inte han lite skum i alla fall?

Jooo… jag tror det, svarade Sixten och drog med handen under näsan i ett försök att mota bort det snor som rann. Nu måste jag bort från det här gräset, annars tar det livet av mig. Det har mamma sagt. Jag trodde jag kunde sluta med medicinen nu men…

Sch… måste du vara så högljudd, frågade Emilia. Försök vara lite försiktig nån gång annars ser han oss ju. Dummer. Ser du, han går bort mot parkeringen. Vi måste ta oss runt busken och vidare längs med huset där.

Men hur då skum, menar du? Tror du att han är farlig?

Emilia såg på Sixten som om han vore ett olydigt litet barn som behövde läxas upp, sittande på huk med händerna i marken för att hålla balansen började hon förklara att mannen var så uppenbart skum som någon någonsin kunde bli.

Varför skulle han annars vanka runt här intill vårt hus så länge, och dessutom hela tiden hålla sig på den mörka sidan av gatan?? Ingen normal människa gör så.

En kall vind blåste till och fick bladen i busken att rassla olycksbådande. Sixten mumlade att de borde ha tagit med sig en ficklampa, men Emilia var säker på att ljuset från den skulle avslöja dem. Hon stack upp huvudet en aning ovanför busken och spanade mot mannen som rört sig bort mot en silverfärgad Volvo som stod parkerad en bit från närmaste gatlampa.

Ducka, väste hon plötsligt och tryckte sig ner över Sixten som tappade balansen och föll ner på den kalla marken med sin kompis ovanför sig. Min mamma kom just ut ur porten! Tänk om hon letar efter mig? Vad ska hon säga om hon hittar oss här i buskaget? Vi får inte vara här, det har hon tjatat om. De andra grannarna kan bli skitsura om nåt blir förstört…

Emilia…, stönade Sixten, kan du flytta dig lite… jag kan… inte… andas…

Okej då, mespropp. Du, glöm det där med gubben där borta. Han verkar va nån som mamma känner. Säkert nån från hennes jobb som vanligt. Hon jobbar ju jämt numera. Vi får hitta på nåt annat istället…

Du, sa Sixten lågt, varför ser det ut som om hon pussar honom? Vet din pappa om…

Det gör hon inte alls, bet Emilia av och knep ihop munnen till ett streck.

Den tunna kroppen fastnade i en stel pose, som om hon varit på väg att resa sig men fastnat i rörelsen. Sixten la en hand på hennes axel och försäkrade henne om att han nog sett fel. Det var inte någon kyss utan en helt normal kram, så där som alla vuxna gör med folk de möter. Emilia ryckte på axlarna och tittade förbi Sixten.

Glöm det här, sa hon lågt. Du såg fel och behöver glasögon. Förresten var det här en dum lek. Man ska inte hålla på och spana på andra människor. Jag måste gå nu. Vi ses i skolan imorgon. Hej då!

Sixten såg efter henne när hon skyndade sig in genom porten och försvann uppför trappan.

Skrivpuff, 20:e september, 2018.

Överallt

 

Det låg papper överallt. Kartonger, travar med tidningar, kläder och öppnade konservburkar. Smala gångar ringlade sig fram mellan det skräp som borde ha slängts men aldrig hittat till sopnedkastet.

”Fan, va äckligt”, utbrast Konny och höll upp en trasa framför sig med hjälp av en bläckpenna. ”Det här är ingen miljö för barn asså…”

”Har ingen slagit larm”, frågade Cissi. ”Jag menar, barnmorskan borde väl ha gjort ett hembesök och sett det här…”

Konny såg på henne med sina klarblå ögon och ryckte uppgivet på axlarna.

”Du vet att jag inte har fått nåra barn så jag vet inte hur det där funkar och du själv är lite för ung förstås, men”, fortsatte han, ”det mesta i det här landet är frivilligt så jag antar att man kan tacka nej till ett sånt där besök också utan att det är nåt konstigt…”

”Herregud”, utbrast Cissi när hon sköt upp dörren till badrummet med foten. ”Badkaret är helt svart och jag tror inte att det bara är kalkavlagringar…”

”Vad menar du”, sa Conny och kikade över hennes axel in mot det en gång så vita badrummet. ”Å fy fan… skit… och kolla högen med blöjor där i hörnet… stackars lilla barn… vart har du tagit vägen…”

”Men värden då?”

”De kan inte göra mycket om hyresgästen vägrar släppa in dem. Inte så länge de faktiskt betalar hyran och det inte uppstått nån akut situation i bostaden dårå, som vattenläcka eller så… du vet hur det är. Byråkrati. Dessutom tror jag inte att hon har bott här särskilt länge, skräphögarna till trots.”

Konny drog fram en av tidningarna underst i högen innanför ytterdörren.

”Titta, den här Metro-blaskan är bara ett år gammal. Hon kom alltså förmodligen hit när hon blivit på smällen. Men frågan är var fan hon håller hus nu… det är lite mycket att gallra igenom efter ledtrådar på det här stället. Fan också. Det här ser inte bra ut!”

 

 

Skrivpuff,11:e september, 2018.

Litet.

Teven flimrar, pappan kämpar mot gråten och jag vill stänga av

men liksom han

gör jag det inte

förmår mig inte

kan inte ge efter för den innersta viljan

han gråta över dottern som aldrig mer blir sig lik

jag blunda för det som aldrig mer blir sig likt

 

Ett litet kryp sätter stopp

för många liv

förändrar det till oigenkännlighet

 

för den som har otur

för den som inte tänkte sig för

för den som har skjutit upp injektionerna

för den som inte har råd med vaccin

 

För trehundrafemtio kronor styck kan

låta litet

för ett liv

men ibland

är det mycket

 

oöverstigligt

 

För den fattige

För familjen med de många munnarna

För den gamle

För den sjuke

 

Det Oöverkomliga

Valet

att ha eller inte ha

att kunna eller inte kunna

det är frågan.