Skrivpuff, 5:e juli, 2018.

Bättre.

 

Det är bättre om du stannar hemma, du… Minna… vad ska du ut att göra så här sent? Bli kvar här, med oss istället.

Nej, jag vill inte. Låt mig va säger jag. Du kan inte bestämma över mig. Jag är ingen barnunge längre. Fatta det nån gång då, jävla kärring!

Minna drämde igen dörren bakom sig. Det skallrade till i rutorna i den och hon visste att den snart skulle kastas upp och hennes mamma skrika efter henne att hon inte fick göra så, att hon måste komma in igen och att hon annars skulle byta lås. Ringa polisen. Minna visste alltför väl vilka hot som kom, men ingen hade gjort slag i saken och stängt henne ute. Inte än. Hon brydde sig ändå inte. Kevin och Milton var redan utanför apoteket i centrum, det visste hon. De och Tindra var hennes nya familj. Vad som än hände kunde hon alltid räkna med dem. De dömde henne inte. Ställde inga dumma krav. Tyckte om henne för den hon var. Tillsammans, i mörkret, gjorde de världen till sin.  De kunde sitta där hemma framför teven och glo sig igenom livet om de hade lust. Själv skulle hon leva det.

 

Advertisements

Skrivpuff, 4:e juli, 2018.

Fler.

”Vet du att det är kampanj på solprodukterna nu”, sa kvinnan i den vita rocken på andra sidan disken och log brett. ”Om du köper en till så FÅR du ytterligare en gratis! Det är väl bra?”

Solbritt stirrade på henne och kände hur greppet om den enda tuben hårdnade. Det hade varit svårt nog att välja ut en bland många tuber, flaskor och stift som fyllde hyllorna. Det hade varit lätt att sålla bort produkterna för barn. De ville hon inte ha. Hon hade aldrig tyckt om barn och hade inga egna. Tack och lov, hade hon ihärdigt svarat de som ställt nyfikna eller enträgna frågor. Det hade chockerat vissa att hon inte tyckte synd om sig själv, när de tyckte det om henne. Men vad skulle hon med barn till? Det fick räcka med att ta hand som sig själv. Dessutom hade hon inte lyckats träffa en enda karl-stackare som gett intryck av att kunna axla familjemanteln. De hade istället varit som barn själva. Krävt omvårdnad, uppmärksamhet och middagarna på bordet när de var hungriga. Solbritt kände en hand på sin arm. Den var mjuk och varm, framhävde Solbritts egna bleka, rynkig hud.

”Ville du ha fler produkter? Det är ju tre för två. Det gäller att passa på.”

”Ja, jo, jag vet inte…”, sa Solbritt. ”Det blir kanske lite mycket…”

”Man kan nog inte ha för mycket. Better safe than sorry, vet du. Det är ju så farligt med de där UV-strålarna. Man kan inte skydda sig tillräckligt.”

”Det kanske är bäst att jag tar ett par till då, så har jag ju till nästa år också…”

”Å, nej, du ska inte spara dem så länge, vet du. De blir förstörda. Härsknar. Det finns risk att krämerna blir lika farliga som de skadliga strålarna efter ett halvår-ett år.”

”Men då kanske jag inte ska ta någon mer, då…”

”Du kan ju ta en after sun och en som är speciellt framtagen för att skydda ansiktet och som innehåller anti-ageing serum. Ingen vill ju få rynkor i förtid… eller fler än nödvändigt.”

Solbritt tyckte att kvinnan bakom disken såg på henne med en lätt nervärderande blick, som att hon tyckte synd om henne för att ansiktet redan var så fullt av rynkor att det inte gick att få plats med fler. Förmodligen ansåg hon att det skulle kräva mycket mer kräm än ett normalt ansikte gjorde. Vad var det som fick unga att tro att de gamla alltid varit gamla och att de själva skulle förbli unga? Kanske hade hon också tänkt så. Allt det där var glömt nu. Hon hade haft roligt. Jobbat som sekreterare. Rest runt i tjänsten men också privat. Haft snäva kjolar och skor med klack. Nagellack. Läppstift. Blonderat hår. Kråkvingar. Serverat kaffe. Tagit diktamen. Fört protokoll. Bokat in möten. Bokat om möten. Haft en och annan het natt. Svettats i solen. Använt mer kokosolja vid polen än vad som producerades idag. Inte en gnutta sol fick gå till spillo. Hon hade haft svårt att bli så där härligt pepparkaksbrun som man skulle vara och fick ta i.

Men det var då. Nu stod hon här, på ett av alla stadens apotek och visste varken ut eller in kring de krämer som fanns. Läkaren hade förbjudit henne från att vistas i solen utan skydd. Helst skulle hon sitta i skuggan. Men hon var som en huggorm på vårkanten och älskade att känna solen värma upp hennes kinder och ge henne energi. Så hon måste köpa den där smörjan. Det gick inte att säga emot en doktor som tagit bort bitar av hennes kropp. Tre tumörer på ryggen. Godartade, men chockartat ändå. Solbritt ville inte göra om det.

Påsen, som kostat två kronor ytterligare, dinglade tung mot hennes lår. I den låg en flaska för ansiktet, en annan för armarna och kroppen, samt en tredje för benen. Det hade varit ett bra köp, hade expediten sagt. En billig livförsäkring. Om hon ville lyxa till det, kunde hon kosta på sig en after sun, ett kylbalsam med Aloe Vera och en gel med nästan helt ren Aloe Vera. Det skulle göra Solbritt brun och läcker utan att det var farligt. Inga extra rynkor heller. Men mina är skrattrynkor, hade Solbritt sagt i ett försök till skämt. Kvinnan i den vita rocken hade sett på henne med pannan i djupa veck som om det vore henne helt främmande att en människa som Solbritt någonsin hade haft roligt. Hon skulle bara veta, hade hon tänkt där hon gick längs gatan ner mot busshållplatsen.

Skrivpuff, 3:e juli, 2018.

Tillstånd.

 

”Sakernas tillstånd är den” sa du och jag slutade genast att lyssna. Det var inte meningen att jag skulle sluta, det bara blev så. Jag försökte. Det gjorde jag verkligen. Men efter en stund kom jag på mig själv med att tänka på annat. Vad som helst utom just det som du sa. Jag vill gärna veta vad som är sakernas tillstånd, var och hur de befinner sig och hur de förhåller sig till varandra. Mina öron var spetsade, kroppen på helspänn. Du sa saker. Jag började nästan omedelbart gäspa. Först lyckades jag kväva den där djupa andhämtningen genom att spjärna emot med munnen och käkarna. Efter en stund blev jag tvungen att se snett neråt och låtsas som att jag kliade mig i huvudet för att på så sätt dölja munnen med hjälp av armen. Du fortsatte prata om tingen utan att märka någonting. Ibland hoppade några droppar ur din mun och landade på min hand. Jag lade märke till de små blöta fläckarna som dök ner mot min hud som ett resultat av din iver att förklara saker för mig. Eftersom de var dina lät jag dem torka in i mig istället för att dra bort dem med ärmen på min stickade kofta av isländsk ren ull. Du tystnade, strök undan det svarta håret som fallit fram i pannan, harklade dig. Bilar susade förbi på vägen utanför fönstret. Någon tutade, en annan lät motorn rusa för att demonstrera mullret från den manipulerade ljuddämparen. På din fråga om jag hängt med svarade jag ja. Frågan hängde jag med på. Den var lättbegriplig. Men sakernas tillstånd var fortfarande höljt i dunkel.

Skrivpuff, 29:e juni, 2018.

Allvarlig.

 

”Ingen kille tycker om allvarliga flickor. Skratta lite nu och var glad. Var lite nöjd för en gångs skull. Försök att hitta på nåt kul. Sitt inte där och läs eller häcka framför teven. Du vill väl inte vara en sån där soffpotatis? Vill du det? Jag förstår inte varför du är så svår jämt. Nu suckar du igen… det låter för hemskt när du gör det. Bjud till lite. Kan du inte försöka piffa till dig lite? Se ut som en flicka. Ha rena kläder. Kjol. Kammat hår. Göra nåt åt de där finnarna. Ta på nåt som luktar lite gott. Har du provat puder? Dina jeans ser ut som om du hittat dem på soptippen. Trasiga och lappade… och den där pösiga tröjan… det är precis som om du ville vara ensam i resten av livet. Det är onaturligt. Ingen vill vara en sån där ogift kvinna. En sån där nucka… usch. Jag ryser vid blotta tanken. Men som du håller på är det nog det vi får räkna med. Det är för sorgligt att tänka på… att du inte ska få man och barn… du kommer att slösa bort ditt liv. Varför säger du ingenting? Du bara sitter där och ser ut som om du sålt smöret men sen tappat pengarna. Som vanligt. Nej, lägg ifrån dig den där gamla tidningen. Hitta på nåt istället. Jag vet att vi befinner oss i sommarstugan och att det är långt till närmaste granne. Men det är väl inget hinder för att inte du ska kunna göra nåt annat än att sitta i en vrå och se sur ut. Du gör då ingen glad.”

”Jag vet, mormor. Jag är en sorglig filur. Men finns det inte plats för såna som oss också? Vad har du för problem med det egentligen? Ska du gifta dig med mig eller? Dessutom är du inte särskilt kul själv heller och trots det är du gift. Låt mig va nu och sluta oroa dig hela tiden. Jag får väl bli det där du sa då, om det ska va så. Nu vill jag läsa i den här skittidningen en stund, för här finns ju inte ett skit att göra och dessutom är här fullt med knott och mygg. Jävla skitställe. Det gör ju ingen glad.”

”Vilken ton du har! Ja, ja, jag går väl men kom inte och säg sen att jag inte försökte.”

”Nej, då, jag lovar. Du står med ryggen fri. Sluta klaga på mig nu. Jag är trött på det. Aldrig har du kommit med annat än gnäll. Jag orkar inte med det mer. Hör du det? Om allt går åt helvete så beror det på att jag aldrig fått nåt stöd för den jag är, inte för att jag inte var tillräckligt glad. Hur skulle jag ens kunna vara det? Vänta, svara inte på det där. Jag vill läsa.”

”Jag går väl, om du ska vara sån!”

Jag drog upp filten till nästippen och stirrade stint in i den knyckliga veckotidningen med sina bantningstips intill recept på kakor och efterrätter, virkbeskrivningar till bordsdukar med rosor och akantusblad, fotografier på trinda, leende barn och illustrerade kärleksnoveller. Kärlekspar som mist varandra och åratal senare återfunnit varandra på andra sidan jordklotet. Kvinnor som blivit kvitt reumatism, generande hårväxt och tvingats se sin älskade katt avlivas. Jag bläddrade snabbt förbi allt det där till veckans kriminaldrama. Män som mördade kvinnor. Kvinnor som mördade barn. Barn som försvann. Bankrånare som först lyckades med sin kupp för att senare åka fast på det mest häpnadsväckande sätt. Doktorer som förgiftade patienter. Charlataner som knep åt sig stora förmögenheter som de tvingades återlämna när lagens långa arm grep tag i dem. Jag skulle nog aldrig bli gift. Men det gjorde ingenting. Så länge jag hade en historia att försjunka i.

 

Skrivpuff, 28:e juni, 2018.

Förväxlar.

 

Ni är så lika, hur ska jag veta vem av er det egentligen är som skrivit provet?

Jag minns hur jag såg på engelskaläraren som stod framför min syster och mig med sitt vanliga nervösa leende spelande på läpparna, den vita blusen med krås knäppt upp till halsen och en skotskrutig, plisserad kjol som jag för tiden inte förstod var en identitetsmarkör för kvinnliga anglofiler. Min haka måste ha hängt som på ett får. Jag förstod först inte vad hon menade. Trots att jag skrivit provet själv kunde jag inte säga det, fick inte fram ett ljud från min torra mun. Tankarna överröstades av den snabba pulsen som rusade genom mig och den röda skam som slog ut över min hud. Tecken som förrådde mig, som om jag bar skuld och borde erkänna. Kanske hade jag inte skrivit provet själv? Varför undrade hon? Hade jag för en gångs skull lyckats klämma in tillräckligt många rätt för att väcka misstänksamhet?

Läraren sa inget mer. Hon vände ryggen till och vaggade iväg längs skolkorridoren bort mot lärarrummet där resten av högstadiepersonalen satt och drack kaffe eller te. Själv stod jag kvar med tankar snurrande i huvudet. Varför skulle jag inte ha skrivit provet själv? Varför hade jag inte sagt att jag gjort det?

Jag minns inte så mycket mer än att läraren sa så där och att jag skämdes. Självklart var just jag en sådan som man kunde misstänka för fusk. Jag och min tvillingsyster. Fattiglapparna från hyreshusen intill åkern i Stora Tuna. Vi som aldrig öppnade munnen på lektionerna. Vi som var till besvär just för att vi aldrig var till besvär.

Jag var inte säker på om läraren hade skämtat. Förmodligen var det ett skämt som illa dolde ett försök till förhör. En trevare. Visst hade det kunnat vara så att vi fuskat. Provet hade ägt rum när jag var sjuk, men inte min syster. Vi var lika, fast själva förstod vi aldrig att andra blandade ihop oss. Förstår det fortfarande inte. Enäggstvillingar. Identiska men ändå helt olika. Fast ändå lika.

Men tanken på att fuska… utnyttja det faktum att andra lätt förväxlade oss… den fanns inte ens i vår föreställningsvärld. Jag blev så chokad att jag började tvivla på mig själv. Vem var jag? Hur såg andra på mig? På oss? Jag blev övernitisk, mån om att andra skulle se att jag inte fuskade, inte stal, inte gjorde orätt. Men det hjälpte aldrig riktigt.

Jag vet inte var jag skrev det där provet. I korridoren? I klassrummet? Tillfällen att fuska fanns. Men rädslan för repressalier gjorde att jag aldrig någonsin vågat. Ingen fusklapp, ingen utväxling med min ”kopia”, inga försök att hitta frågorna i förväg. Inte ens särskilt mycket ansträngning att göra läxorna. Var det bara min tvillingsyster och jag som fått uppfattningen om att man antingen kunde det här med skolan eller också kunde man det inte? Att ingen pluggade, att alla läste igenom texterna en gång, skannade av glosorna snabbt och gjorde sina grupparbeten genom att kopiera källorna? Att man antingen var dum eller också inte, och att detta kunde ingenting rå på? Lärarens slutgiltiga stämpel var den ultimata karaktärsbedömningen. Ju lägre betyg, desto värdelösare var du som person, och behandlades därefter. Inte konstigt då att den där frågan från den nervöst lagda kvinnan med sitt pedantiskt rullade, kastanjefärgade hår, och rutiga ullkjol, fick ett sånt genomslag hos mig. Resonansen från den har fortfarande inte tystnat. Den finns där. Följer med mig och snärtar till när jag måste prestera. Kan jag verkligen det som jag tror att jag kan? Måste jag bevisa min oskuld? Eller min kompetens? Är jag fortfarande den där irriterande tysta lilla människan som ingen vet riktig vad hon kan eller vem hon egentligen är?

 

Skrivpuff, 27:e juni, 2018.

Mystiskt

 

Det är nåt skumt med det här, sa Xander och kisade mot skärmen som lyste upp hans fårade ansikte. Jag får inte ihop kalkylerna…

Du är för trött, det är det hela, svarade Anita samtidigt som hon tryckte ner en pärm i sin väska. Hem och sov med dig, så löser vi det imorgon.

Xander såg på henne när hon gick mot dörren. Hennes kurviga kropp var instängd i en snäv kavaj med tillhörande kjol med slits bak. Skorna alltid högklackade, alltid blanka. Väskan, som han visste var tung, såg ut att dingla lätt i hennes lilla hand. Snart skulle hon stryka undan håret som glidit fram i ansiktet, öppna dörren och försvinna ut i natten. De var ungefär jämnåriga. Befann sig mitt i livet, som det var så populärt att kalla det nu för tiden. Men vem visste när man egentligen befann sig där, precis vid mittpunkten? Och skulle han verkligen bli över hundra år? Xander strök sig över hakan och suckade. Skäggstubben stack mot handflatan, påminde om att han måste köpa nya skjortor igen. Den förbannade stubben slet sönder kragarna trots att han rakade sig varje morgon. Oftare än så vägrade han göra det. Inte hade han tid heller.

Jag förstår inte vad ungen hållit på med, mumlade han för sig själv, eller varför. Varför skulle han in i databasen överhuvudtaget? Det hade varit enklare att göra en fullständig topografi över Dark Net…

Vem kallar du unge? Han är nitton år och knappast någon oskyldig barnrumpa som inte vet vad hen gör. De växer upp tidigt nu för tiden och sitter knappast hemma med dockor som du gjorde.

Jag satt inte hemma med nåra dockor, fnös Xander, åtminstone inte efter att jag blivit tonåring. Förresten är det inget fel på att leka med sånt. Det behöver alla göra. Det är bra för empatin.

Ändå struntade du i dina egna barn. Inte undra på att Karin lämnade dig.

Lägg av, dra inte upp det där nu… Jag har fan inte tid med det. Allt det där ligger bakom mig nu och jag kan inte göra nåt åt det. Den här grabben däremot… han måste hittas. Om jag bara kunde begripa varför han gett sig in i den kinesiska regeringens databaser… och vart tog han vägen sen?

Skrivpuff, 21:a juni, 2018.

Sanning.

 

Sanningen är den att Karina har satt på Gunnar i ladan. Jag såg dem. Men Johan vet inget. Han verkar inte ens ha en susning, så som han kilar runt och visslar mellan takrenoveringen och tapetseringen av gäststugan. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag skratta åt det som den stereotypa midsommarotrohet den är eller gråta över människans egoistiska, kortsiktiga tänkande? Jag förstår inte ens vad K ser i G och hans långa gängliga, bleka kropp, tredagarsskägg och för stora kläder. J har alltid varit noga med sitt utseende. Nyrakad varje dag, brunbränd, kläder med perfekt passform… de två är varandras motsatser. Och K som är så snygg med sitt långa mörka hår, blommiga klänningar och varma leende, skulle ju kunna få vem som helst – och har dessutom J – men så väljer hon G! Är det nån slags galenskap som drabbar människor just vid den här högtiden? Jag brukar ju undvika andra högtider, annat än att umgås med de allra närmsta vid jul, så jag vet inte vad som pågår vid de tillfällena… Nyår verkar inte alls lika galen. Förmodligen för att det är svårt att smita undan när alla vet att de förväntas skåla vid midnatt. Men G!? Jag kan inte förstå det… han som alltid varit så försynt, dessutom. Sen går han och gör det här. I de lugnaste vatten…

Men det är klart. Det är nåt med hans ögon… de är varma och djupa… och så glimmar det till i dem ibland på ett spjuveraktigt sätt. Men ändå… ja, jag förstår det inte och nu måste jag välja. Säga nåt eller vara tyst. Jag avskyr när folk försätter andra människor i såna här situationer, tvingar på dem syner som de inte kan få osedda eller handlingar som inte kan göras ogjorda. Om de bara kunde tänka längre än till sig själva… J kommer att bli förtvivlad. Han som tror att de ska bilda familj nu. Det har han anförtrott mig när vi dukade fram på borden intill bersån. Vi skulle just lägga ut den rutiga duken när han sa det. Han såg inte att jag stelnade till och blev fumlig, tappade min ände av tyget och hade svårt att lägga ut det jämt över bordet.

Det är inte bara att K haft ihop det med G och att jag vet om det. Det är ingen hemlighet att jag varit förälskad i J. Vi har känt varandra sedan barnsben och jag har alltid varit svag för honom. Men han ville inte ha mig. Var inte mogen för en djupare relation sa han och kom en kort tid därefter dragande på K. Jag blev knäckt, men visade det inte. Sa att jag var glad för hans skull och på sätt och vis var det väl sant. Det där är flera år sedan nu. Själv har jag haft ett par romanser, men inget långvarigt och inget som fått mig att ge mig hän. Inte så som jag gör när jag umgås med honom. Med vissa restriktioner. Jag är medveten om att jag måste hålla tillbaka. Jag tror inte att J sagt nåt till K om det här. Hon vet bara att vi växt upp som grannar och fortsatt umgås sedan dess. Men alla andra vet.

Hur ska jag kunna säga nåt när det är som det är?

Ingen kommer att tro mig.

J blir förtvivlad. K rasande. G vet jag inte vad han gör. Kanske lommar han iväg?

Alla kommer att anklaga mig för svartsjuka.

Men om jag inget säger blir jag medbrottsling.

Förbannade midsommar med sin galenskap. Förbannad den dag då jag gick till ladan för att hämta de pilsner som stod i en back där inne. Förbannade K. Förbannade jävla skit.

Jag måste komma till ett beslut. Men jag vet inte vilket.