Flykten

Fortsättning från Sedan gick jag ner

 

– Hela den här vingården skulle gå under om det inte vore för Matthieu, sa Josephine. Han är viktig. Inte konstigt om han blivit en snobb, faktiskt.

Young sa att hon fått nog av såna och att det skulle bli skönt att slippa ha honom hängande över axeln under arbetspasset. Hans vassa blick som såg varenda liten felaktig detalj. Fingret som kom skjutande och pekade ut det. Ryckningarna runt det högra ögat som kom så fort han såg Young och som fick henne att vilja dra på studs.

– Men du och jag är knappast viktiga här.

Young visste inte om hon skulle bli arg eller börja skratta. Det var inte enbart Matthieu som var en snobb här tänkte hon och bestämde sig för att rycka på axlarna åt det.

– Och eftersom vi inte är av nån betydelse för det här stället så tycker jag att vi smiter, fortsatte Josephine.

Young tvekade.

– Om du tänker på pengarna, så är det inga problem, sa Josephine och drog tag i Youngs arm. Vi går ut på plantagen som vanligt, men sen sticker vi. Ingen märker nåt. Okej?

 

Med inspo från Skrivpuff.

Advertisements

Sedan gick jag ner

Fortsättning från Josephine.

 

– Matthieu är som han är, sa Josephine, men han är i alla fall kunnig om vinprocessen. Han måste ha lärt dig massor om hur druvan ska plockas eller hur?

Young nickade och blåste på cappucinon. Hon tänkte inte tala om att hon inte begrep ett smack och mest plockat klasar på måfå. Matthieu hade granskat hennes korg och sagt att hon var hopplös men att han skulle göra sitt bästa för att ändra på det. Om hon var kvar så länge hade hon tänkt men inte sagt. Hon var på tillfälligt besök på vingården och hade inte gjort sken av något annat. Ingen kunde hålla henne ansvarig om hon tog sina saker och stack. Men först efter att lönen delats ut. Young föreställde sig ett kuvert sprängfyllt av sedlar eftersom ingen frågat om några kontouppgifter. Det spelade inte henne någon roll om det var svarta eller vita pengar, så länge hon fick dem och hade tjänat ihop till dem själv. Efter det skulle det bli hasta la vista för hela slanten.

– Sedan gick jag ner på honom, sa Josephine och Young vaknade till med ett ryck osäker på om hon hört rätt. Du, hallå, är du vaken? Här står jag och snackar medan du verkar vara nån helt annanstans…

Inspirerat av Skrivpuff.

Josephine

En fortsättning från Venus

– En cappucino!

Young tog den och svor över att drycken brände rakt igenom pappersmuggen.

– Här, ta en servett och linda runt koppen.

Young tog emot det pappret. Hon svängde sig om och såg in i ett par kastanjefärgade ögon. Ett smalt ansikte. Hår uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet. En lång hals som dök rakt ner i ryschat linne. Breda korta byxor som fladdrade av hennes rastlösa rörelser.  En liten flagga intill snörningen på träningsskorna avslöjade att de var italienska.

– Tack. Young. Jag är ny här.

-Josephine. Jag är inte ny här. Har varit här rätt mycket faktiskt. Jag har sett dig men inte hunnit heja, förrän nu då… Matthieu har tagit hand om dig. Hoppas att han inte var alltför… ja, han är som han är… men du ska inte bry dig om honom.

 

Med inspiration från Skrivpuff.

 

Venus

Fortsättning från På väg

– Ser du stjärnan där uppe? Det är Mars.

Matthieu såg på Young och skakade på huvudet när hon sa att det inte var Mars utan Venus som lyste så starkt över den Médoc.

– Venus, utbrast Matthieu, är du inte klok? Vad fick du lära dig egentligen?

Young förklarade att det var Venus som var Aftonstjärnan, och Morgonstjärnan med för den delen, men Matthieu pös till och slog ut med armarna. Det där begrep hon sig inte på. Lika lite som hon förstod vilka druvor som var mogna att skördas och vilka hon skulle låta hänga kvar på sin stock. Kanske skulle hon lära sig det där tills säsongen närmade sig sitt slut, sa han, men troligen inte. Hon skrattade och frågade om de skulle trampa druvorna med sina bara fötter men han hade avfärdat henne. Det var ingen idé att hon försökte göra sig lustig över en process som hon inte förstod sig på. För allt han visste drack hon säkert skitviner, så länge etiketten var snygg. Det var typiskt svenskar. Skräp i snygg förpackning och alla var glada och nöjda. Sådana var inte fransmännen. De smakade. På riktigt. Hade vinet ben? Ju fler dess bättre. Var bouqueten frisk eller dov? Mångfacetterad eller enkel? Smak av jord eller plommon? Kan ni ens den grundläggande skillnaden mellan champagne och mousserande vin, hade han frågat och blängt på Young.

Självklart visste hon det, hade hon svarat och lagt till att hon bara inte hade lust att säga det. Matthieu hade skrattat, konstaterat att hon inte visste och att hon för hans del lika väl kunde vara okunnig om saken. För vad spelade det för roll, egentligen, när hon ändå inte förstod sig på viner? Hon kunde gärna få trampa det i fantasin och sen dricka något billigt skräp. Han, däremot, stod över sådant.

– Du får ursäkta, sa Young, men jag måste ha en kaffe nu. Jag skulle kunna mörda för en cappucino. Det är sååå gott.

– Cappucino, sa Matthieu. Nu? Vet du inte att man måste dricka det före klockan elva, annars tror folk att man är ett barn…!

– Vad är det som är så farligt med det då, sa Young och skrattade. Jag gillar barn. De är fria och gör som de själva vill. Lyder inga påhittade, larviga lagar. Du, det var kul att snacka med dig och så. Verkligen. Men nu ska jag dra mig tillbaka. Med eller utan kaffevälling. Tyck vad du vill om det. Jag älskar det ändå.

På väg

 

– Sayonara, ropade Young och hörde hur vinden slet tag i ordet och förde med det ut i världen. Hon vinkade med handen ovanför axeln men vände sig inte om. Det behövdes inte för att hon skulle se Tugay sitta med stora ögon och gapande mun. Som en fårskalle. Antingen lever man en gång eller flera, tänkte hon. Men hon ville inte chansa. Det enda som fanns var här och nu. Hon själv, marken under hennes fötter, och havet till vänster.

 

Det skulle gå att mönstra på en båt, tänkte hon. Hon kunde städa. Eller servera. Eller båda. Hon kunde bli flygvärdinna. Resa fram och tillbaka över jordklotet, stirra ner på det under sig och fundera över var hon skulle slå rot. Young lekte med tanken på att bli lastbilschaufför. Sitta högt ovanför de andra trafikanterna och gunga i takt med musiken från bilstereon. Se delar av världen som andra sällan såg. Stanna till på vägkrogar, ta en cigg, en kopp kaffe och nyttja toaletten.

Det hon inte hade tänkt sig var att luffa fram med tåg. Det var för osäkert. För passé. Vem visste när tågen gick eller inte? Om det skulle bli stopp på vägen? Strejk? Banarbeten? Olyckor? Ändå satt hon nu och dundrade fram genom det franska landskapet. Stora öppna fält gled förbi utanför fönstret. Här och där några vilsna hus, en och annan bil, men aldrig någon människa. Inte på landsbygden. Var höll de hus? Young lutade sig tillbaka i stolen och slöt ögonen. De satt väl inne framför teven och drömde om storstaden, tänkte hon och kände tågets rytmiska rörelser vibrera i kroppen. Själv hade hon slutat drömma. En dag skulle hon ha den där lägenheten, bo mitt inne i betongdjungeln med sitt buller och sina föroreningar, men inte än. Inte riktigt än.

Uppbrottet

Fortsättning från igår.

– Jag vill inte bli nån jävla dagisfröken, sa Young.

– Men du gillar ju barn, det vet jag. Jag har sett dig titta på dom och gulla med dem, sa Tugay. Det är ditt kall, helt klart.

– Ja, men jag vill inte ha ansvar för dom, sa Young. Jag fryser till is om det händer nåt. Precis som den där stela jävla gubbstatyn som står och flinar där borta. Jag klarar inte när barn gråter. Jag får panik. Fattar du?

 

Tugay såg på henne med förvåning och tog tag i hennes hand. Young drog bort den, fångade upp sin tygkasse och hängde den över axeln. En nordanvind blåste in från havet och Youngs hår flög fram i ansiktet på henne. Hon förde in det bakom öronen, reste sig från bänken och sa att det var dags att för henne att gå.

 

Med inspiration från Skrivpuff.

Drömmen

Fortsättning från igår.

– Fattar inte hur du ska klara dig på egen hand, Young. Det här är en hård värld och du är… tja… lite soft, så att säga. Du får det bra med mig.

Young såg upp på Tugay. Hans annars så klara ögon hade fått ett fuktigt skimmer över sig. Det kletade av sig på henne. Utan att säga något snappade hon åt sig en av servetterna på bordet och torkade sig i pannan, ner över näsan, ut över kinderna, halsen, händerna innan hon knölade ihop den och skickade iväg den mot duvorna marken. Hon skrattade till när de först hoppade åt sidan men sedan nyfiket vaggade fram mot bollen som gungade i vinden.

– Det jag inte fattar är att det är så varmt, sa Young. Nästan som åska i luften fast det bara är april.

– Varför byter du samtalsämne hela tiden? Snart har du hamnat på glasberget.

Young svarade inte. Istället tog hon av sig trenchcoaten och la den på  bänken mellan sig och Tugay. Efter en stund sa hon att hon hade drömt om en man som hämtade henne. Han hade ingen vit häst. Men en svart motorcykel. Hans hår hade luktat svagt av bensin och hon hade dragit in långa andetag med näsan tätt intill hans nacke. Det hade mullrat när de åkte mot solnedgången. Sen hade larmet ringt och hon hade tryckt på snooze i förhoppning om att kunna komma tillbaka in i drömmen.

– Det måste betyda nåt, sa hon och kisade mot horisonten. Jag vill inte ha det så här. Det måste hända nåt och det snart. Annars blir jag tokig.

Tugay sa att han sällan hört något så skrattretande som Young bakom en mc-knutte. Han skrattade en lång stund och sa att hon fick försöka bättre om hon skulle göra honom svartsjuk.

– Men nåt kommer ju snart att hända, fortsatte han. Du kommer att bli min, vi gifter oss och får barn och så blir vi gamla tillsammans. Du kan bli en sån där vad heter det… dagisfröken. Jag blir ingenjör. Oroa dig inte. Det kommer hända massor. Jag lovar.