Skrivpuff, 24:e maj, 2018.

Direkt

 

Surr…

Stina stirrade på getingen som letat sig in i bostaden och krockade med fönsterrutan om och om igen utan att inse det lönlösa. Dess kroppsvikt var för lätt för att åsamka glaset någon som helst skada. För var gång blev dess surrande allt intensivare. Antingen måste hon försöka få ut den eller döda den. Hon var inte typen som dödade. Stina såg sig omkring. På sängbordet låg en glossig tidning med en glatt leende kvinna uppslängd på en trapets under en trädkrona. Stina förstod inte varför hon hade köpt den där tidningen. Allt som stod i den var löften om inköp som skulle förvandla henne till en ny bättre Stina. Hennes sanna jag. Men hon hade börjat tvivla på det där. Ingen av de dyra krämer hon hade kostat på sig genom åren hade haft någon direkt verkan på hennes persona. Hon var och förblev samma gamla trista Stina oavsett hur gott hon luktade eller hur smidig hennes hud var. Ingen man vände sig om på gatan och svepte med henne ut på äventyr. Utom Roland då. Men honom hade hon inte tålt ens från början. Det räckte med att de satt bredvid varandra i kontorslandskapet, hon ville absolut inte dela sitt öde med honom också. Hans svettiga panna och nervöst ryckande ögonlock fick det att krypa i kroppen på henne. Hans ständiga försök att få med henne ut på en after work fick irritationen att bubbla som het lava inom henne. Hon ville be honom dra åt helvete, att hon var desperat men inte fullt så desperat och att han måste låta henne vara ifred. Men hon ville inte framstå som oförskämd och skrattade bara lite urskuldande åt hans närmanden.

”Att han aldrig kan förstå”, utbrast hon och snurrade ihop modetidningen innan hon drämde den mot glasrutan. Getingen kom undan med en hårsmån.

”Å förlåt mig, lilla getingen”, sa Stina och kände hjärtat galoppera och ansiktet bli rött. ”Förlåt, jag vet inte vad jag gjorde…! Förlåt…. Vänta ska jag öppna fönstret åt dig!”

Stina öppnade fönstret på glänt och följde getingens lustiga irrande, hoppande, surrande rörelser mot friheten. Det ilskna ljudet från insekten försvann ut genom springan. Stina stod kvar länge innan hon stängde fönstret och gick.

 

Inspiration från Skrivpuff.

Advertisements

Skrivpuff, 16:e maj, 2018.

Memorera.

Jag måste lära mig att komma ihåg att händerna sväller upp av promenader. Inte av själva promenaden, men av att de hänger där slappt straxt nedanför mina höfter. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Ändå har jag problem med att minnas det och blir alltid lika förvånad och irriterad när det händer. Det spelar ingen roll om jag strosar bland butikerna på gatan i stan eller om det är en rask promenad längs med gångvägarna som knyter samman de olika bostadsområdena.

Min egen bostad är inte så fint belägen som de små egnahemsvillor som byggts om till oigenkännliga lyxbostäder för människor som inte behöver tänka efter innan de öppnar plånboken. Jag avundas dem deras tomter, trots att de ofta är försummade och fyllda med ogräs eller till och med skräp. Själv har jag en balkong med utsikt rakt in på grannens om jag tittar det minsta lilla snett åt höger. Annars syns den lilla gräsplätten där barnen tycker om att spela boll trots att de inte får och där vuxna alltför gärna lämnar tända grillar obevakade. De två korsande vägarna som brusar intill balkongen är välanvända av människor som tycker om när motorljud studsar mot betong och dubbleras. Även om jag är emot bilister som tror att de är på en racerbana eller de där som ständigt ligger på tutan, är jag inte emot biltrafik. Bara för att den försvinner, kommer inte hänsynstagandet tillbaka. Tyvärr. Ibland får jag känslan av att den som viker undan och visar hänsyn också är den som har förlorat. Som om livet har förvandlats till ett enda stort chicken race där alla är deltagare, ung som gammal, frisk som sjuk. När blev det så? Vad är det vi förlorar på att vara artiga, tillmötesgående, omtänksamma och laglydiga?

Jag läste en gång en text som handlade om det här med hierarki i samspelet med andra, men jag minns inte vem som skrivit den. En man, men det är allt jag kommer ihåg. Var han sociolog? Han menade att olika situationer ger olika hierarkiska utslag. Personer som går på en trottoar och befinner sig närmast en vägg eller ett staket, har högre hierarkisk position eftersom det blir den mötande personen som tvingas flytta sig. Nåt sånt resonerade mannen och pekade på ett flertal andra exempel som jag helt förträngt. Man kan omöjligt memorera allt. Jag minns att texten gjorde mig illa berörd. Är en som lämnar företräde för andra en lägre stående person än den som bufflar sig fram? Den med högre samhällsposition lite finare och värdefullare än den som tvingas plocka skräp för att få behålla sin a-kassa? Jag vill inte tro det! Men bland folk påminner alltför många om att textförfattaren har rätt. Även om det inte är någon given sanning så verkar det ha blivit en social konstruktion som allt fler tror på och lever efter.

När jag går på mina promenader eller tar mig från A till B och möter en person som tar stor plats för att slippa kliva ner något snäpp i rang brukar jag tänka att jag kliver åt sidan eftersom jag värnar om mig själv. Det har på det sättet inte att göra med att jag är en svag person i en svag position. Jag tar hand om mig själv både psykiskt och fysiskt. Fysiskt eftersom den andre riskerar att göra mig illa om jag inte tar mig tid att släppa förbi hen. Psykiskt för att jag skulle må dåligt om jag betedde mig som en person som är lite bättre än alla andra. Vad i detta som skulle göra mig till en sämre person, det förstår jag inte och måtte jag aldrig begripa det heller.

Skrivpuff, 11:e maj, 2018.

Fumlig.

 

Häxa! Häxa! Skanderade den stora massan som rörde sig allt närmare. Alice närmade sig den snårigaste delen av skogen och skulle just dyka in i den när….

Jag kastar ifrån mig boken och slänger mig upp ur soffan som klämts in på balkongen. Ett barnskrik skär genom luften och som i dröm rör jag mig mot dess källa. Tankar på ond bråd död hinner rusa igenom min skalle innan de få metrarna till rummet med datorn lags bakom mig. Jag förebrår mig själv för att ha latat mig och försummat barnen genom att läsa. Dold för omvärlden av en meterhög tuva prydnadsgräs som prasslat i vinden och skärmat av de starkaste solstrålarna. Det viktigaste var att grannen mittemot, han som alltid satt där med en tänd cigg i munnen, inte skulle ha fri sikt. Allt det där hinner jag tänka. Som om tiden är någonting plastiskt, töjbart, och i situationer som denna kan dra ut sig i en evinnerlighet för att tillåta skräckscenario efter skräckscenario spela upp i en orolig hjärna.

Vad är det, frågar jag samtidigt som jag andas häftigt och slänger mig in genom dörren. Det lilla rummet med sina gråa tapeter prydda med stiliserade snöflingor. Valda av den tidigare hyresgästen som tänkt ha det till barnkammare. Innan separationen var ett faktum. Nu surrade två datorer där vid ett överbelamrat skrivbord, överröstade av skrik och snyftningar.

”Sebastian river mitt hus!”

”Förlåt…?”, säger jag och kisar som om detta skulle hjälpa mig att förstå bättre. ”Men vilket hus?”

”Hon ljuger”, svarar Sebastian och ta ner händerna som täckt öronen i ett fåfängt försök att stänga ute lillasysterns gälla pipa.” Jag har inte alls rivit nåt hus. Det har hon gjort själv och nu skyller hon på mig!”

”Har jag inte alls”, protesterar hon och gnider ovansidan av handleden mot den lilla näsan som brukar se ut som en blek potatis men nu snarare liknar ett paradisäpple. ”Du låtsades att du var en creeper och så kom du och förstörde mitt hus!”

Jag stirrade på dem, osäker över om jag skulle vara arg, lättad eller kanske… irriterad. Långsamt hukar jag mig ner bredvid Matilda och frågar om hon vill ha en kram. Det vill hon. Hennes bleka armar omfamnar min hals och jag lägger min näsa i den ljusa kalufsen.

Ska vi inte hitta på nåt annat att göra, frågar jag men de svarar att de inte kan, att det inte går att pausa Minecraft just nu. Det är ingen idé att protestera. Jag kikar på uret som envist hänger kvar runt handleden, mobilen till trots. Snart fem och dags att börja med middagen. Jag går ut i köket och börjar fumla med några papper som blivit kvar efter förmiddagens pysselstund. En föreställer en arg grön gris. En annan en röd rund fågel intill en prinsessa med ett trollspö. De är svåra att slänga trots att barnen har ratat dem och jag bestämmer mig för att låta dem ligga kvar på bordet.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 9:e maj, 2018.

Tankspridd

 

”Men det enda jag vill är att kunna se”, utbrast Ruya och knöt nävarna mot taket som separerade henne från skyn. Och det utan de här de här klumpedunsarna till glasögon!”

”Så illa är det väl ändå inte”, protesterade Cecilia. ”Jag tycker de är helt ok.”

”Helt ok?”, fnös Ruya. ”Vad du menar är så klart fula. Asfula.”

Cecilia skakade på huvudet och sa att hon inte hade tid med neurotiska utbrott. Inte ens från den som hon såg som sin allra bästa vän och älskade. Det var dags att göra sig iordning inför bröllopet och de kunde inte låta gästerna vänta. De skulle vara få göra det bästa av situationen och låta glasögonen vara den bisak de faktiskt var.

”Fast du skulle inte heller tycka att det var så kul att ha de här på sig en sån här dag”, fortsatte Ruya och hötte med glasögonen i luften. ”Dessutom med helt knallröda ögon. Och allt detta kommer att förevigas på de fotografier som vi ska bära med oss och ha som minnen i resten av livet. Fan, var jag hatar allergi och torra ögon!”

 

Det var ett par som utåt sett tycktes stråla av lycka och bekymmersfrihet som fick längst altargången. Båda var klädda i långa vita klänningar med släp. Ruya hade i sista stund hittat en av sin farmors tunt virkade dukar att ha som slöja i ett sista desperat försök att göra någonting åt glasögonen. Cecilia hade skrattat och sagt att hon inte såg riktigt klok ut men inte invänt. Varken glasögon eller slöja kunde förstöra den lycka hon kände den här dagen. Det var trots allt bara ytliga ting. Ingenting annat.

 

Prästen, som under samtalen inför vigseln alltid hade varit entusiastisk och alert, verkade nu tankspridd. Han förväxlade namnen och verkade ha glömt de rätta orden i själva ceremonin. Ruya stirrade på honom genom de flaskbottnar som fick ögonen att alltför stora ut för det tunna ansiktet. Cecilia tog hennes hand, höll den hårt och gav henne ett leende för att signalera att allt skulle ordna sig. Men när prästen tappade ringen han just skulle välsigna på golvet så att den rullade iväg bort mot sakristian och gjorde sig omöjlig att finna, blev Ruya så arg att hon skrek högt att han var en förbannad idiotjävel som aldrig borde blivit präst. Cecilia försökte lugna henne genom att säga att allt var bra och att ceremonin ändå bara var en ren formalitet. Det viktiga var att de älskade varandra och att detta kom på pränt. Ruya stelnade till.

”Betyder det här inte mer än så för dig”, frågade hon och sjönk ihop som om hon tappade luften. ”Då tror jag att vi är fel ute.”

Cecilia såg hur hon gick tillbaka på den altargång de just kommit upp för, hörde hur porten gnisslande lät sig tryckas upp för att sedan slå igen med en dov smäll. Ett sorl bröt ut i kyrkorummet och prästen såg förvånad upp från golvet där han stod på alla fyra i sitt försök att hitta den försvunna ringen.

Skrivpuff, 7:e maj, 2018.

Uppmärksam.

 

”Jag behöver ha den här målningen såld”, sa Stig och sträckte över en tavla. ”Så fort som möjligt, helst.”

Li synade verket en stund och sa att det var bra med originalram även om den såg rätt naivistisk ut.

”Jag tror det är nån enkel list”, sa Stig, ”som köpts på löpmeter, sågats av och spikats ihop. Den gör sig inte riktigt hemma hos mig. En ful ankunge intill alla förgyllda ramar. Men kvinnan är fin, för att inte säga vacker. Lite lagom erotisk för att ändå gå hem även hos frugan.”

”Du anar inte vad folk har på väggarna”, svarade Liv och skrattade. ”Men de riktiga god bitarna finns oftast nere i bankvalv. Så är det med konst när den blir ännu en handelsvara. Den här expressionistiska stilen peakar nu, så det blir inga problem att hitta köpare. Jag vet flera stycken som skulle vilja slå klorna i den här. Jag ska briefa dem om att den finns.”

Stig såg sig om i rummet. Oramade dukar stod staplade tillsammans med inramade verk. I ett av hörnen stod en grafikvagga med etsningar sin han visste föreställde yppiga dalkullor och renässansmotiv. Det var här han hade köpt en tallrik med dekor av Picasso. Priset var vänskapligt och pengarna inte helt rena. Men Liv såg mellan fingrarna med sånt. Stig hade alltid gjort sina affärer via henne. Om hon varit tillräckligt uppmärksam hade hon redan listat ut vad han höll på med, men hon visade aldrig några tecken på att hon förstått. Eller också brydde hon sig inte. Hans affärer var goda för hennes affärer. En gallerist hade inte råd att vara kinkig. Det visste alla.

”Det är bra att du säljer den här nu”, sa Liv och ryckte Stig ur hans tankar. ”Snart är marknaden mättad på den här genren och då vet du vad som händer…”

”Ja”, sa Stig, ”då finns det inte en tavla som säljer för sitt rätta värde. Ingen vill ta i det som inte är trendigt, hur god kvalitet det än är. Hör av dig med buden så kilar jag iväg till min firma nu.”

Han rörde sig mot dörren och Li tryckte på en knapp dold bakom en dörrpost in till ett angränsande rum. Vinden drog tag i hans kavaj när han steg ut på trottoaren. Molnen drog ihop sig. Det skulle bli regn. Men Stig var nöjd. Snart skulle han vara av med den där målningen och frigjort en rejäl slant.

Skrivpuff, 4:e maj, 2018.

Beröring

 

Vita bomullstussar mot blå bakgrund. Angelica tittade på bilden som konstläraren svept fram med hjälp av en Ipad. Den skulle alltså beröra hennes sinnen, få henne att känna inspiration. Hur kunde hon inte klura ut. Antingen var hon fantasilös eller också var det en särdeles dålig målning. Vilket det var kunde hon inte heller bli riktigt klok på. Hon sneglade på Björn som fingrade i sitt veckogamla skägg. Han såg nöjd ut och gungade på hälarna. Angelica fick lust att dra honom hårt i armen och väsa att han skulle sluta. Det var enbart självgoda stofiler som höll på med sånt. Men han var inte hennes att tillrättavisa och hon bet sig i tungan. Det var tillräckligt illa att de andra kursdeltagarna redan uppfattade henne som burdus efter att hon skrattat rakt ut åt ett akvarellcollage föreställande en man med ett papegojhuvud, uppflugen på en trafikskylt någonstans i de småländska skogarna. De andra hade gjort förtjusta utrop när den dök upp på duken framför projektorn som surrade i taket. När hon själv började kritisera verket hade övriga kursdeltagare vänt sig mot henne och stirrat med kyliga blickar och stela ansiktsuttryck. Precis som om hon visat sig vara en kallblodig mördare och inte bara väldigt tydlig med sin smak. En barnunge skulle göra bättre konst!

Jag fattar inte det här med collage, klagade Angeliga till Birgitt som ställt sitt bord intill henne och höll på att spänna upp sitt våta akvarellpapper. Vad är det vi ska göra egentligen? Klippa och klistra som femåringar?

Birgitt skrattade och svarade att hon inte heller hade förstått uppgiften fullt ut. Men la till att hon tyckte om friheten att få tolka övningen fritt. Att den blå himlen med sina lätta moln hade berört henne starkt och kickat igång lusten att skapa. Angelica suckade och skakade på huvudet. Alla var tydligen lite korkade. Kanske hade de stått för nära dunken med kasserad linolja och förtunning som gett verkligheten ett rosa skimmer. Själv skulle hon undvika alla typer av kemikalier om det här var resultatet.

Angelica plockade upp ett papper ur kassen och bestämde sig för att ha så lite collage som möjligt i sin målning. Det skulle bli en tolkning av utsikten från ett av de stora, spröjsade fönstren. En realistisk avbildning av världen så som den faktiskt såg ut. Inget trams. Inga papegojhuvuden. Inga kostymklädda höns. Husfasader, träd. Mer än bara några löjliga, intetsägande moln mot en blå himmel.

Skrivpuff, 2:a maj, 2018.

Övergivna

 

Skorna stod snyggt uppställda sida vid sida som om de vore inställda i en hylla snarare än vid en vägren kantad med torra löv och gamla godisförpackningar. Maja stirrade på dem. Damskor i svart skinnimitation. Klacken var nedsliten men i övrigt såg de nästan nya ut. Ett fint lager damm hade slitits upp av de passerande bilarna och singlat ner över dem. Maja fick lust att borsta rent dem, men hejdade sig vid tanken på att spendera resten av bilfärden med smutsiga fingertoppar. Skorna skulle förbli där de var. Orörda. Själv skulle hon dra vidare, plocka upp Tomas vid Örsundsbro och fortsätta ner mot Göteborg där släkt hon aldrig träffat väntade sida vid sida med välkända ansikten.

Det där med släktforskning var inte viktigt för Maja. Hon hade ställt upp för moderns skull men också för att komma bort från staden med sina modernistiska betongklumpar. Det hade varit spännande att flytta till en mindre ort än den hon själv vuxit upp i och hon hade på stående fot tackat ja till jobbet som revisorsassistent. Lönen var lägre än hon skulle ha fått hemma men bostäderna billigare och hon skulle slippa den eviga trängseln i rusningstimmen. Arbetsplatsen, en modern, ljus kontorslokal intill Faluån, passade Maja utmärkt. Kollegorna var sjåsfria och rättfram på ett sätt som hon inte var van vid men som hon trivdes med. Kulturutbudet var litet på orten men hon hade ändå inte mycket tid över till att strosa runt på stans butiker och museer. Däremot hade hon varit oförberedd på hur svårt det var att hitta ett umgänge. Hur hon än försökte var hon som en udda fågel som alla drev gäck med. Redan första kvällen hon var på fest hade hon tröttnat på skämten om de skitande måsarna från Stockholm som uttalade vin och biskvi med långt i och spretade med lillfingrarna. Stina, den några år äldre kollegan, hade tagit henne till sig och förklarat att hon inte skulle bry sig om det. Att de som höll på så där var från industristaden i närheten och inte kunde hjälpa att de hade fått fördomar med modersmjölken. Hon hade sagt att de inte tålde falubor heller. Maja hade förvånat undrat vad de i så fall gjorde just i Falun, och fått förklarat för sig att de var släkt med chefen på byrån. Men att han inte var likadan. Tvärt om.

Det var där på den där festen hos Stefan hon hade sett honom första gången. Petter. Han var inte som de andra, även om han såg ut som en av dem med sitt halvlånga hår, t-shirt med ett bandnamn hon aldrig hört talas om och tjocka silverlänkar runt handlederna. Det var något med hans leende som sög tag i henne. De bruna ögonen var nyfikna och fulla av tillit. Han sa aldrig något om hennes ursprung eller hånade henne för att hon föredrog vin framför öl. I själva verket sa han inte mycket till henne alls. Inte med munnen. Maja sög tag om ratten med händerna när hon tänkte på honom och den där blicken…

Men sedan hade han kommit dragande på den där Linda och luften hade helt gått ur Maja. Det blev uppenbart att han föredrog tjejer med hål i näsan, onaturlig hårfärg och läderfodral. Stina hade dragit med Maja på sommarfestival och där hade hon sett dem. Hand i hand. Efter det hade Maja undvikit alla sociala sammankomster och helt fokuserat på sitt jobb. Stefan hade frågat om hon inte skulle ta det lite lugnt så att hon inte brände ut sig inför semestern. Men Maja hade viftat bort det som ett skämt och sagt att hon hade full koll. Det hade hon. På allt utom sitt privatliv. Under semestern hade hon flytt hem till storstaden gjort sig otillgänglig i skärgården. Det brusande havet hade rensat tankarna och de varma stenhällarna tinat upp kroppen.  Som en orm hade hon legat och sugit åt sig solenergin om dagarna eller legat i sängen och läst harlekinnoveller medan regnet smattrat mot fönsterblecket. Men ledigheten tog slut och hon var tvungen att återvända.

Det hade gått bra och hon trodde att hon kommit över Petter tills Stefan basunerade ut att det var dags för den årliga kräftskivan hemma hos honom. Ingen anställd hade rätten att tacka nej, hade han sagt och flinat ut över kontorslandskapet. Instinktivt visste Maja att det inte bara skulle bli personalen och deras närmaste. Stefan hade naturligtvis bjudit in andra också. Däribland Petter. Och förstås Linda. Antingen skulle hon bli tvungen att dra en lögn om att hon var sjuk eller också måste hon stålsätta sig och gå dit. Det var lika bra att gå. Förr eller senare måste hon förlika sig med situationen och gå vidare. Han var inte hennes. Hon var inte hans. Han var Lindas.

Tiden hade rusat iväg och det var bara en vecka kvar till den där festen. När modern ringt och bjudit med henne till släktträffen i sista stund hade Stina tackat ja trots att det bara var ett par dagar kvar. Hon behövde komma iväg. Slippa ifrån tankarna på Petter och sina löjligt romantiska föreställningar om honom som hennes rätte. Han var lika rätt för henne som de där övergivna skorna vid vägrenen, tänkte hon och bromsade in vid avfarten som skulle ta henne hem till Tomas, brodern som garanterat skulle kunna muntra upp henne med sina ordvitsar.