Skrivpuff,11:e september, 2018.

Litet.

Teven flimrar, pappan kämpar mot gråten och jag vill stänga av

men liksom han

gör jag det inte

förmår mig inte

kan inte ge efter för den innersta viljan

han gråta över dottern som aldrig mer blir sig lik

jag blunda för det som aldrig mer blir sig likt

 

Ett litet kryp sätter stopp

för många liv

förändrar det till oigenkännlighet

 

för den som har otur

för den som inte tänkte sig för

för den som har skjutit upp injektionerna

för den som inte har råd med vaccin

 

För trehundrafemtio kronor styck kan

låta litet

för ett liv

men ibland

är det mycket

 

oöverstigligt

 

För den fattige

För familjen med de många munnarna

För den gamle

För den sjuke

 

Det Oöverkomliga

Valet

att ha eller inte ha

att kunna eller inte kunna

det är frågan.

Advertisements

Skrivpuff,6:e september, 2018.

Upprörd.

 

Varför är du så upprörd, utbrast Molly och sköt fram hakan så att hon såg ut som en nidbild av sig själv. Kan du inte släppa det där? Det är ingenting. Jag har inte nåt ihop med honom. Vi sågs på stan, bara. Du inbillar dig en massa. Fattar inte varför du inte kan slappna av lite? Det här tjatet frestar på. Har du nån agenda eller nåt? Eller vad vill du?

Jag har…

Fan vad jag hatar när du avbryter mig. Det är så himla oförskämt. Jag trodde inte att du var sån, men uppenbarligen hade jag fel. Det är väl bara vad man kan vänta sig av mig. Att jag har fel och att jag gör fel. Fel, fel, fel. På det viset är jag nog enkel. Ingen annan är lika förutsägbar som jag. ’Vad ska Molly hitta på nu?’ ’Jag vet inte, men jag VET att det kommer bli nåt fel.’ Jag är så fruktansvärt trött på det där nu. Hör du det? Trött! Om alla förutsätter att jag kommer att göra fel hela tiden så kommer jag ju aldrig att kunna göra rätt. Så enkelt är det och är det mitt fel? Skulle inte tro det!

Men…

Men vad då?

Ja, men…

Vad då men, sa jag? Hör du dåligt nu eller?

Om jag bara…

Ja, men kom igen då! Om du bara, vad då?

Molly, jag…

Hör du hur du låter? Som en desperat jävla idiot. Du sitter och inbillar dig saker om vad jag gör när du inte är med, får för dig en massa i din lilla inskränkta hjärna och så har du mage att skylla på mig! Ja, jag vet att Peter är en gammal pojkvän till mig. Men det var faktiskt hundra år sen som vi var ihop och det är inte så himla konstigt om jag faktiskt är lite nyfiken på hur det är med honom nu för tiden och det utan att vara intresserad på nåt annat sätt. Faktiskt. Men du litar inte på mig. Vet du hur det känns, va? Va??

Nej, jag…

Du vad då? Du, du, du… det är bara du hela tiden. Aldrig tänker du på mig. Så egoistisk är du. Jag fattar inte ens varför vi är tillsammans. Du vill väl bara inte att jag ska bli ihop med nån annan, antar jag… det är väl för smärtsamt för ditt ego, va? Kan du inte bara säga nåt till ditt försvar? Istället bara står du där… som vanligt. Du skulle se hur du ser ut… som en fårskalle.

Håll tyst en stund så att jag får säga nåt nån gång!

Ja, men prata då, för i helvete!

Det var nåt jag såg… ja, på Facebook…. Jag har aldrig trott att du gjort nånting. Men så var det nåt som dök upp där och som fick mig att fundera… Nettan hade kommenterat och grattat så det kom liksom upp i mitt flöde…

Hur känner du Nettan? Skit i det, förresten.  Men vad stod det, då?? Kläm fram det nån gång! Satan, vad jobbig du kan va…

Ja, men den där Peter som du sa var ditt ex, hade lagt upp att han inte längre var singel.

Jaha? Vad har det med mig att göra??

Det stod att han inlett ett förhållande…

Ja, det är väl för fan vad man brukar ha gjort om man inte längre är singel!

Ett förhållande med dig, Molly.

Skrivpuff, 3:e september, 2018.

Kontakt.

 

Åh, vad jag hatar alla de här ormbona överallt!

Mamma, varför måste alla sladdar vara vita…?

Vita… tja, det är väl praktiskt kanske, jag vet inte… jag har aldrig tänkt på det.

Men jag vill ha rosa kontakter, eller svarta. Kanske gröna…? De skulle kunna se ut som ormar med sicksackmönster som ringlar sig längs med hörnen och slingrar sig i stora högar bakom teven… ormhuvuden som suger sig rakt in i väggen och slickar i sig elen!

Nej, men usch så du säger, Paulina.

Förlåt, mamma, jag vet ju att du hatar ormar… men ändå! Det skulle vara så coolt med en egen djungel av dem. Vi har ju så många sladdar. Det säger alla.

Vilka alla?

Alla mina kompisar. De tycker att vi har sladdar och sånt överallt.

Gör de? Det visste jag inte… hur ser det ut hemma hos dem då?

De har inte alls lika många grejor som vi. Kläder, förstås, men inte saker och absolut inte så många mobiler och tevear och spelkonsoller. Nåra säger att vi har det jättejättestökigt. Men coolt.

Oj då… hoppsan… vi får nog städa bort lite här, då… vad ska de annars tro om oss…

Jag vill ha ormar. Sssssssssom ssssssslingrar runt överallt. Kan vi inte ha det, mamma? Sssssnälla?

Nej.

Men jooo…!

Bara om vi har några spindlar också.

Spindlar? Nää… usch.

Jo, vi ska ha några som kan krypa in här och där, och som väver nya gardiner till oss. Inga ormar utan spindlar.

Sluta, mamma, du är inte klok! Vi kan inte ha det… men det är ändå trist med vita sladdar och kontakter överallt. Kan vi inte ha några i färg istället? Sssssnälla…?

Ok, om jag hittar några så köper jag. Det lovar jag. Men inga som ser ut som ormar. Fy sjutton.

Inga spindelnät i fönstren heller, lovar du?

Ja. Jag lovar. Inga ormar, inga spindlar, bara färgade sladdar och kontakter.

 

 

 

Skrivpuff, 23:e och 24:e augusti, 2018.

Precis.

Streck.

 

Det var precis en sådan som hon ville ha. Mjuk, varm. Inte stickig. Tröjan slöt sig om henne och hon lät sig sugas in i dess skyddande hölje. Ett vitt streck löpte på diagonalen över det svarta. Linn lät ena handens fingertoppar löpa över det. Garnets lena struktur mot nariga fingrar. Hon fick passa sig så att inte den spruckna huden fastnade i luddet och slet upp en spricka som trots att den var mikroskopisk skulle blöda ymnigt. Många gånger hade hon förbannat sin känsliga hud när hon slätat till krispiga lakan och örngott, som fortfarande luktade svagt från tvätteriets parfymfria kemikalier, och sett en röd strimma breda ut sig och fläcka ner sängklädernas vithet. Ibland gick det att vända på täcket eller kudden och trolla bort det. Andra gånger fick hon göra om hela proceduren livrädd att någon av gästerna skulle klaga.

Det hade de gjort förr. Klagat. En gång hade hon missat att diska ur ett av glasen ordentligt. En liten fläck av ett tidigare besök fanns kvar. Rödbrun. Intorkad. Lite krackelerad i kanterna. Det gick inte för sig. Inte på ett fyrstjärnigt ställe med fin adress. Inte någon annanstans heller, tänkte Linn och bet sig i läppen så att en metallisk smak spred sig i munnen. Men det går alltid bra att torka rent glasen med smutsiga handdukar. Det är det ingen som ser. Det var så hon hade fått lära sig att man gjorde. Miljövänligt på det stora hela. Men äckligt i det lilla. En annan gång hade hon inte rätat till underlakanet tillräckligt. På det stora hela var hon aldrig tillräckligt snabb.

Linn hade utvecklat eksem av städmedlet och inte kunnat vara kvar. Stress i kombination med kemikalier var en dålig kombination. Det satte immunförsvaret ur spel och gjorde kroppen känsligare. Linn såg ner på sina händer. Fortfarande spruckna trots starka kortisonsalvor som gjorde det svårt att hålla i saker utan att de gled runt i händerna. Nappflaska till kaffet, hade Ursula skrattande frågat henne innan hon lagt till med en tillgjord min av att känna medkänsla med sin väninna. Linn hade alltid svartsjukt betraktat Ursulas släta händer med sina långa röda naglar som stod i skarp kontrast till hennes egna omålade, nedbitna. En gång hade hon låtit Ursula måla dem. Den glansiga ljusrosa färgen hade fått de nariga nagelbanden att se än mer trasiga ut och Linn hade dragit till med att jobbet inte tillät ens diskret målade naglar för att kunna ta bort det utan att såra.

 

De hade glidit isär. Ursula hade stått i hotellreceptionen men det var först på personalfesten som de lärt känna varandra. Personalen umgicks inte mellan de olika grupperingarna. Städerskorna åt alltid innan receptionisterna. Ekonomiavdelningen gick iväg. Utöver sina närmaste chefer hade Linn aldrig sett de andra mer än på håll. Den hierarkiska strukturen bekom henne inte. Hon skulle aldrig dricka ur de där glasen.

Skrivpuff, 22: a augusti 2018.

Rotlös.

 

Jag förstod inte att det var rotlöshet jag kände. Att det var den som fick mig att vanka av och an och förkasta allt jag hade. Begrep inte att den låg till grund för den depression som jag förväxlat med min personlighet. Surmulen, pessimist, hopplös… Det var sådan jag var. Inte undra på att jag inte fick vara med, att ingen orkade ha mig omkring sig. Att till och med släktmiddagar hölls utan min vetskap.

Det är lätt att skylla det på min mor. Hon var aldrig någon exemplariskt omvårdande person, ingen tigermamma som beskyddade sin avkomma till sista andetaget. Hennes främsta intresse var hon själv. Det var synd om henne. För att jag kommit. För att hon inte förverkligat sitt liv, skaffat utbildning och därefter ett arbete med en lön som låg på medianen för en kvinna i hennes generation. Jag förstod att om inte ens hon kunde tolerera mig, skulle ingen kunna det. Det var bara så det var och ingen protesterade. Sorgligt kanske, men sant. Livet är orättvist.

 

Jag hyser inga förebråelser, inget agg. Det går inte bra för mig, men jag hankar mig fram vilket är mer än jag någonsin trodde att jag skulle klara av. Ibland får jag höra att jag måste ta tag i mig själv, rycka upp mig och bli min egen styrman. Fatta rodret på det stormiga havet. Som om det skulle hjälpa? Det för mig ändå dit det vill. Vad har jag att säga till om? Jag har låtit mina chanser glida iväg utan minsta försök att ta tag i dem. Det har ändå varit meningslöst. Hellre fly än illa fäkta. Aldrig bli kvar på samma punkt längre än nödvändigt.

En gång gick jag till en sådan där terapeut. Men det var meningslöst. Jag hade inte lust att återberätta mitt livs historia eller älta min mors beteende. Hon gjorde säkert så gott hon kunde. Trots allt. Men han fick mig att så smått förstå att min personlighet inte alls var sådan som jag uppfattade den och uppmuntrade mig att ge mig ut på en lustfylld resa för att hitta den. Lustfylld? Resa? Floskler hade jag inget till övers för. Ändå såddes ett frö i mig. Om jag inte var den jag den jag var, vem var jag då? Hur skulle jag hitta mig själv?

Många gånger hade jag fnyst åt det där uttrycket att ”hitta sig själv” och som i bok efter bok fått kvinnor att bryta upp från sina liv som fruar och mödrar för att försvinna till okänd ort. Särskilt vanligt var det i amerikansk litteratur. Försvann de verkligen av egen vilja? Hur kunde de lämna sina barn? Inte heller förstod jag hur de kunde svika sina äkta män. Det var obegripligt. Man stod bi, stod ut, var trofast kvar vid den utvaldes sida. Tills döden skiljer oss åt, hade de sagt. Fast det hade visat sig vara lögn.

Själv skulle jag skilja mig från min mor, sa terapeuten. Klippa navelsträngen och bli min egen agent. Var jag alltså inte det? Jag som inte talat med henne på ett helt år, var alltså onaturligt hårt knuten till denna modergestalt? Till en gestalt helt utan moderliga instinkter? Jag som flyttat hemifrån redan i sextonårsåldern hade ändå inte lyckats bli en egen individ. Så hade han sagt, Jonas, den unge terapeuten som knappt var torr bakom öronen. Jag hade lämnat hans mottagning med blodsmak i munnen och muskler hårda som överspända fiolsträngar. Jag som hade trott att jag, visserligen var av en tvivelaktig karaktär, men ändå frigjord från yttre påverkan, visade sig vara någon slags marionett. Det var så jag tolkade samtalet. Enda botemedlet var att söka efter mitt rätta jag. Finna sådant som fick mig att må bra, gjorde mig glad och sätta upp mål för livet. Och att det inte var mitt fel att jag inte kunde ta tag i mig själv.

Glad? Må bra? Livet var väl ingen lek? Särskilt inte om man inte gjort sig förtjänt av det. Hade jag det? Jag som hoppat från jobb till arbetslöshet, till insatser och korta, osäkra anställningar. Egentligen borde jag ha tänkt ut vad jag ville göra med mitt liv och strävat ditåt. Det var bara det att hur mycket jag än ansträngde mig, så såg jag inget framför mig. Det gick inte att bara treva sig fram. Det gick bara inte. Eller?

Skrivpuff, 20:e augusti, 2018.

Förälskat

 

”Är du förälskat i honom, Lollo”, frågade Angie och såg upp på henne med anteckningsblocket hängande slappt i hennes ena hand samtidigt som den andra blint trevade efter den gula blyertspennan som rullat iväg till bordets ena hörn. ”Fan, va äckligt. Men han är ju typ dubbelt så gammal som oss ju!”

”Jag fattar inte ens vad du snackar om”, svarade Lollo och kände hur två förädande rosor bredde ut sig på kinderna. Hon vände sig kvickt om och pilade ut i korridoren. Vad som än hade hänt så hade ingen annan med det att göra, tänkte hon och slet åt sig sin rygga från kroken på väggen. Visst var Matte äldre men när han kommit in i klassrummet den där dagen var det som om hon ett en uppenbarelse. Det lös omkring honom och hon hade… hon hatade det där uttrycket att drunkna i någons ögon innerligt… men det var precis vad hon hade gjort. Han hade presenterat sig som deras nya vikarie, ropat upp deras namn och när han kommit till hennes, Lollo Andersson, hade hans blick mött hennes och hon hade drunknat i den. Så löjligt var det. Hon hade gjort det där som hon alltid fnyst åt som romantiskt tjafs. Påhitt. Inbillning. Överdrift. Hon blev alldeles varm när hon tänkte på hur han sett på henne med sina mörka, varma ögon och hur hennes egna iskallt blåa hade sugits in i dem och fallit, fallit, fallit… Lollo suckade och tryckte upp dörren. Skolgården låg öde därutanför. Alla andra elever var kvar i väntan på nästa lektion. Alla utom Lollo. Den kalla höstluften sköljde över hennes ansikte och fick henne att piggna till. Vad i helvete höll hon på med? Sista året på gymnasiet och hon höll på att balla ur på riktigt.

Skrivpuff, 15:e augusti, 2018.

Undantagsfall.

 

Bussdörrarna slog igen bakom henne och Esther höll andan för att inte dra in den skarpt doftande avgasen som sprutade ut ur dess bakdel när den stånkade iväg som en trött drake mot nästa hållplats. Någon gång skulle hon skaffa bil, slippa odörerna från medpassagerare och knuffar när bussens inre var överfylld av kroppar, lemmar och handbagage. Hon skulle sitta i sin lilla kuvös och rulla sakta som en snigel genom trafikstockning efter trafikstockning. Men hon skulle vara nöjd, det skulle hon. Och luften skulle fyllas av hennes favoritkanal, de pratiga programmen på p1. Det var enbart i undantagsfall som hon vred om till lokalradion. Esther visste att hon skulle bli en miljöbov om hon skaffade sig körkort och började bilpendla. Det smärtade. Men, hade hon resonerat, skulle henne mentala hälsa hållas i ett stabilt tillstånd om hon slapp trängas undan från sin plats i kön, ha någon tryckt så tätt intill sig att hon kunde lukta sig till vad denne hade ätit till frukost vare sig hon ville det eller inte. En gång hade en hand slunkit upp mellan hennes ben, grabbat tag och sedan försvunnit i mängden av händer. Esther hade stått tryckt mot en bit av väggen, fylld av skam över att ha lockat till sig en sådan där person och över att ha blivit paralyserad och arg på samma gång. Trots att gått veckor sedan den händelsen, kom hon ofta på sig med att formulera de meningar som hon hade velat säga till den okände personen. Sedan dess försökte hon alltid få sittplats. Med bil skulle hon alltid vara garanterad det och ensamhet. Hon drog in ett andetag och släppte ut det med en lätt suck medan hon gick hemåt. Där skulle hon ta en lång dusch, byta till bekväma kläder och laga middag på det som fanns hemma i frysen. Sedan skulle hon lägga sig i soffan och läsa.