Obekymrad

 

 

Leif slängde obekymrat upp sin arm på den unga kvinnans ben och log mot kameran.

Det är bra, ropade Lasse från andra sidan kameran. Tänk på choklad allihopa och du, Leif, tänk att du äger världen!

 

Det smattrade och blixtrade samtidigt som Lasse utstötte kommandon om bredare leenden, framskjutna bröst och avslappnade axlar. Han vadade runt i vattnet och bad assistenterna vinkla om reflektorerna för att få fram ljusdagrarna på de rätta ställena.

Nu bryter vi, ropade han och slängde ut med handen som höll fast kameran. Tack för idag allihopa! Ni kids, bra gjort. Stick iväg och ta glass nu. Emilia och Lars, kom hit ett slag!

 

Barnen jublade och sprang iväg med en av assistententerna mot strandfiket. Leif följde dem med blicken och skrattade till.

Allt går att fixa med lite glass, eller hur, Leffe, sa han och lade armen om den andre mannens nakna överkropp. Det är jävligt varmt här i Cancun, även för årstiden! Och den här luftfuktigheten, den är inte bra för håret, eller hur, Emilia? När man trodde att din mikrofonfrippa inte kunde bli burrigare, liksom…

Lasse la av en mullrande skrattsalva och klaffade Leif på bröstet så att det plaskade.

 

 

Vad säger du om en liten drink, frågade Leif Emilia när de började gå tillbaka mot rummen efter den gemensamma middagen i hotellets restaurant.

Leif bad bartendern om två Margaritas. Emilia skrattade och sa att det kändes stereotypt att dricka Margaritas i Mexico, att de borde testa tequila när de ändå hade chansen.

Tequila, skrattade Leif, är du inte klok? Jag hatar citron och att äta salt så där rakt av, det är verkligen inte min grej!

Nej, men det där du pratar om är bara äckligt potatissprit, svarade Emilia och himlade med ögonen. Riktig tequila är något heeeelt annat. Jag har några kompisar som importerar det till Sverige och har testat lite. Det är lite som whiskey, fast jag kan inget om whiskey, förstås…

Du, sa Leif, den där Lasse… han är lite… speciell.

Mhm…. säger du det, svarade Emilia. Du hade gärna fått steppa upp och ta mitt parti där du vet, med håret och så.  Att han inte fattar bättre, förstår jag, men jag hade väntat mig lite mer av dig faktiskt.

Leif sänkte blicken och såg ner i den gulgröna drycken samtidigt som han fingrade på glasets fot.

Ok, men glöm det, sa Emilia och sträckte på sig. Glöm det för den här gången. Men nästa vill jag gärna att du säger något. Han litar på dig. Du kan få honom att tänka om. Jag är trött på alla taskiga kommentarer om mitt hår och att alla hela tiden vill känna på det. Herregud! Det är hår, liksom. Get over it!

Hon svepte i sig det sista av drinken och vinkade till sig bartendern som torkade några glas med en handduk.

Dos Tequilas, por favor. Lo mejor que tienes..!

Jag visste inte att du kunde spanska, sa Leffe och nickade gillande.

Det är mycket som du inte vet om mig, svarade Emilia och log. Det är ju bara i reklamen som vi är gifta och har barn, som du vet.

 

Advertisements

Skrivpuff, 18:e oktober, 2017.

Hemligt.

Jag tar hand om det där, sa Alexander och snappade åt sig dokumenten ur Åsas hand. Du kan lita på mig!

Åsa såg honom strosa vidare till sitt kontor och stänga dörren bakom sig. Genom glasrutan kunde hon se honom röra sig där bakom, ställa portföljen på skrivbordet och dimpa ner i stolen med dokumenten kvar i handen. Han drog ena handen genom det hår som alltid verkade nyklippt och försjönk in i läsningen. Åsa satte sig på en ledig stol vid ett långbord som fyllde ut stora delar av det öppna kontorslandskapet och tog fram sin dator.

Är det inte lite konstigt att Alex kunnat bli så framgångsrik så snabbt, sa Åsa till Robert som satt bredvid henne och knappade på sin dator.

Va… vem då, frågade han utan att slita blicken från skärmen.

Alex, sa jag ju, svarade Åsa och suckade. Han kom in här i höstas och har redan fått ett eget rum och större befogenheter.

Robert frågade om Åsa var avundsjuk på Alex och varför hennes egna tillkortakommanden skulle bero på en medarbetare.

Du har nog snarare dig själv att skylla för att du sitter kvar här, sa han och skrattade till. Det är nog rätt svårt att lura sig fram i den här branschen!

Nu är du naiv, Robert! Det finns inte en chans att han kunnat sälja alla de där bostäderna till en så hög vinst utan att det är något fuffens nånstans.

Ska du leka spion får du hitta någon annan att trakassera.

Robert smällde ihop datorn och sa att han hade bråttom till ett möte.  Åsa följde honom med blicken och såg hur han stampade ut i korridoren mot entrén. Den svarta ulltröjan hade ett litet uppslitet hål på vänster armbåge där den vita skjortan lyste igenom. Hon suckade och såg ner på sina smala fingrar med de rödlackade naglarna. Det hade blivit norm att se ut som någon av de leende, uppsminkade kvinnorna i modemagasinen och hon var tvungen att hänga med i det trots att hon kände sig på gränsen till vulgär. Visst fanns det en chans att försäljningen gick bättre med glansigt långt hår, höga stövlar och glossiga läppar. Men Åsa var inte övertygad. Alexander hade inget av det där men såld ändå sina prospekt mycket dyrare än utgångssumman. Hans hemlighet låg någon annanstans  och jag ska ta reda på var, tänkte Åsa och tittade bort mot den stängda kontorsdörren.

Skrivpuff, 17:e oktober, 2017.

fem minuter i fred.

 

”Men ge mig bara fem minuter så kommer jag, har jag ju sagt!”

 

Elisabeth knep ihop munnen och stirrade in i spegeln. Mascaraborsten svärtade ögonfransarna och fick de ljust gröna ögonen att lysa mot det svarta.

”Ungarna ska då alltid tjata på mig”, muttrade hon och grep tag i svinborsten som låg på skötbordet intill handfatet. ”Aldrig får jag vara ifred!!”

 

Det surrade från teven i vardagsrummet och barnen skrek ut sin frustration över att inte kunna enas om programvalet.

”Mamma, Olle slåss…!!”

Elisabeth knöt nävarna hårt och stelnade till. Mellan ett par vitnade läppar pressade hon ut att de skulle hålla sams en liten stund och att hon inte ville att de skvallrade på varandra. Den lille såg på henne med klara blå ögon och kliade sig på den nakna rumpan.

”Men du måste komma… han slutar inte!!”

Elisabeth svarade inte. Istället tog hon ner kajalen som låg på översta hyllan i badrumsskåpet för att inte barnen skulle få tag i den och drog ett par streck på ögonlocken.

”Att sudda eller inte sudda, det är frågan”, mumlade hon för sig själv medan hon studerade sitt ansikte i spegeln. Med några snabba svep med långfingret suddade hon ut de skarpa konturerna och gav sig själv en slängkyss i spegeln. ”För att vara småbarnsmorsa är jag inte så dum…!”

 

”Men när kommer du då…!”

Olles gälla röst överröstade teven och fick de två yngre att protestera. Elisabeth suckade.

”Kan ni tre inte hålla sams ens i fem minuter medan jag gör mig iordning?”, skrek hon. ”Jag förstår inte varför ni inte kan låta mig vara ifred en liten stund ens.

 

De tre barnen gnabbades i soffan. Olle hade hamnat underst i en hög av armar och ben som Elisabeth försökte trassla ut. Tunna droppar fuktade hennes panna och hon svor medan hon slet till i en överarm och fångade upp den yngsta. Frustande rabblade hon ut hotelser mot barnen som inte verkade bry sig om henne. Nävar och fötter krockade och rev. Ilskna tjut blandades med gälla snyftningar. Elisabeth skrek högre och fortsatte slita i de små armarna och benen när det knackade på fönsterrutan. En fågel stirrade på dem med pepparkornsögon och solen blänkte i dess svarta fjädrar.

”Dra åt helvete”, svor Elisabeth och hötte med näven. ”Vad fan glor du på, kråkjävel?”

Hon knackade hårt mot rutan och såg den ta till flykten. Elisabeth skakade av sig en rysning och stirrade ner på högen av förstummade barn.

”Sätt på er kläder nu”, kommenderade hon. ”Lelle kommer strax!”

 

Elisabeth stannade till i hallen och rättade till kjolen framför spegeln innan hon öppnade ytterdörren och släppte in Lelle. Han drog av ett leende och blottade sina vita tänder. Elisabeth svarade med en kyss och spann som en katt i hans famn. Med Elisabeth hängande runt hans arm petade han av sig träningsskorna och gick in till soffan. En påse dinglade från hans hand och barnen stirrade på den som hypnotiserade.

”Stick härifrån, va”, sa han ”så vi får lite spejs!”

 

Han brydde sig inte om att barnen inte rest sig upp ur soffan innan han damp ner och fiskade upp en flaska ur kassen.

”Å så gott”, kvittrade Elisabeth och snappade åt sig ett par glas från hyllan intill teven. ”Som jag har längtat hela dagen efter det här…!”

De tre barnen försvann ljudlöst in på sitt rum.

Skrivpuff, 16:e oktober, 2017.

Viktigt

Nej, mamma, jag måste sova nu. Hej då!

 

Veronika la på luren och sjönk ihop i soffan. Den grå pläden låg nedsparkad i ena änden, hon nöp tag i den och drog den över sig medan hon sjönk ner på den nötta kudden.

 

Ljudet från dörrklockan skar genom tystnaden och Veronika flög upp ur soffan. Med trevande steg sicksackade hon mellan kläder, papper och tombuteljer mot ytterdörren och famlade efter låsvredet.

Vem är det, pep hon ut mot lysrörsbelysningen som letade sig in den lilla springan mellan dörren och dörrposten och tvingade henne att kisa.

 

Jag kommer från Terrabit, hördes en röst svara innan det skymtade en mörkhårig man i springan. Vi ska installera fiber idag, så jag behöver komma in i din lägenhet.

Veronika suckade och sköt upp dörren. En bricka med foto och ett namn dinglade på mannens bröst. Den vittnade om att han inte alltid haft det lilla bockskägget som var mörkare än det bruna håret.

Har du inte sett lappen, frågade han och tog några kliv över de påsar med skräp som samlats i hallen. Ni ska ju få fiber så att ni kan surfa med vindens hastighet. Det ser du väl fram emot?

 

Han pladdrade på oavbrutet och brydde sig inte om att Veronika inte svarade. Hon stod kvar i hallen och såg honom gräva i en väska efter borrmaskin och skruvar innan han föste undan de kläder som hängde i vägen för den utvalda platsen.

Måste boxen sitta där, protesterade Veronika. Den kommer att ta upp yta från hallen som jag inte kan avvara…!

Nej, det förstås… Mannen såg på travarna med kläder, tidningsåtervinning och tomma förpackningar. Det är inte jag som bestämmer det, tyvärr…  Du skulle ju kunna rensa ut lite här, förstås, så får du bättre plats. Men det är förstås bara min åsikt. Du har förstås bara viktiga saker som ligger här…?

 

Han tryckte borren mot väggen och körde igång maskinen.  Det högg i Veronika. Hon höll sig för bröstet och tvingade benen att inte vika sig under henne. Naturligtvis såg ingen de skatter hon såg när hon betraktade högarna i bostaden. Ingen kunde förstå hur nödvändigt det var för henne att hålla fast vid det som en gång kommit in i lägenheten. Om hon inte tog hand om det, skulle kaos bryta ut. Det fick inte hända. Det fick absolut icke ske!

Skrivpuff, 11:e oktober, 2017.

Rädda

 

Ni ska inte vara rädda för mig, sa cheshirekatten och brände av ett leende. Följ efter mig, jag hittar dit ni ska!

Kalle och Tobbe tog varandra i handen och smög sig tätt samman medan de trevade med fötterna för att inte snubbla på ytliga tallrötter som bredde ut sig likt ett grovt spindelnät på den torra mon. Katten tog ett skutt upp på en stubbe och försvann ner på andra sidan.

Vänta, ropade pojkarna i kör. Vi hinner inte med!

En svans stack upp bakom en sten och pojkarna styrde kursen mot den. Tallkronorna vajade oroväckande högt ovanför de tre och om de hade kunnat göra sig förstådda hade pojkarna hört att de inte skulle följa efter den lilla katten med det breda flinet.

 

Är ni alla med nu, frågade Annika barnen som surrade runt hennes ben och gjorde sig svårräknade. Ser ni om ni har er kompis i handen som ni höll när ni kom hit? Ja, bra, då går vi!

Det skramlade från ryggsäckarna med de tömda matlådorna och termosarna när de små traskade tillbaka ut ur skogen för att komma till busshållplatsen på andra sidan ängen. Trots solskenet var jackorna ordentligt knäppta och händerna istuckna i fingervantar. Annika gick först med raska steg och vände sig då och då om för att kontrollera att alla barnen fortfarande var med. Vid busshållplatsen började barnen kivas om vilka som skulle få sitta på den kalla träbänken inne i kuren. Annika tittade på klockan och sökte i tidtabellen utan att bry sig om barnens kamp.

 

Borde vi inte ha hittat tillbaka till fröken nu, sa Tobbe och grep hårdare om Kalles hand. Jag har ont i fötterna…

Kalle nickade. Skogen hade tätnat och det enda som hördes var suset från träden som sakta rörde sig i vinden och prasslet från under deras skor och kattens tassar.

Jag vill hem, sa Tobbe. Nu…!

De båda pojkarna fortsatte att följa katten i hopp om att den skulle ta med dem hem. De hade lekt i en glänta när den dök upp och betraktade dem från toppen av en mossig sten. Pojkarna hade inte brytt sig om den där den legat flinande följt deras lek med pinnar som svärd och kottar som kaststjärnor.

Jag är eldsninjan, hade Tobbe utropat med ett skratt.

Och jag är jordninjan, skrek Kalle och snurrade runt ett varv innan han lät svärdet vina genom luften och attackera en skrovlig trädstam. Det hade alltid varit Kalle och Tobbe mot världen. Några hade försökt skilja dem åt, men de hittade alltid tillbaka till varandra och trivdes bäst med att ha det så. Kalles mamma hade pratat med fröken om att hon var orolig över att Kalle inte hade andra kompisar och att han skulle få det svårt om Tobbe av någon anledning inte kom till skolan. Men fröken hade sagt att de skulle låta pojkarna vara ifred. De båda barnen hade andats ut. Ingen av de andra klasskamraterna förstod sig på deras lekar lika bra som de själva och om någon annan skulle vara med så skulle allt bli förstört!

 

Annika såg sig omkring som om hon saknade någonting innan hon steg på bussen sist av alla men busshållplatsen var tom. Annika sjönk ner i ett säte, halade fram mobilen och började formulera ett veckobrev till föräldrarna medan landskapet susade förbi utanför fönstret.

Skrivpuff, 4:e oktober, 2017.

Djupt

 

Det rostfria rivjärnet reflekterade ljuset från lysröret ovanför diskbänken och det skar till i Majas ögon. Hon svor till över ögonmigränen som alltid kom de dagar då hon var ledig från jobbet. Just den här morgonen hade hon vaknat utan den pulserande värken som löpte som en blixt från pannan ner över det högra ögat och vidare över näsan. Hon gick till skafferiet och tog ner den vita plåtlådan med sitt röda kors från översta hyllan. En alvedon och två ipren, hade läkaren sagt. Något annat behövdes tydligen inte. Ingen utredning, inga specialtabletter, ingen rådgivning kring förebyggande åtgärder. Bara två alvedon, en ipren.
Men det fungerade oftast även om det alltid tog tid innan hon kunde slappna av och hitta tillbaka till sig själv igen. Migränen gjorde henne fumlig och skumögd, fick henne att lätt brista i gråt och tappa sugen. Den här lördagen hade hon sett fram emot att ligga i soffan, läsa en bok och kanske komma ikapp med den där teve-serien som alla pratade om på jobbet. Men som vanligt skulle hon sova. En tung, djup sömn med törnrosbuskar men utan prins.
Maja stängde av kaffebryggaren och hällde ut den svarta vätskan vars skarpa doft nu fick henne att vilja spy och kastade i sig en koffeintablett för att mota bort den värsta abstinensen. Det var lika bra att ställa in dagens planer, tänkte hon och gick med darrande steg ut i hallen för att försäkra sig om att dörren var låst. Men hon hejdade sig halvvägs och gick till in i sovrummet. Om det nu kom en prins för att rädda henne så måste han ha en sportslig chans att komma in för att kyssa henne.

Skrivpuff, 3:e oktober, 2017.

Komma

 

Konfetti singlade ner från stora behållare i taket och strålkastarna blixtrade i rött, gult och orange. Joe hängde ifrån sig gitarren på stativet och lämnade den jublande publiken bakom sig. Det värkte som vanligt i stämbanden efter den nästan två timmar långa konserten där han pressat rösten maximalt. Han lade en arm om trummisen som hukande kom emot honom med en frottéhandduk om halsen som han torkade bort svettdroppar ur ansiktet med. De mörka solglasögonen som han alltid envisades med att ha på sig var täckta av imma och gled ner på den fuktiga näsan.

Det där var ett jäkla bra gigg, sa Joe och skrattade. Publiken var fantastisk! Kände du flowet? Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst där ute…!
Tommy nickade och fortsatte torka sitt rinnande ansikte medan de gick till logen och slängde sig ner i ett par mjuka soffor. Han lutade sig fram och snappade åt sig en av de orörda ölflaskorna som trängdes på bordet tillsammans med buteljerat vatten och en korg med frukt och choklad. Joe slängde in en vindruva i munnen och tuggade den med ett nöjt leende på läpparna.
Var är de andra, frågade Tommy och tog en klunk öl.

De kommer snart, svarade Joe. Du vet väl hur Matt är, han ska alltid ragga upp nån, så han står väl nånstans bakom scenen och snackar. Fattar inte hur han orkar… alla dessa år och fortfarande som en barnunge i en leksaksaffär… och så blir det bara drama av det hela…

Men det blir bra sånger av det, sa Tommy och de brast båda ut i skratt.

 

Det hade gått nästan ett halvt sekel sedan den där gången då bandet spelat i källarlokaler fyllda med skrikande, dansande tonåringar i den lilla staden mitt i landet. En kväll hade en gammal man, säkert i trettioårsåldern, hade John viskat i Joes öra, kommit fram till dem efter konserten och sagt att han var intresserad av att bli deras manager, att de hade potential och att de med hans hjälp skulle lyckas ta sig till toppen. De hade skrattat och inte vetat om de skulle tro på mannen med den mörka kostymen och vita skjortan. Hans blanka, nyklippta hår och skinande skor hade ändå gjort dem intresserade. Om han hade råd med sådan lyx, hade de sagt till varandra efteråt, kanske den skulle kunna spilla över på dem? Det var Joe som fick uppdraget att ringa upp honom och boka in en tid för möte.

Sedan hade det gått fort. De spelade in en singel och började klättra på topplistorna. Tjejer med stora frisyrer och kråksparkar vid ögonen började gråtande jaga dem genom städerna de besökte på sina turnéer och Matt hade varit lyrisk över fler anledningar än enbart den musikaliska framgången. Hans långa, bruna lockar ramade in ansiktet på ett sätt som gjorde tjejerna tokiga. Joe brukade betrakta dem när de flockades runt basisten. Men varje gång han bad Matt ta det lugnt, replikerade basisten med att Joe bara var avundsjuk för att han inte var lika populär. Joe visste inte vad han tyckte var värst, att Matt behandlade honom så nedsättande eller att han hade rätt. Han var inte särskilt snygg. Men det gjorde honom inte så mycket. Han behövde utrymme för att kunna andas och fick nästan panik när fansen slöt upp runt honom för att få autografer eller låta sig fotograferas med honom. Tommy och John verkade alltid oberörda av den stora uppståndelse de skapade och skrev alltid autografer med lätt hand och cigaretter hängande ur mungipan.

Fansen var inte längre lika intensiva och nöjde sig oftast med att växla några artiga ord, be om autograf och en snabb selfie. Ingen trängde sig längre tätt intill, grät eller svimmade. Även om Joe ibland kunde sakna känslan av äventyr och spänning som han haft som ung, var det skönt att livet på vägen blivit mer av en rutin än ett ständigt upptäckande. Ibland var det enformigt att kuska runt utan att träffa Maud och barnen, men han kunde inte leva utan det. Musiken var den enda drog han behövde. Han hade sedan länge lagt av med de olagliga substanserna. De gjorde honom dimmig och fick honom att tappa kontrollen. Han tyckte inte om att tappa kontrollen. Matt trivdes med det. Men det gjorde honom lynnig och ibland svår att handskas med. Det var inte alltid garanterat att Matt skulle dyka upp, i form för att prestera på den nivå alla förväntade sig av honom. Men det hade också blivit lite av hans gimmick. Folk tyckte om att peka på honom och konstatera att det gick att leva länge på blodkärl fyllda med alkohol och hasch, mycket längre än vetenskapen förutspådde. Joe brukade se på Matt som undantaget som bekräftar regeln, medan andra tog det som en förevändning att kunna leva ett mer utsvävande liv än vad som egentligen var bra för dem. Joe ville peppa fansen, inte bryta ner dem.