Skrivpuff, 22:a augusti, 2017.

Lämna.

Det var fullt när hon kom till återvinningsstationen. Bilarna ringlade sig längst infarten upp mot de olika stationerna. Brännbart, icke-brännbart, metall, papper, trä…. Människor sprang som arbetsamma myror mellan sitt fordon och de olika stationerna. Så mycket skräp, tänkte Boel och gäspade. Människor tycktes rensa ut sina hem för att få plats med nya saker som i sin tur snart skulle få respass. Alla var så rastlösa, ängsliga nästan. Hon med. Peter brukade ofta påpeka att hon hellre gick ut med sina väninnor än var hemma med honom. Visst var hon ute ibland, men inte särskilt ofta. Innan de träffades hade hon varit en partypingla som helst gått direkt mellan krogen och arbetsplatsen. Arbetsgivaren hade fört henne åt sidan en dag och frågat om hon hade problem, med alkoholen. Men hon hade svarat att hon nästan aldrig drack sprit, att hon gärna dansade och umgicks med andra människor. Det hade nog blivit lite för mycket av det där. När hon träffade Peter hade han svept med sig henne in i ett kärleksäventyr som fått henne att inte längre sakna sina gamla vänner där ute i svängen.

Motorn gick igång med ett brummande läte och hon gled fram mot en av de tomma platserna mellan två små lastbilar fyllda med bråte.

Hon stelnade när hon såg honom. Håret såg likadant ut, klädstilen ungefär densamma men bootsen hade bytts ut mot ett par vita sneakers. Hon sjönk ner i sätet och lät blicken falla ner mot golvet som om den annars skulle riskera att avslöja henne. Blodet pulserade i ådrorna och det susade i öronen. Fan, mumlade hon för sig själv samtidigt som hon kikade fram bakom ratten. Fan, fan, fan!

Den mörka skjortan accentuerade de redan kraftiga axlarna och under uppvikta ärmar stack ett par välformade underarmar fram. Hon försökte se om det blänkte på ena handen men insåg att avståndet var för stort. Det knackade på rutan och Boel hoppade till. Ett skäggigt ansikte stirrade in på henne och hon vevade ner rutan.

”Ska du stå här bara, eller tänker du lasta av nåt”, frågade han. ”För annars finns det andra som köar, vettu…!”

Boel stirrade på hans mun, oförmögen att säga något.

”Sätt igång eller också lämnar du området”, sa mannen och la till att hon kunde vända sig till personalen med frågor om sorteringen ifall hon behövde.

Behövde hjälp? Om det var något hon behövde nu, så var det hjälp. Men inte på det sättet mannen hade menat. Hon behövde hjälp att lasta av, men att göra det osedd för att sedan kunna ta sig därifrån och tillbaka till huset på den gamla åkern. Försiktigt öppnade hon bildörren och smet ut mot bakluckan. Hon öppnade den raskt och dök in i den med huvudet före.

Doften av gamla kartonger, unkna textilier och plast slog emot henne och gjorde henne yr. Hur länge skulle hon behöva stå här med huvudet instucket i skuffen som en annan struts? Hon började kika i kartongen för att verka se upptagen ut.

Skrivpuff, 10:e juli, 2017.

Svara.

Men svara nån gång, då, muttrade Tomas in i telefonluren samtidigt som han snodde in ena pekfingret i den långa sladden. Snälla, snälla, svara…!

Det är ingen idé att du önsketänker så där, sa Stina och la en hand på hans axel. Hon är säkert bara ute en sväng och går med hunden.

Tomas lät luren glida tillbaka i klykan och sjönk ihop på sängen samtidigt som han svor över värmen som svepte in genom den öppna altandörren. Stina vek ihop ett par badlakan som hon tryckte ner i en stor väska med marint motiv. Hon slängde upp den på axeln och såg på honom med huvudet lagt på sned.

Det finns ingenting vi kan göra nu, sa hon. Nu när vi ändå är här så kan vi väl gå ner på stranden och sola lite? Kerstin kommer snart hem igen och då kan du ringa. Sen, när vi är tillbaka. Kom nu!

Tomas muttrade att det inte var likt henne att vara ute vid den där tiden, att hon alltid följde sina rutiner till noga allt eftersom hon hade diagnostiserats med Crohns sjukdom och att Stina borde vara lite mer förstående. Att det var olikt henne att inte vara hemma och laga sin lunch vid den här tidpunkten och att hon alltid åt sin frukost hemma vid nio-tiden, men inte heller då svarat i telefonen.

Du kommer ruinera oss om du inte slutar ringa och låta den där telefonsvararen gå igång hela tiden, svarade Stina och satte händerna på höfterna. Du vet hur dyrt det är att ringa till Sverige!

Håret, som var uppsatt i en stor boll mitt på huvudet, svajade när hon rörde sig. Axlarna som blivit röda redan första dagen de kom till Cypern hade börjat skifta över mot brunt. Vita, smala streck avslöjade att hon burit en annan bikini än den axelbandslösa cerisa behån som stack fram under den ljusa toppen från Indiska.

Tomas suckade och gav efter, sa att hon hade rätt, att det inte var lönt att sitta på hotellrummet och vänta ut tiden. De kunde lika gärna gå ner till stranden och sola lite

Skrivpuff, 9:e juli, 2017.

Orolig.

Du gör mig orolig när du säger så där, sa Stina, kan du inte sluta vara så dramatisk?

Hon såg på Tomas som stod med potatisskalaren i ena handen och hade ett förkläde täckt av svarta blommor knutet i midjan. Han pressade fram ett leende som förstärkte den tomma blicken snarare än dolde den. Stina slamrade med vita tallrikarna när hon ställde dem på det nakna bordet av ek. De hade köpt det tillsammans, fått det hemlevererat en vecka senare och oljat in det. Stina hade sandpapprat det och Tomas oljat in det med en trasa gjord av ett gammalt lakan. Det var det första de köpt tillsammans, om man bortsåg från LP-plattor och videokassetter.

Men fattar du inte, stönade Tomas, att det faktiskt handlar om min morsa! Vi vet ju ingenting om hur det här kommer att sluta. För allt jag vet kan hon ju ha cancer i slutskedet och du tycker att jag ska lugna ner mig?!

Stina suckade och ställde ner ett glas i bordet med en smäll som fick Tomas att vända sig bort och stötta sig mot diskbänken. Det långa håret rasade fram och täckte ansiktet men han gjorde ingen ansats till att stryka undan det. Stina sträckte ut handen men hejdade sig mitt i rörelsen som om hon bränt sig.

Du…, började hon men avbröt sig när hon såg Tomas börja skaka.

Det började smattra mot fönsterblecket. Stina svor till och sa att hon måste hämta kläderna som hängde på balkongen. Det knarrade i balkongdörren när hon öppnade den och sträckte ut handen och snappade åt sig byxorna. Det röda märket vid bakfickan lyste mot det ljust blå tyget. Stina slängde dem över ryggstödet på soffan och gick tillbaka ut i köket. Tomas stod kvar vid diskbänken. Han hade börjat skala potatis igen med långsamma tag men det hindrade inte skalaren från att skramla. Stina sa att det var dags att köpa en ny men Tomas protesterade, sa att den inte var trasig och att alla skalare lät så där. Dessutom hade de inte råd med det, sa han och la till att resan till Umeå skulle kosta mycket pengar och att det inte skulle bli någon resa till Cypern.

Ingen resa till Cypern!? Jag som har sett fram emot det i flera månader!!

Stina skrek orden rakt ut, sa att Kerstin bara spelade sjuk eller i varje fall sjukare än hon egentligen var, att allt var ett spel för att få honom att flytta tillbaka upp till Norrland igen och bort från det de hade tillsammans i huvudstaden. Tomas teg och lade ifrån sig skalaren. Vattnet strilade från kranen utan att någon av dem brydde sig om det. Han kavlade upp ärmarna på tröjan, la armarna i kors över bröstet och sa att hon gick för långt, att det måste tänka på annat än sitt eget nöje nu.

Du vet inte hur det känns, sa Stina, att vara jag och behöva stå ut med din morsa. Hon ska alltid stå i centrum, ha dig för sig själv och veta allting!

Stina lät orden rinna ur munnen. De gröna ögonen skickade blixtrar upp mot Tomas stumma blå. Han var vit i ansiktet.

Jaså, är det så du känner, sa han och strök med handen över den dygnsgamla skäggstubben. Vad vill du att jag ska göra egentligen? Säga åt henne att hon får ligga där på sjukhuset och klara sig själv medan jag åker med dig till Agia Napa och dricker öl?

Stina gick ut ur köket och smällde igen dörren efter sig och svarade inte när Tomas ropade genom den att det inte var särskilt moget gjort av henne. Hon kastade sig på den obäddade sängen och började snyfta. När Tomas vågade sig ut ur köket och tassade in i sovrummet hade det bildats en blöt fläck på kudden. Han tittade på den och suckade.

Försök förstå mig lite, sa han efter en stunds tystnad. Jag vill ju hellre åka på semester med dig än att åka till morsan, men du måste förstå att det här går före. Hur det än är, så är hon min morsa och ja… vem vet hur länge till hon faktiskt lever.

Stina knep ihop ögonen hårt. Det frasade i kuddarna när hon drog ihop sig i fosterställning. Tomas satte sig på sängen och la en hand på hennes höft.

Du, sa han, vi kan väl prata om det här?

Stina svarade inte.

Vi kan säkert komma på en lösning…, fortsatte Tomas. Du…?

Stina fortsatte knipa ihop ögonen.

Om jag tar lite av mina sparpengar, suckade Tomas, så kan jag åka upp ett par dar och ändå hinna hem lagom tills det är dags att åka till Cypern. Vad säger du om det…?

Stina öppnade sakta ögonen men svarade fortfarande inte. Hon stirrade rakt framför sig och började bita på naglarna. Tomas vände bort blicken.

Ska vi strunta i det i alla fall då, sa han och reste sig sakta upp.

Ja, vi skiter väl i det, om det är så du vill ha det, mumlade Stina samtidigt som hon bet av en bit av en nagel.

Skrivpuff, 8:e juli, 2017.

Färd

Annika hörde hur någon var i full färd med att laga mat i köket. Kastrullock skramlade och någon som lät som en visp slog mot en bunke. Det måste vara mer än en person som trängs mellan köksbänkarna, tänkte hon och hängde jeansjackan på hatthyllan samtidigt som hon ropade hallå.

Ljuden tystnade från köket och hon hörde någon svära till. Annika kände genast igen rösten. Den tillhörde Torsten, den äldste av alla i kusinskaren men också den tråkigaste. Annika hade alltid stört sig på hans sätt att skämta på ett torrt och ironiskt vis. Hon visste aldrig om han menade allvar med det han sa eller om det var en av hans lustigheter. När hon såg oförstående ut kunde han brista ut i skratt och påpeka att hon var humorlös och tog för allvarligt på saker och ting.

Jaså, var det bara du, sa Torsten när han stack ut sitt huvud genom köksdörren. Jag trodde det var moster som kom tillbaka från affären. Hon skulle köpa iste.

Iste, ekade Annika, men hon hatar ju iste…!

Ja, jag vet inte, svarade Torsten, hon måste ha fått en hjärnblödning eller nåt. Men förutom de blå läpparna såg hon ut som vanligt!

Blå läppar, utbrast Annika, släppte du ut henne med blå läppar!? Borde du inte ha ringt ambulans!

Torsten skrattade och skakade på huvudet samtidigt som han förklarade att de hade smakat på de färska blåbär han haft med sig från butiken. Det fanns ingen anledning att oroa sig. Läpparna var bara lite blå av saften från de söta små bären. Annika stönade ilsket och kastade sig ner på en av köksstolarna. Hon hade kommit för att hjälpa till med förberedelserna inför födelsedagskalaset, men nu hade hon inte lust att hjälpa till längre. Det var så typiskt Torsten att förstöra allt…

 

Skrivpuff, 6:e juli, 2017.

Kom in

Han kom in efter henne. Hon ville ryta i åt honom att inte följa efter hela tiden, att hitta på något eget att göra, låta henne vara ifred. Men hon bet ihop, så som hon alltid gjorde. Spelade rollen av förstående flickvän. Vem hade lärt henne den? Det gick inte att svara på helt säkert. En del, hade hon läst i månadsmagasinen, ville hävda att det var inneboende i den kvinnliga genetiken att vårda, vara till lags och ställa upp, andra hävdade att det var helt inlärt. Oavsett om det var inlärt eller inte, ville hon inte visa upp någon annan sida än just den. Allt annat gav samvetskval och ångest. Även om hon ansträngde sig, så var hon inte lika bra på det där med att vara kvinna som andra var. Någonstans där uppe på ett moln satt nog mormodern och tog sig för ansiktet över de val Janina gjorde.

Varje gång mormodern på något sätt kom in i bilden var det som om en underjordisk vulkan började bubbla. Janina blev tvungen att anstränga sig extra mycket för att den inte skulle brisera och orsaka en förödelse som hon skulle få svårt att hantera. Fina flickor exploderade väl inte? De höll sig på sin kant, skrattade rent och klingande samtidigt som de försiktigt viftade bort myggor för att inte råka döda dem med en klumpig rörelse. Janina hade alltid legat i bakhåll på de små blodsugande rackarna och sett hur de stuckit in sin snabel i huden innan hon smackade till. Poff! Svarta delar av myggans kropp fastnade i det färska blodet. Men hon hade lärt sig att sluta med det där när hon insett att flickor inte skulle hålla på med sånt. De skulle skrika och vifta på armarna när en geting flög in i rummet, lägga halvdrunknade maskar i säkerhet och rädda flugor från flugsmällan.

Det kliade i fingrarna på henne att knäppa till och låta den sadistiska ådran i blodet få utlopp. Men hon höll tillbaka och kände käkarna spännas i ansiktet.

*Skrivpuff, 30:e juni, 2017.

Egentligen.

Egentligen skulle Lina ta sig samman, stänga av teven och resa sig ur soffan, göra något meningsfullt av den lediga dagen. Men kroppen lydde inte. Ögonen klippte och hon fick kämpa för att inte somna om. På teveskärmen flamsade kvinnor klädda i gymnastikdräkter med hög skurning i sidan och nylonstrumpor runt och skrek åt varandra innan de tog sats och gick till attack, gav varandra smisk eller dängde varandra i golvet. Lina hade aldrig förstått det där med amerikansk brottning, american wrestling som de slött kallade det även på svenska. Slogs de på riktigt eller var det enbart fejk?

Hela Linas liv kändes som en enda stor fejk, det visste hon. Hon gick till jobbet med en mask över det riktiga ansiktet, ett påklistrat illrött leende och höga klackar som klapprade mot asfalten. Det hade känts glamoröst att få tjänsten som försäljare på den fina varuhusets sminkavdelning även om lönen inte tillät några större utsvävningar. Lina hade glatt sig över att få befinna sig i den gamla byggnaden med detaljer av jugendstil. Men det hårda stengolvet slet på klackarna och damerna i skräddade dräkter var krävande och lynniga. Fler än en gång hade hon fått intrycket av att hon inte hade något egentligt människovärde utan enbart sågs på som en del av de fasta inventarierna. Kvinnornas män kunde bemöta henne med en nedlåtande attityd samtidigt som de skannade hennes figur ingående när frun var upptagen med att välja färg på nagellacket.

Du måste lära dig att stå över sånt, hade Lilian sagt när Lina kommit gråtande in på fikarummet, låtsas att du gör allt för dem och inte bry dig om att reagera på deras sätt. Det hör till spelet. De uppfyller sin del, du din. Du får dina pengar och de får betala dyrt för sina varor.

Lina hade inte förstått vad hon menade och undrat om allt var en fejk, ett spel i någon slags charader som hon aldrig gått med på att delta i. Lilian hade suckat och skyndat sig ut för att röka och lämnat Lina själv med ett gäng näsdukar och en kopp te. Lina snöt sig i en av dem och knölade ihop den innan hon kastade den på bordet framför sig. Hon var trött på att kallas för lilla gumman.

men försökt att inte ta åt sig när de talade till henne i en ton som fick det att framstå som att hon var en hund som de både ville och inte ville ha att göra med.

Skrivpuff, 28:e juni, 2017.

Undra.

Dödskallen började utkristallisera sig på väven i hennes händer. Ögonen var svarta hålor ur vilka det krälade en orm och i det nästan helt tandlösa gapet höll den en ros. Ulla visste inte vad hon skulle ha brodyren till. Kanske kunde hon göra den till en kudde att ha i soffan, men Bosse skulle nog inte uppskatta den. Han tyckte om rosor, men inte dödskallar. Själv hade hon tyckt om motivet sedan 1980-talet då vissa musikgrupper började omge sig med symbolen. WASP, Iron Maiden, och flera band bestående av enbart män. Män som Ulla beundrade i hemlighet.

Egentligen var det sönerna som lyssnade på musiken. Tonerna strömmade ut ur deras rum och fick väggarna att vibrera. Ulla kunde höra de späda tonårsrösterna sjunga med i refrängerna. Ibland sprack deras röster, men det hörde uppväxten till. Först hade hon bannat dem och försökt få dem att lyssna i hörlurar eller åtminstone sänka ljudet. Men utan resultat. Efter ett tag hade hon själv mjuknat och börjat uppskatta det själv. Hon hade ofta undrat varför. Men det var väl så med musik, att man vande sig med tiden ju mer man utsattes för den, tänkte hon och stack ner nålen i den vita linneväven.

Sönerna hade inte längre jeansjackor med avklippta ärmar och nitar. Numer gick de runt i välskräddade kostymer, bar på portföljer och hade håret klippt kort. Ulla visste inte vad de lyssnade på längre. När de sågs pratade de aldrig om sådant. Istället kretsade samtalen alltid mobiler, datorer och surfplattor. Ulla hade försökt förstå vad de jobbade med, men gett upp. Termerna var på engelska och även om de hade varit på svenska, så hade hon ändå inte begripit sig på dem. Själv hade hon varit assistent i en blomsteraffär, nypt av blommor som blommat över och gamla blad, bundit enkla buketter och skött bevattningen. Alla hade betalat med kontanter.

Hon hade själv knappt kvar kontanter längre och jobbet hade hon blivit uppsagd ifrån för länge sedan, när tomten skulle bli bostadsområde. Hon hade läst i tidningen på senare tid att marken var kontaminerad av gamla gifter från växthuset. Ingen hade tänkt på eller brytt sig om att sanera den innan bygget startades och nu hade familjer låtit sina barn leka på gräsmattan ovetande om de kemikalier som lurade i jorden.

Ulla fäste den röda tråden på baksidan av väven innan hon lade ner den i den lilla plåtask hon förvarade den i och stängde locket. Det gnisslade i garderobsdörren när hon öppnade den och tog ut kökshanddukarna från mittenhyllan och smusslade in asken.

Inte nog med att hon slösade sin tid och kraft på en kvinnosyssla som broderi, hon hade valt ett motiv som få skulle begripa sig på, tänkte hon och kände hur skammen grep tag i henne och gjorde henne stel. Ulla visste inte varifrån skammen kom. Kanske hade hon förläst sig på damtidningar under åttiotalet där alla kvinnor som var något skulle ha kostym, stora hår och göra karriär. Men samtidigt uppmuntrades man att baka, banta och laga all mat från grunden, tänkte Ulla. Kunde man säga att hon själv hade gjort en brodyrkarriär som gått från gulliga katter till dödskallar och ormar?

Toka, skrattade Ulla för sig själv, nu har du nog suttit själv alltför ofta!