Skrivpuff, Köttig. 6 november, 2014.

”Här har vi ett unikt verk från 1400-talets slut. Unikt eftersom det är ett realistiskt, ickeförskönande porträtt som bryter mot den för tiden rådande estetiska normen i Italien.”

Salen är höljd i dunkel. Ljuset från den svävande diabilden på väggen speglar sig i lärarens kala skalle. Jag kan inte slita blicken från den femhundra år gamla målningen av den gamle mannens ansikte med den köttiga, förvanskade näsan, orsakad av sjukdom. Men det är inte det spektakulära, det groteska eller den egna rädslan för sviterna av en vilt härjande hudinflammation som får mig att glömma bort att lyssna på lärarens prat om renässansen. Det är värmen i blickarna som utväxlas mellan en gammal man och en pojke. Den ömsesidiga varsamheten. Livsvisdomen. De fascinerande kontraster som också är livet. Mannen som är ful, men ändå vacker. Barnet, som ännu är oerfaret, men ändå vist nog att se bortom ytan. Den gamle, som kanske samtidigt är den unge, den unge som senare kanske blir den gamle. Ögon som möts.

Enkelheten i rummet och de röda kläderna framhäver den detaljerade utsidan i bakgrunden som troligtvis är mannens ägor. Anspråkslöshet men även förmögenhet. Visdom och makt, hand i hand, från generation till generation. Ett ögonblick av ömhet, sedan länge förbi men ändå alltid närvarande. Två människor, redan döda men samtidigt för evigt levande. Mitt fönster till det förflutna, men också mitt nu.

Det plötsliga spraket från högtalarna sliter mig tillbaka till det hårda sätet i den stora aulan med den dåliga ventilationen. Jag ser läraren ta av sig den gamla mikrofonen som hålls på plats med en stel halsring av grå metall. Projektorn slutar surra bakom mig och ett hänsynslöst, kallt sken lyser upp salen. Bredvid mig suckar någon som nyss satt. Jag rasslar ihop väskan, papper, penna, jacka och halsduk och håller det i en stor klump mot mitt bröst när jag skyndar ut i korridoren som badar i dagsljus. Mina fötter styr mig som vanligt mot toalettens spegel, men jag hejdar mig med handen på dörren. Jag behöver inte lägga på nytt puder på mina blanka kinder, inget nytt läppglans eller någon svart kajal. Inte idag.

Domenico Ghirlandaio, Ritratto di nonno con nipote.

Domenico Ghirlandaio, Ritratto di nonno con nipote.

Advertisements

4 thoughts on “Skrivpuff, Köttig. 6 november, 2014.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s