Skrivpuff, Bak. 17 november, 2014.

Jag sitter bak, fast jag borde sitta fram.

Jag sitter bak. Stirrande på nacken på den, som sitter fram.

Jag borde sitta fram. Inte bak.

Jag borde sitta fram.

Med händerna på ratten.

Inte bak.

Med händerna vilande i knäet.

Och ängsligt sammanbitna tänder.

Advertisements

Skrivpuff, Hälften. 15 november, 2014.

Dysmorfofobi.

Vilket ord. Det gäller inte mig!

Jag är bara ful. Hälften så ful vore nog. Men jag har ingen vanföreställning.

Nej. Jag ser ut så här.

Ful.

Ful så att hälften vore nog.

Ful nog att inte få vara med. Ful nog att klasskompisar avrådde varandra från att byta foton med mig. När jag hörde.

Så att jag hörde.

Tillräckligt ful för att få veta det. Att det stör.

Ful. Stämmer bra på mig. Det är ingen vanföreställning. Det är på riktigt. Det är ett faktum. Hälften vore nog.

Jag ser det varje morgon framför spegeln. Varje förmiddag. Varje eftermiddag. Varje kväll. Varje gång jag låter den lilla, triangelformade svampen, dränkt i brunkräm, glida över mitt ansikte. Fläckar av concealer döljs, sveps över. Spacklas bort. Försvinner.

Pudrar, trots att huden redan är torr.

Hellre fult, torrt, smink än att blotta det som döljs.

Lägger på nytt rött på det bruna som döljer de röda kinderna.

Hellre köpt rött, än eget rött.

Dysmorfofobi.

Vilket äckligt ord. Det rör inte mig.

Jag är ju ful. Jag vet det. Det är ingen inbillning.

Hälften vore nog.

Skrivpuff, Köttig. 6 november, 2014.

”Här har vi ett unikt verk från 1400-talets slut. Unikt eftersom det är ett realistiskt, ickeförskönande porträtt som bryter mot den för tiden rådande estetiska normen i Italien.”

Salen är höljd i dunkel. Ljuset från den svävande diabilden på väggen speglar sig i lärarens kala skalle. Jag kan inte slita blicken från den femhundra år gamla målningen av den gamle mannens ansikte med den köttiga, förvanskade näsan, orsakad av sjukdom. Men det är inte det spektakulära, det groteska eller den egna rädslan för sviterna av en vilt härjande hudinflammation som får mig att glömma bort att lyssna på lärarens prat om renässansen. Det är värmen i blickarna som utväxlas mellan en gammal man och en pojke. Den ömsesidiga varsamheten. Livsvisdomen. De fascinerande kontraster som också är livet. Mannen som är ful, men ändå vacker. Barnet, som ännu är oerfaret, men ändå vist nog att se bortom ytan. Den gamle, som kanske samtidigt är den unge, den unge som senare kanske blir den gamle. Ögon som möts.

Enkelheten i rummet och de röda kläderna framhäver den detaljerade utsidan i bakgrunden som troligtvis är mannens ägor. Anspråkslöshet men även förmögenhet. Visdom och makt, hand i hand, från generation till generation. Ett ögonblick av ömhet, sedan länge förbi men ändå alltid närvarande. Två människor, redan döda men samtidigt för evigt levande. Mitt fönster till det förflutna, men också mitt nu.

Det plötsliga spraket från högtalarna sliter mig tillbaka till det hårda sätet i den stora aulan med den dåliga ventilationen. Jag ser läraren ta av sig den gamla mikrofonen som hålls på plats med en stel halsring av grå metall. Projektorn slutar surra bakom mig och ett hänsynslöst, kallt sken lyser upp salen. Bredvid mig suckar någon som nyss satt. Jag rasslar ihop väskan, papper, penna, jacka och halsduk och håller det i en stor klump mot mitt bröst när jag skyndar ut i korridoren som badar i dagsljus. Mina fötter styr mig som vanligt mot toalettens spegel, men jag hejdar mig med handen på dörren. Jag behöver inte lägga på nytt puder på mina blanka kinder, inget nytt läppglans eller någon svart kajal. Inte idag.

Domenico Ghirlandaio, Ritratto di nonno con nipote.

Domenico Ghirlandaio, Ritratto di nonno con nipote.

Skrivpuff, Skaka. 4 november, 2014.

Din bil står där, parkerad på gatan utanför ett hus där du inte längre får bo, och jag kan inte hjälpa att mina ben börjar skaka. Jag vill inte, men de fortsätter och jag tappar kontrollen.

Fötter som inte längre vill möta marken. Handflator som sticker. Jag känner det, men är samtidigt inte där. Armar, tunga som oformliga elefantsnablar, kränger längs mina sidor. Kroppen rör sig ryckigt, dallrande, framåt, genom en strid ström av luft och kyla. Andetag, som vore de någon annans, når mina trumhinnor. Flåsande, tunga. Jag vill vända, men det går inte. Kroppen ramlar framåt, steg för steg, men jag, jag tycker att jag faller bakåt.

Skrivpuff, Trött. 3 november, 2014.

Hängd.

Allt stannar upp. Utom tiden, som rasar vidare. Andningen som blir ytlig, blicken som slirar mållöst utan att få fäste. Tänderna som gnisslar. Axlarna som spänns. Fingrar som klickar utan gensvar.

Den digitala ormen jagar enträget sin svans på skärmen, outtröttlig. Själv blir jag trött. Trött på den nya sköna teknik som alltid ska underlätta, hjälpa, avlasta, förenkla och jag har inte tid. Jag har inte tid att vänta på att webbläsarens femton fönster ska ladda. Jag har inte tid att vänta på den information jag behöver. Jag har inte tid att logga in igen, ansöka på nytt, svara på mejlet, kommentera inlägget, radera inlägg, kontrollera status, omboka eller undersöka vad som gick iväg vart och återskapa allt det som försvann.

Jag har inte tid med den nya tidens snabba och moderna metoder som underlättar livet, när det hänger upp sig. Allt som finns inom en armlängds avstånd är onåbart innan ormen tröttnar. Men den tröttnar inte. Istället är det jag som gör det, smäller ihop datorn och surfar ut i den gråkalla vardagen.