Skrivpuff, Förberedelser och Där ute. 2-3 december, 2014.

”Satt in en annons..? I DN..?”, han hörde sig själv upprepa hennes ord samtidigt som det blir tomt i hans huvud. Han förstod inte riktigt. Harklade sig. Tvingade munnen att le men det kändes bara stelt. Hon tittade på honom, undrar om han inte var glad. Han insåg att hon var osäker, sökte bekräftelse. Han lägger armen om hennes axlar, säger att han visst är glad och att hon bara missförstått honom på något sätt. Inget annat, självklart är han glad. Hans blick borrade in sig i hennes, övertygande, tröstande, men bakom fasaden bubblade paniken upp.

Helvete. Ordet ekade i hans huvud. Det var inte så här det skulle bli. De skulle ju inte sätta in någon bröllopsannons i någon av de större morgontidningarna. Att det var larvigt dyrt var ett argument hon hade fått svårt att slå hål på. Pengarna kunde användas till annat, till bättre saker, till sånt som var roligt. Men inte till att bidra till de stora tidningspamparna som hade fickorna fulla ändå. Så hade han sagt. Och det hade hon inte argumenterat emot. Men nu hade hennes jävla magnat till farsa gått in och sabbat alltihop genom att betala annonsen, med bild i helfigur, namn och allt. De hade planerat och förberett utan att berätta något, för att överraska och göra honom, stockholmaren, glad. Visa upp deras lycka för hans släkt och vänner som inte kom. Nu var allt förstört. Helvete.

Det svindlade för hans ögon. Hjärnan slirade som en söndersliten gammal DVD-skiva. Han fick tvinga sig själv att spela glad, verka normal. Med överdriven entusiasm frågade han när annonsen skulle publiceras, så att de inte skulle råka missa just den upplagan. Axlarna sjönk ner något när han insåg att hon villigt svalde hans skådespeleri. Hon babblade på. Imorgon, skulle den in. De hade betalat extra för att få den insatt just den dag då de varit gifta i exakt tre månader. Det fick de inte missa.

Han tog en klunk av sitt svarta kaffe. Svor till när det brände hans tunga och bannade sig själv över att han alltid glömde hur hett det blev i den där italienska skitdesignen. Bialetti. Svår att använda, fullkomligt livsfarligt hett kaffe och absolut omöjlig att skruva isär sen. Han fattade inte hur man kommit på idén att koka kaffe med hjälp av gammal tvättkarsteknik. Men den var dyr och ganska snygg. Han var tvungen att erkänna att form trots allt gick före funktion för honom.

Koppen klirrade mot fatet när han ställde ner den. Det sög till i mellangärdet. Han såg bröllopsbilden framför sig, prickigt och halvtaskigt återgiven, men tillräckligt tydlig för att det skulle synas att det var han. Om inte annat i kombination med namnet. Krystat nonchalant frågade han, som i förbifarten, om hon kom ihåg att han skulle på konferens över dagen, att han skulle bli tvungen att sticka sent redan på kvällen för att undvika morgonrusningen. Hon stelnade till.

”Ska du åka till Stockholm nu igen?”, hennes stora blå ögon stirrade på honom, irriterat. Hon kunde inte komma ihåg att han nämnt något om det, suckade, sa att hon måste ha glömt och att självklart går det bra. Men hon var inte glad. Han såg det, men kunde inte ta hänsyn till det. Han måste iväg. Annars skulle allt bli förstört. Hur han skulle lösa det, visste han inte, bara att han måste dit. Annars var han chanslös.

Han måste sticka, sa han och hänvisade till ett tidigt möte på jobbet, kysste henne lätt innan han rafsade åt sig det viktigaste och smällde igen ytterdörren bakom sig. Inne i bilen kunde han lugna ner sig lite. Den lilla kupén kändes trygg och varm. Här gick det att andas, tänka. Han vred om tändningen. Motorn svarade alltid med ett härligt brum, och han kände sig stärkt av att sitta där vid ratten till den svarta stadsjeepen. En Hummer, och ja, den hummade verkligen fint. Bilen gled fram över den ljusa asfalten och han struntade i att det kanske halt någonstans. Antingen skulle han klara det här galant, eller så skulle allt rasa samman. Han inbillade sig att om han bara rattade in till stan, smidigt och utan att låta sig sinkas av svagare motorer längs vägen, så skulle allt gå bra. Istället för att svänga av mot jobbet, körde han in till stadskärnan. Där fanns ett litet fik där, dit han brukade gå när han behövde tänka och där han visste att han inte blev störd. Tjejen bakom disken var alltid upptagen med att stirra ner i sin mobil så fort hon tagit hans beställning och det brukades sällan vara någon där tidigt på morgonen.

Idag var precis som alla andra dagar då han smet förbi fiket. Tjejen tuggade tuggummi, tog förstrött emot hans order och återgick till sin mobil så fort hon var klar. Han sjönk ner i en av de mjuka fåtöljerna inne i hörnet. Kaffet rök i den vita, spruckna koppen på det runda bordet framför honom. För syns skull hade han köpt en lussekatt, trots att han egentligen inte klarade att äta något. Inte just nu. Den såg inte aptitlig ut och luktade inte ens saffran. Fast det senare var en lättnad. Blotta tanken på den gula, starka kryddan fick det att kväljas i munnen på honom. Han sökte igenom jackfickan efter mobilen, men hittade den inte och svor för sig själv. Om den låg kvar hemma var han rökt. Han tog tag i datorväskan, sökte på måfå igenom den. Han brukade aldrig lägga den där och blev minst sagt förvånad när det visade sig vara just där den låg. Vant knappade han in numret på displayen. Tryckte utan att tveka på den gröna luren och hörde signalerna gå fram.

”Hej, älskling, det är jag. Jag tänkte överraska med ett besök… ja, ikväll. Jaha… ska du bort..? Synd. Vi hörs sen. Puss, puss.” Han tryckte bort samtalet med tummen och svor högt för sig själv. Det här hade han inte räknat med. Nu skulle han inte kunna åka hem till henne, smyga upp vid gryningen och lägga morgonblaskan underst i högen av gamla tidningar. Fingertopparna smattrade dovt mot bordsytan medan han tänkte. Nu skulle han inte komma in i lägenheten, han hade ju ingen nyckel dit. Av säkerhetsskäl hade han glidit undan varje gång han blivit ombedd att ta emot en egen. Han kunde inte chansa på att den skulle bli upptäckt i rockfickan eller slinka ur byxfickan vid fel tillfälle. Det fick han äta upp nu. Det hade varit så enkelt annars…

Återigen slog han in ett nummer på telefonen. Till Scandic. Men la på. En sån transaktion skulle hans fru genast upptäcka och han var osäker på om de ens hanterade kontanter längre. Han tittade snabbt på klockan och insåg att bostaden skulle vara tom nu. Han kunde åka dit, jobba lite hemifrån, packa ihop det han vanligtvis brukade ta med sig när han stack iväg, lämna en lapp och åka innan hon kom hem.

Den lilla konjaksfärgade week end-väskan stod i garderoben där den alltid brukade stå mellan resorna. Han var ofta borta. Ibland även på konferenser. Det mesta som behövdes fanns redan nerpackat, egentligen behövde han bara fylla på med ett par kalsonger. Mest för syns skull. Han hade redan insett att han skulle åka på vinst och förlust, förmodligen sova i bilen.

Det tog alltid tid att ta sig upp. Oavsett om det var semestertrafik eller inte skulle han vara tvungen att köra i flera timmar. Men det var precis så han ville ha det. De måste hållas separat, får inte springa på varandra eller höra något sladder bakvägen. Egentligen var han en hygglig kille, det var han övertygad om. Han var lite för snygg bara, och hade lite för svårt för att välja. När allt kom omkring undvek han helst att välja helt, faktiskt. Säkert nåt som hade med hans relation till sin egen mamma att göra, så var det ju alltid, men han visste inte hur och brydde sig inte heller om att luska vidare i saken.

Bilen gled behagligt genom de öppna landskapen. Han kände sig befriad av att accelerera framåt. Köra om. På nåt sätt skulle det lösa sig, det visste han när han lugnt och metodiskt kryssade sig fram mellan de andra bilarna. Plötsligt slog det honom, att han glömt ringa jobbet och meddela att han inte skulle komma in idag. Risig i kistan, skulle han säga, och att han jobbade hemma, i sängen. Utan att köra av eller sakta in farten fiskade han upp mobilen ur fickan och slog det välbekanta numret. Den ärtiga kvinnan i receptionen svarade som vanligt. Han visste att hon gillade honom, tyckte han var snygg, rent av. Han bad henne lägga in ett pm i datorn om att han inte var anträffbar idag och att han skulle vara evigt tacksam om hon kunde avboka de möten han hade under de närmsta två dagarna. Givetvis skull han återgälda henne tjänsten. Han visste inte hur hon tolkade det. Som en invit? Lät det så? Han klickade bort samtalet och intalade sig själv att det skulle lösa sig. Hon skulle snart ha glömt bort det.

Trött av att ha kört hela dagen och kvällen rullade han in i stadsdelen med de stora huskvarteren som pryddes av burspråk, festonger och klassiska reliefer. I fönstren lyste stora lampor upp skulpturer av marmor. Precis hennes typ av område, tänkte han medan han letade efter en parkeringsplats. Han tvingades köra flera varv på gator han numera kände lika väl som sin egen gamla hemgata. Förut hade alla enkelriktade vägar och det hetsiga tempot gjort honom nervös, men inte nu längre. Han var van, men uttråkad. Trött. Hon var inte hemma och han hade inget att se fram emot, inget enkelt sätt att undanröja den där tidningen med det förödande innehållet. Det var inte så här han ville att hans val skulle göras. Han ville trots allt bestämma själv. Ha makten i sina egna händer. Hålla på tills han själv tröttnade. Han trodde inte på ödet och tänkte inte låta någon olycksdiger liten incident förstöra något för honom.

Han skulle precis svänga in på en tvärgata när han såg hur en svartklädd person hoppade in i en bil. Istället för att svänga höger, gjorde han en u-sväng åt vänster och åkte tillbaka samma väg han just kommit. Parkeringsfickan låg bara ett stenkast från porten. Han kliade sig i huvudet och strök sig över hakan medan han funderade på vad han egentligen skulle ta sig till och beslöt sig för att gå in på sportbaren runt hörnet ett tag. Kanske kunde han vänta in tidningsbudet och övertala denne att inte lägga någon blaska i hennes postlåda? Det lät tveksamt men han hade heller inget att förlora.

Det var dunkelt inne på sportbaren. Några ensamma stackare satt hukande över sina halvtomma ölglas, förmodligen inte i form för att vara sociala, inte riktigt än. Tack och lov, tänkte han. Annars brukar den här sortens individer alltid skratta och skräna helt oblygt med alla, insistera på att få sina integritetskränkande frågor besvarade. Nu hördes bara lite klirr från bartendern och surret från den pågående matchen i amerikansk fotboll som rullade på den platta teven strax under taket. Han beställde en öl och ett glas jordnötter innan han slog sig ner i ett hörn med matchen inom väl synhåll. Det skulle bli en lång kväll, det kände han på sig.

Matchen segade sig fram på skärmen. Han gäspade när den avlånga bollen flög genom luften. Det märktes att det var måndag. Lokalen var nästan tom, men han var glad att den trots allt höll öppet. De få gäster som var kvar, låg halvsovande lutade över borden. Han insåg att han måste ta en promenad för att vakna till. Han hade setat alltför länge och hade ont i baken, var stel i kroppen. Det var tomt ute, men varmt för årstiden. Fötterna styrde av ner mot Strandvägen. Båtarna guppade i vattnet. Någon enstaka bil susade förbi. Kreugers gamla kvarter, jugendhuset med T-baren i hotellet som han så många gånger besökt, såg öde ut. Han rundade upp på tvärgatan intill Dramaten, gick sakta uppför Sibyllegatan. Tittade lite förstrött på det italienska kakel som bjöds ut till försäljningen i ett av skyltfönstren. Det var snyggt, men ingenting för honom. Han bestämde sig för att dra sig tillbaka mot bilen, slå död tiden med en tupplur. Som tur var fanns det filtar att linda in sig i. Han kunde inte gärna låta bilen stå på tomgång. Det skulle dra till sig kvarterets gaphalsar och kanske även polisen.

Han lutade bilstolen en aning bakåt, ställde mobilen att väcka honom i god tid innan tidningsbudet skulle dyka upp och somnade redan innan huvudet låg lutat mot nackstödet. När den skarpa signalen från telefonen ljöd förstod han först inte var han befann sig. Det tog några förvirrade sekunder innan han hade lokaliserat sig själv i tid och rum. Det var fortfarande öde på gatorna. Det var släkt i alla fönstren, men ljusen i portarna brann som alltid. En rysning löpte upp längs hans ryggrad. Han frös, trots filten och tänkte just starta bilen en kort stund när han såg något komma där ute på trottoaren, runt hörnet på kvarteret. Tidningsbudet. En kille med halvlångt hår som med energiska cykeltramp närmade sig honom. Han skyndade sig ur bilen och stänge billdörren försiktigt bakom sig. Det skulle inte hjälpa honom om han skrämde upp killen.

Han harklade sig lite, körde handen genom håret innan han gick fram till tidningsbudet som ställde ifrån sig cykeln vid porten, och frågade lite försynt om killen möjligen kunde göra honom en tjänst, kanske låta bli att dela ut tidningar i just den här porten. Killen såg frågande på honom, men sa inget, skakade bara envist på huvudet och böjde sig fram för att nappa åt sig en bunt tidningar ur den främre väskan, när cykeln for iväg.

Han trampade med kraftiga tag längs Nybrogatan, svängde vänster vid Linnégatan, korsade Birger Jarl och körde in i Humlegårdsparken. Pustande dumpade han cykeln i en buske utanför biblioteket och rörde sig sakta in mot city. Han hade varit dum nog att parkera bilen på samma gata och kunde inte hämta den än på några timmar. Nu skulle han bli tvungen att hitta ett nattöppet fik eller vad som helst, bara han slapp stå ute i mörkret. Med lätta steg styrde han upp på Kungsgatan, men hittade inget annat än ett trött Seven Eleven. Det fick duga för en kaffe och en tidning. Han köpte en DN och bläddrade fram familjesidorna. Där stod de, båda två, glada, omfamnade varandra på en prickig bild med dålig upplösning. Men ändå, tveklöst tydligt. Det var han och hans nyblivna fru. Nöjd med sig själv bestämde han sig för att ta med den tillbaka hem. Allt skulle fortsätta som vanligt. Ingen skulle förstå vad han gjort, eller vad han höll på med.

Kupévärmen spred sig i bilen när han vred om tändningen och lade i backen. Nu skulle han glida hem och ändå hinna sova en kort stund. Han skulle just svänga ut på Strandvägen när ljudet från mobilen skar genom luften. Numret var välkänt. Han trycket på den gröna luren och höll mobilen mot örat.

”Du, jag läste tidningen på tåget i morse. Vad i HELVETE tro du att du med egentligen!?”

Han kände hur mobilen damp ner i knäet. Bilarna bakom honom tutade ilsket. Han stod i vägen, men sket i det och slog händerna för ansiktet. Inte det också. Inte nu. Helvete också!

Notis i DN, 2 december, 2014.

Notis i DN, 2 december, 2014.

Advertisements

6 thoughts on “Skrivpuff, Förberedelser och Där ute. 2-3 december, 2014.

  1. Oj vad långt!

    Känner mig illamående över den här stollens stressiga tillvaro. Hur orkar människan?! Han är värd att åka dit rejält. Bra skrivet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s