Skrivpuff, Må illa. 10 december, 2014.

”Alternativet är FAS 3”, sa hon och jag såg skräcken i hennes ögon. Vi pratades vid en liten stund efter första seminariet på utbildningen. Hon och jag. Så lika. Både till utseende och framtidstro. Ingen av oss hade någon. Studier, arbetslöshet, gratisarbete, småbarn, springvikariat, förtvivlan, mörker, frustration. Vi höll båda våra bananer hårt under en krampaktig fruktstund i korridoren, fixerade vid det faktum att det kanske var nu eller aldrig. Kursen var hennes första min femtioelfte. Trots grundnivån hade vi båda insett att det var en teoretisk tungviktare.

”Coachen sa”, orden snubblade ut medan hon tuggade långsamt som om det hon berättade fick henne att må illa, ”att jag skulle gå på Drottninggatan och vifta med mitt CV. Ropa hej, här är jag, ta okända människor i hand och presentera mig som arbetsvillig. Den här reservplatsen kom som en räddande ängel. Hade blivit FAS 3 annars.”

Jag kunde spegla mig själv i hennes glasögon. FAS 3. Det gav rysningar. Desperation, fattigdom, försummade liv. Hopplöshet. Universitetsstudier utan kontakter eller rätt utbildning var ingen lyckad kombination. CSN-räkningar och arbetsmarknadsåtgärder en ännu sämre.

Vi återvände till våra bänkar i den kala salen med möbler av ljust trä – den där ”blonda”, svenska stilen som de alltid skriver om i berömmande ordalag i inredningsreportage. Kalla, hårda säten. Bordsytor svärtade av blyerts. Den bastanta kvinnan som höll i kursen gick fram och tillbaka vid den stora vita tavlan som hon före rasten försett med bokstäver i röd tusch. Vänsterarmen åkte ideligen upp, som om hon var nervös över att missa starten på lektionen och därför tvungen att ha koll på tiden.

”Det här är inget jobb för den som inte vågar stå på sig”, konstaterade kvinnan vid tavlan, ”ni kommer att vara tvungna att argumentera för er sak, övertala skeptiska IT-chefer och tampas med slarviga forskare. Ingen kommer att förstå vad ni säger, alltså kommer de att se på er som om ni är dumma i huvudet. Om ni ens får något jobb.”

Jag tittade på min nya vän som satt ett par rader framför mig och jag såg hur hon kröp ihop, hur hon krympte, hur hennes första akademiska poäng blev tillintetgjorda. Jag såg henne aldrig mer.

Advertisements

4 thoughts on “Skrivpuff, Må illa. 10 december, 2014.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s