Skrivpuff, Ensam. 26:e december, 2014.      

Fältet sträckte ut sig framför mig som om det vore oändligt. Mina fötter stötte emot den ojämna grusvägen som glimmade av frost. Jag var rädd att halka. Mina knän var inte längre det de en gång varit. Om jag föll, skulle jag kanske inte ta mig upp igen. Vad gjorde jag här ute egentligen? På en gammal grusväg, rakt genom det öppna fältet, mitt i det platta landskapet? Klockan var inte mer än fem när jag gav mig iväg. Det skulle dröja länge innan någon körde förbi här, kanske evigheter. Vem skulle ens ha ett ärende ut hit en dag som denna juldagsmorgon? Jag suckade och såg andedräkten stiga mot himlen. Grå, flyktig, snart helt borta. Mångubben tittade förnöjsamt på mig. Han verkade munter, som om han var glad att ha något att titta på, att roa sig med. Jag muttrade, svor, förbannade mitt tilltag att gena över slätten. Vad skulle jag ha vunnit på det? En halvtimme? Ifall jag hade kört rätt. Om bilen fungerat. Nu hade den lagt av, rakt upp och ner. Dött. Där stod jag, ensam. Mitt ute på en lite väg som skar genom en åker som jag måste ta mig fram på till fots i månskenet. Leta efter kontakt med det mobila nätverket för att skicka ut vågor av hjälpmeddelanden, försöka lokalisera min position. Få bärgningshjälp.

Jag gick samma väg som jag kommit, osäker på om det var den närmsta vägen till undsättning. Någonstans måste det finnas ett hus, någon måste bruka marken omkring mig. Men var fanns denne någon? Förmodligen sovande i sin säng i ett kalkrappat hus, med traktorn parkerad på gården. En nordanvind slet plötsligt tag i min sjal och jag lindade den hårdare runt mig, rädd att den skulle blåsa iväg. Månen gav ledljus, men inte mer. Jag kisade för att se bättre var jag satte fötterna. Mina ögon krånglade alltid när jag blev stressad, gav tunnelseende och suddigt synfält. Kölden bet i mina kinder. En gång i tiden hade jag fått lära mig att man alltid skulle ha en skoteroverall med i bilen på vintern. Det lät vettigt. Men jag hade inte haft råd och tänkte att sannolikheten var så liten att just jag skulle komma att behöva en var minimal till obefintlig. Jag svor till när högerfoten halkade på en sten.

Fortsättning följer. Kanske. 😉

Advertisements

2 thoughts on “Skrivpuff, Ensam. 26:e december, 2014.      

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s