Skrivpuff, bildinspiration. 30:e december, 2014.

Fortsättning från igår.

Åke slet åt sig någonting innanför ytterdörren och gick ut med mig lommande bakom. Smällen från ytterdörren väckte hunden som återigen lät sitt skall skära genom luften. Den lät oroväckande stor och arg. Vi gick runt huset mot bakgården, bortanför traktorn stod ett litet uthus med tillbyggd inhägnad av svetsad metallnät. Den stora lurviga hunden kastade sig mot nätet och skällde. De spetsiga tänderna glänste mot den mörka nosen när den gjorde utfall mot oss. Jag visste inte mycket om hundar, men det var ingen tvekan om att det var en schäfer och schäfrar hade jag en viss respekt för. Den här verkade direkt djävulsk när den kastade sig upp och rev med klorna mot det rutiga metallstängslet. Den paralyserade min blick. Utan att blinka följde jag dess varenda drag och hoppades att inte Åke, mannen som nu redan hunnit fram till hundgården, skulle släppa ut besten och låta den kasta sig över mig. Jag hörde hur mannen talade lugnande till djuret medan han låste upp hänglåset och klev innanför stängslet. Hunden kastade sig upp mot honom och jag såg dess kraftiga käkar gripa tag i hans arm. Jag skrek till av förfäran. Inte bara skulle hunden slita mannen i stycken, den skulle sedan fortsätta med mig. På ostadiga ben vände jag mig om för att fly därifrån men luften hade plötsligt förvandlats till en genomskinlig, tung sörja som omgav mig och dämpade varje försök till rörelse. Min kropp hade blivit tungrodd av paniken som spred sig genom den och jag hade bara kommit halvvägs tillbaka mot huset när jag kände något som drog mig bakåt. Det svartnade för mina ögon och jag kände hur jag föll ner mot den hårdfrusna marken.

Jag vet inte hur länge jag låg där innan jag såg Åke sittande på huk över mig och ropa hallå. Hans andedräkt stank av den där nervösa fadda sorten som ofta beror på inflammerat tandkött. Den gjorde mig illamående och fick mig att instinktivt vrida bort huvudet. Utan att hinna hindra det flög en dämpad svordom ur min mun. Åke flinade åt mig och frågade vad jag trodde att jag höll på med när jag utan vidare börjat snubbla runt i en konstigt dans vid husknuten. Oförstående mötte jag hans roade blick och hasplade ur mig att jag inte förstod vad han pratade om och att jag måste ha svimmat och att den där hunden han hade var rent vansinnig.

– Cleo är inte farlig, sa han, i varje fall inte för mig. Men för dig, kanske, om du håller på som du gör. Han skrattade hånfullt åt mig men erbjöd sig att hjälpa mig upp från den kalla marken innan, som han sa, jag frös fast helt och fick vänta på att tjälen gick ur marken. Jag tackade syrligt och sökte med blicken efter hunden. Den stod i ett hörn av hundgården och åt ur en rostfri skål. Min kropp slappnade av en aning och jag frågade mannen om han verkligen kunde hantera hundar med tanke på den vilda bestialiska djävul han hade som till och med bet sin husse. Han spände ögonen i mig, och svarade surt att det inte var något jag hade att göra med. Men att om jag nu absolut måste veta så var det en gammal pensionerad polishund.

– Polishundar är inte som vanliga hundar. Man måste veta hur man handskas med dem, annars är de rent av livsfarliga. Din dans hade hon nog inte uppskattat. Hon uppskattar överhuvudtaget inte främlingar. Han drog in ett djupt andetag och harklade sig innan en spottloska for ut mot marken innan han fortsatte prata. Du måste ha smugit hit jäkligt försiktigt imorse, eftersom hon inte vaknade och gav skall. Jag ryckte på axlarna till svar och frågade osäkert om han möjligen kunde hjälpa mig till en telefon eller en bensinmack. Jag sa att det var angeläget för mig att komma hem då mina tonåriga barn var ensamma hemma och det alltid gjorde mig orolig för att de skulle ställa till med fest för kompisarna. De var lite opålitliga, ljög jag mannen rakt i ansiktet, för jag visste att det inte stämde. De hade aldrig ställt till med någon oreda en föräldrafri kväll och jag visste att jag kunde lita på dem. Men ändå, man visste aldrig med somliga av kompisarna och jag ville faktiskt komma hem. Dessutom hade jag en bra bit kvar i ren resväg. Min hand slöt sig kring den svarta platta mobilen och drog ut den ur kappfickan. Fortfarande ingen täckning. Jag suckade igen. Det var nog ändå ingen idé att ringa barnen, de skulle sova djup vid den här tiden och inte ens höra signalen.

Advertisements

2 thoughts on “Skrivpuff, bildinspiration. 30:e december, 2014.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s