Skrivpuff, närvaro. 8:e januari, 2015.

– Alla gör misstag ibland, sa Åke och ursäktade sig med att han bara hade skojat om det där med klantiga nollåttor. Jag svarade med en suck att jag inte var van vid den typen av misstag som skett med bilen, men att det däremot inte var första gången jag stött på fördomar om mitt ursprung. Jag gick mot trappen och lämnade Åke med gapande mun bakom mig. Jag tog trappen med ett par kliv och sträckte fram handen mot mannen i dörröppningen.

-Hej, sa jag och kände hur hans varma hand snabbt gled ur min kalla, jag är nollåttan med soppatorsk. Men du kan kalla mig Jeanette. Har du möjligen en telefon?

Mannen tittade på mig.

– Jovars, nog har jag en sån, sa mannen som presenterade sig som Sture och bjöd oss att stiga in. En unken doft slog emot oss när vi steg över tröskeln. En trave dagstidningar låg i hallen, tillsammans med gamla plastpåsar, brev, kartonger och kläder. En smal stig mellan bråten ledde ut i köket. Travar av tallrikar, koppar, kastruller och matrester belamrade diskbänken med de snedställda köksskåpen som kommit i ropet igen de senaste åren. Under en hög med ytterligare kartonger, tidningar, papper och prylar skymtade en bit av en perstorpsplatta fram och ena bordsbenet. Jag suckade uppgivet och insåg att även om mannen hade en telefon, så skulle det bli svårt att hitta den.

– Det här är inte mitt, sa Sture och slog ut mot handen i en uppgiven gest mot bråten. Det är frugan som fått för sig att allt måste sparas, ifall det skulle hända något. Fan vet varför… det är ju bara skräp men hon envisas och jag vill inte göra henne ledsen. Hjälp vill hon inte heller ha, för hon är ju inte sjuk, säger hon. Ja, jag skulle bjuda er att sitta ner, men som ni ser finns det inte mycket plats över till det.

Jag drog den gamla pälsjackan tätare om mig trots värmen i huset som i ett försök att skydda mig från den obehagliga stanken och tanken på alla bakterier som besudlade ytorna. Ett minne från ett radioprogram om städning som ett estetiskt ingrepp i hemmen fick mig att ofrivilligt dra på smilbanden. Det här, tänkte jag, var allt annat än rolig eller estetiskt.

– Var är hon, frågade jag med blicken riktad rakt mot en oförstående Sture, ja, din fru alltså?

– Hon är i sovrummet. Lär inte komma ut, sa han och vände ner blicken, hon har blivit lite.. trött på människor.. kan man säga… det var länge sedan sist hon kom ut när någon utomstående varit närvarande.

Min blick sökte sig till Åke som ryckte lite lätt på axlarna och slog ut med händerna. Jag insåg att han aldrig varit inne i huset förut.

Advertisements

4 thoughts on “Skrivpuff, närvaro. 8:e januari, 2015.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s