Skrivpuff, Öppna, 20:e november 2015.

 

 

Idag har en damm brustit inom mig. Varifrån kommer all småsinthet ifrån, all misstänksamhet, missunnsamhet? Grannar som städar för mycket efter sig i den gemensamma tvättstuga retar upp de som inte orkar eller vill, föräldrar som engagerar sig i sina barn jagas med blåslampa för att de curlar, den som visar sin sympati för Frankrike anklagas för att inte vara tillräckligt engagerade i övriga världen. Demokratiska värden sätts ur spel. Ett anspråkslöst ”Aha..! Du gör så? Jag gör så här!” verkar inte gälla längre. Allt kan bli bättre, vi kan alla sträva efter att visa mer vänlighet, omtanke, gemenskap. Frågan är om hot och hat är rätta vägen? Istället för att inspireras av andras engagemang och välvilja, verkar många av oss känna sig hotade och vilja förinta den eftersom den inte anses inkludera alla. Hur är det möjligt att öppna sig för att inkludera alla? Går det? Även om ambitionen finns och grundtanken om allas lika värde är djupt förankrad hos den egna personen är den ändå aldrig tillräckligt djup eller tydlig. Alltid går det att peka på svagheter, brister, dolda punkter. Men istället för att uppmuntra till något positivt vill man istället avslöja sin medmänniska som en bluff, som en som egentligen hatar andra, föraktar, missunnar… ja, min familj står mig närmast. Detta betyder inte att jag ser ner på andra familjer och vill dem ont. Tvärt om unnar jag alla att känslan av en omtänksam gemenskap förankrad i kärlek och omtanke. Jag kan dock inte beröva mina barn min kärlek därför att jag vet att det finns barn runt omkring mig som inte får det. Jag vill, men kan inte ta alla barn under mina vingar mer än att försöka möta dem med vänlighet och respekt.

 

Men det har brustit en damm inom mig av besvikelse, misströstan och oro när jag ser hur många som anklagar sina medmänniskor för att se ner och förminska värdet på de människor som far illa under regimer, diktatorer, terrorister, våldsmakare och mördare. Underförstått tolkar jag en del av dem som att ingen ska gå säker i västvärlden eftersom man inte kan gå säker i Libanon, Irak, Nigeria… Som att det ena förtog det andra? Borde det inte vara tvärt om? Borde vi inte istället enas kring att det är den grundläggande känslan av säkerhet som istället borde spridas över världen snarare än bomber och kulor? Om det fungerar att leva sida vid sida med oliktänkande här  så borde det väl även fungera där?

 

Det brast en damm i mitt hjärta när jag såg ur många som inte förstår att ett hot mot demokratin är ett hot mot oss alla och att sann demokrati värnar om allas lika rättigheter, åsiktsfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet. En fransk flagga över sin profilbild är en handling som inte är ett lagbrott, det är en handling som signalerar att de demokratiska värderingarna betyder något, att den västerländska friheten är värdefull och viktig att bevara. Det är däremot ingen handling som bevisar att man ser ner på människor i krigsdrabbade områden eller människor som dör i religionens namn. Jag kan inte säga till dig att du ska eller inte ska ha en fransk, svensk eller somalisk flagga. Eller att mina grannar inte får städa i tvättstugan för det provocerar mig och får mig känna mig sämre. Det enda jag kan säga är att du har rätt att välja det själv och den rätten har ingen rätt att ta ifrån dig. Mitt hjärta brister när jag ser hur många som ändå vill ta sig den rätten i medmänsklighetens och omtankens namn. När det egentligen är tvärt om.

Advertisements

3 thoughts on “Skrivpuff, Öppna, 20:e november 2015.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s