Skrivpuff, bildinspiration, 4:e december 2015.

Jag hade försökt skapa mitt helt egna Downton Abbey i min lilla funkisetta på Södermalm. Ett helt års planerande och letande hade gått åt innan jag äntligen kunde sätta igång med omvandlingen. Associationerna till Per Albin Hansson skulle bytas bort mot engelsk nobless. Jag skulle bli husets egen fru Karlsson med en herrbetjänt i hallen och en öppen spis i vardagsrummet. Väggarna skulle prydas av vackra träslag och snirkliga tapeter. Guldbrokadmönstrade gardiner med omtag. Vackra tavlor och graciösa statyer som höll upp glödlampan likt livets eld mot himlen.

 

Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Träfaneren på väggen såg solkig och billig ut och det syntes att den öppna spisen inte gick att elda i och inte ens var äkta. Den lilla pallen, vars sammetstyg sett läckert sprakande ut i antikaffären, gav nu intrycket av att vara slitet och utdaterat. Tavlan saknade djup och istället för att bedåra betraktaren hade många undrat om jag målat den själv. Alltför många. Min yngre bror hade tittat förskräckt på min vackra frasande klänning i djupt lila utan att kommentera den och istället frågat om jag bytt frisör på sista tiden. Han hade försiktigt gått runt i min lägenhet och tittat på alla förändringar. Undrat hur jag fått in den stora klumpiga himmelssängen av ek som fyllde upp hela sovrummet och påpekat att de runda kuddarna åtminstone såg inbjudande ut. Jag hade knyckt på nacken till svar, stelt svävat ut ur rummet och satt mig på yttersta framkanten på min schäslong framför eldstaden med händerna knäppta i knäet och med rak rygg. Jag ville vråla ut min ilska över hans oförskämdhet men insåg att jag måste bita ihop. En kultiverad kvinna säger inte vad hon tycker, hon insinuerar det bara. Låter med kall värdighet omvärlden veta att hon är missnöjd.

 

Jag hörde honom fråga hur jag tänkt att det skulle gå att sälja lyan i det här skicket, om det skulle påverka värdet. Mina tänder pressades allt hårdare samman. Visserligen var det inte lika fint som Downton Abbey – hur skulle jag haft råd med det!? – men han kunde väl i varje fall ljuga lite? Vara lite uppmuntrande? När han sedan kom in i vardagsrummet och flämtade till i åsynen av den stora förändringen samtidigt som han utbrast i ett svagt oj, kunde jag inte behärska mig längre. Jag hoppade upp från schäslongen tog tag i en hammare som blivit liggande på en byrå med grå marmorskiva och välvda lådor och gick skrikande loss på väggarna. Jag bankade sönder  varenda träflisa, den lilla pallen och drämde hammaren i byråns carraramarmor innan jag utmattad sjönk ner i en hög på golvet. Min tid som hemmets härskarinna var över. Per Albin Hansson låg säkert och hånflinade i sin grav. Jag grät. Min bror kom emot mig, med frågande min.

 

– Vad gjorde du så där för? Det var ju rätt coolt ju…

Advertisements

3 thoughts on “Skrivpuff, bildinspiration, 4:e december 2015.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s