Besked, 10 december, 2015.

 

Ta ett djupt andetag och håll in magen, sa yogainstruktören och tittade på mig med ett leende på läpparna. Jag förstod inte vad hon menade. Vad då hålla in och ta ett djupt andetag? På samma gång? Jag protesterade men hon bara fortsatte att le och titta på mig. Det blonda håret föll tunt på var sidan om en spikrak mittbena. Hennes tröja drog mot svagt lila och ärmarna hade små puffar vid axlarna. Lite väl mycket 1990-tal tänkte jag och försökte hålla mig för skratt. Och de pastelliga läpparna sen.. rena åttiotalet… förmodligen hade hon fortfarande kvar den tidens avslöjande trikådräkt med string som sattes utanpå ett par knalliga tajts. Tog den på ibland… drömde sig tillbaka…

Kvinnan tittade på mig, granskade mina försök att hålla tillbaka skrattet som börjat bubbla i mig men sa inget om det. Istället beordrade hon oss att gå ner i hunden. Den stående. Hur skulle jag kunna stå på alla fyra och skjuta upp ändan i vädret? Jag som knappt nådde ner till golvet med händerna som det var. Måtte hon nu bara inte beordra en pinkande hunden också, tänkte jag och fick en blixtsnabb minnesbild av skolgymnastikens Friskis och svettis-inspirerade uppvärmning. Vi hade alla brustit ut hejdlöst flabbande och lama försök att lyfta ett ben i taget. Skrattet från minnet började bubbla ur min mun och studsade mot den röda yogamattan nedanför mig. Jag rullade ner på den och hann vrida mig över på rygg innan jag insåg var jag befann mig. Det var inte gymnastiksalen med den unkna lukten och de slitna ribbstolarna som klättrade upp mot taket. Det var en ljus lokal med doft av snittblommor och stearin. Jag såg mig försiktigt omkring i rummet. De andra deltagarna stirrade på mig. Några satt, andra stod upp, ingen var kvar i hunden.

Jag hörde yogainstruktören komma emot mig innan hon stannade framför min matta och väsande sa åt mig att lämna rummet. Slokörad lommade jag ut med den blonda kvinnan bakom mig. Hon stannade i dörröppningen.

Ja, du, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, sa hon, men det är lika bra att du får ett rakt besked. Du tycks inte ta det här på allvar och är därför inte längre välkommen här.

Jag svarade inte. Gick bara till hatthyllan, tog min jacka, drog på mig stövlarna vid ytterdörren och drog hem. Det här var sista gången någon skulle få mig att likna en hund. Det var bara för löjligt. Oavsett syfte. Snart skulle de börja bjuda på hundgodis också. Säga duktig vovve och klappa på huvudet. Nej, aldrig mer.

I porten på väg ut snubblade jag på ett omslagspapper från en kexchoklad och landade pladask på rumpan mitt framför ett par långa ben. En hand sträcktes ner mot mig och jag fångade den i min innan jag tycktes flyga upp från golvet, lätt som en fjäder. Mina ögon landade i två brunnar av djupaste blått. Som hypnotiserad följde min blick de fuktiga läpparna som frågade om det här var rätt väg till yogastudion. Jag svarade ja och pekade mot den rätta dörren. Med blicken fäst i hans nacke insåg jag att jag skulle komma att bryta mitt nya löfte.

Advertisements

5 thoughts on “Besked, 10 december, 2015.

  1. Vilket roligt kåseri! Känner igen det där att instruktören stirrar och med ett leende väntar tills jag gör som hon säger. Eller försöker. Och vi bägge vet att hon kan mycket bättre. Att jag bara kommer att se avig ut.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s