Tredje meningen mitt i en bok, 11 december 2015.

 

”The most eloquet literary statement came in about 1430 from the humanist Lorenzo Valla, exasperated by a foolish heraldic hierarchy of colours that trecento lawyer Bartolo da Sassoferrato had pompously laid down:”

/Painting and Experience in fiftenth-century Italy, Michael Baxandall.

 

Han la ifrån sig boken på det vita skrivbordet. Måleri och erfarenhet i 1400-talets Italien. han fnös till. Redan då ifrågasattes färgernas rangordning och på ett rappt och insiktsfullt sätt. Men vad hade det hjälpt? Sexhundra år senare och vi kategoriserar fortfarande värdet utifrån färgernas klassystem. Betydde FN:s första artikel ingenting? Var vi inte födda lika? Är människan inte bättre än så här? Han la huvudet i handen och suckade. Allt för många tjänade antagligen på andras underordnade ställning och det var inte mycket han kunde göra något åt det.

Vad skulle han göra? Skriva en arg insändare till lokalblaskan? Den skulle ändå bara locka fram det sämsta hos folk som redan var tillräckligt oförskämda. Folk som värnar om chokladbakelsers rättigheter men gärna sparkar på människor. han begrep sig inte på dem. Han hade blivit nyfiken på chokladbollens historia. Varifrån hade den kommit? Vad hade den hetat från början och varifrån kom ordet det där andra ordet? Han hade letat på Wikipedia, läst bloggar, och fått svar på en del frågor. Inga kokböcker tycks ha något annat namn än chokladboll eller havreboll, förrän framåt 1970-talet då en enda kokbok kallade det för det av många ansedda så traditionella namnet.

Han pustade högt. Glad att vara ensam hemma. Ingen behövde se hans uppgivenhet. Han behövde inte spela inför någon, anlägga en mask, vara återhållen för att inte störa andra som koncentrerade sig på sitt. Kunde sitta här och sloka fullt ut.

Varifrån det där namnet kommit gick inte att hitta. Inte på nätet. han hade själv sett framför sig hur en konditor stolt burit fram ett silverfat med små sockrade bollar till kungen och presenterat dem. Eller att det var en rest från kolonialismen och fascinationen för afrikansk konst som florerade under 1900-talets början. Kanske var det helt enkelt så som hans egen mor sagt, att det bara hade att göra med det latinska ordet för svart? Fast de var ju inte svarta och inga andra chokladbakelser hette heller något sådant. Sen mindes han nidbilderna på lakritsförpackningarna. Vissa hade inte tagits bort förrän de senaste åren.

Själv hade han ofta sagt det där ordet som barn men inte uteslutande. Det var inte någon stor sak för honom att sluta använda det. Men vissa människor i hans närhet vredgades och började använda ordet mer än vanligt. Spottade ur sig det. Stred för det. Kränktes av tanken på att ordet kränkte. Tog sin egen rättskänsla på allvar men inte sin medmänniskas. han skämdes över dem. Försökte argumentera i saklig ton, visa att ordet förknippades med ett nervärderande av individers rättigheter. Att de värnade om en liten handformad boll av smör, havre, socker och en dos choklad. Att det inte alls var givet att det hetat så. Snarare tvärt om. Att det var oansvarigt att värna om ett namn i ett land där medborgares rättigheter och lika värde värnas om. Alltid måste värnas om. Men deras rättighet till namnet var alltid större än andras avsky och underordning en imperialistiskt kultur.

Han hade klickat bort dem från sociala medier. Blockat dem. Orkade inte se deras okänsliga kommentarer. Deras paniska sätt att måla fan på väggen, sprida skrämselpropaganda och rykten. Misstänksamhet och kritiska blickar. Motargument som bemöttes med personliga påhopp. Han hade blivit kallad inskränkt, trångsynt, enögd,lättlurad och enkelspårig… Till och med diskriminerande. Envägskommunikation förde han tydligen också. Tja, tänkte han, nog hade han känt att det bara var han själv som försökt kommunicera så en viss poäng låg det i det.

Han hade blockat de flesta av de här personerna ur sitt liv. Orkade inte med dem. Struntade i att de var släkt. De fick säga vad de ville, förmodligen var det ändå bara ogrundat skitsnack som vanligt. Han tänkte inte längre diskutera med dem, försöka få dem att tänka om så bara en liten aning utöver sina egna egoistiska behov. Sin egen rätt att slippa bli kränkt. Som skrek om att de blev diskriminerade, särbehandlade, stod utan rättigheter. För att de var svenskar. För att de värnade om traditioner. Den egna kulturen.

Han suckade uppgivet samtidigt som ilskan slet inom honom. Det var meningslöst att argumentera med de här personerna. De ville inte diskutera, ville inte ens enas om att vi hade olika åsikter i saken. De ville bara få sin egen världsbild bekräftad, konstatera att den var den enda rätta. Och ja, det var synd om dem, det tyckte han också. Men inte så som de själva tyckte. Han hade gett upp hoppet om dem. Det var dags att sluta stånga sig blodig mot muren. Det gjorde dem bara än mer envisa. Fick dem kanske till och med att tippa över mot regelrätt fascism.

Han hade ofta irriterat sig på det där helylle uttrycket att det inte gick att ändra på någon annan än sig själv, inte velat tro att det inte går att påverka andra, att få dem att se saker ur andra perspektiv. Men han hade insett att det låg något i det. Det var ingen idé att diskutera vad det innebär att vara en god människa, han skulle bara vara en. Så gott han kunde.

Advertisements

One thought on “Tredje meningen mitt i en bok, 11 december 2015.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s