Relativt, 14:e december, 2015.

Allt är relativt, sa läraren och tittade på henne med ett leende spelande på läpparna. Hon förstod fortfarande ingenting. Hennes hjärna verkade omgiven av aluminium. Det han sa sjönk inte in, studsade bara som på en blank metallplatta. Relativitetsteorin. Den lämnade inte ens en skråma efter sig när den studsade vidare ut i rymden. Det var förresten inte hon själv som ville bli fysiker. Det var hennes pappa som tyckte det. Han var inte det själv heller, hade läst organisk kemi på Kungliga tekniska högskolan. Själv tyckte hon att den skolan verkade så nördig och förstod inte varför hon tvunget måste dit. Inte till fysiksektionen i varje fall. Hellre arkitektur hade hon sagt men hennes pappa hade inte lyssnat. Hon som var så bra på matte skulle självklart inte slösa bort det på att rita hus. Dessutom var det alltför svårt att få jobb inom den branschen. Alla kunde inte bli Gert Wingårdh. Han hade svurit över dataspelet han själv köpt och som slagit blå dunster i hennes och många andras ögon. Minecraft, hade han muttrat, det fick de unga att tro att fysikens lagar inte längre var giltiga. Att allt var möjligt och att alla kunde bli sina egna byggherrar. Bygga fantasislott i luften. Gräva oändliga gångar ner under jorden.

En smäll slet henne tillbaka till klassrummet och hon såg läraren plocka upp en linjal från golvet. En stor variant av metall med handtag av svart plast på. Han ritade ett långt svart streck över den vita tavlan. Skulle förklara relativitetsteorin. Så långt var hon med. Hon suckade. Klockan tickade långsamt snett ovanför hennes huvud. Det skulle bli två långa timmar. Hennes elektroner skulle vara fullständigt urladdade innan hon hade möjlighet att åka hem, slå på datorn och försvinna in i sin egen värld, utforska andras byggnader, söka sig så långt ner i gruvor att hon nästan inte hittade tillbaka. På ett eller annat sätt skulle hon få honom att förstå. Förstå att hon måste få bygga. Gå sin egen väg. Att fysik inte var för henne och att han kunde ta en kvällskurs själv om han nu var så intresserad av det. Han behövde inte längre bry sig om henne. Hon klarade sig själv. Han kunde lugnt skaffa sig en hobby nu. Hon stod inte längre i vägen, var inte längre någon småunge som måste passas och vägledas. Hon var stor nu. Eller i varje fall på god väg och särskilt i relation till förskoleungarna. Äntligen skulle hon kunna börja bestämma själv.

Advertisements

8 thoughts on “Relativt, 14:e december, 2015.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s