Skrivpuff, Tidigare, 9:e februari 2016

 

 

Flickan gick in i skogen. Den luktade starkt av mylla och svamp. Barren hängde täta omkring mörka stammar. Varför gick hon där? Hon visste det inte, inte säkert. Drogs bara in i det grönskimrande mörkret. Följde den bruna, mjuka stigen, kryssade mellan horder av myror som stretade på och med varandra. Det gick inte att vara kvar. Hon måste bort. Väck. Lägga allt bakom sig. Vad det var visste hon inte säkert. Men hon ville inte tillbaka. Ville inte ha det som det var nu, ville ha det som det varit tidigare.

Nu var allt förstört. Den där konstiga känslan av att tiden slingrade sig mellan hennes fingrar. Strömmade iväg, bort ur hennes grepp. Att hon tvingades röra sig framåt, trots att hon fortfarande var den samma. Men att de, de andra, hade förändrats. Varför ville de bli av med henne? Hon förstod inte. Vad hade hon gjort för fel? Det gick inte att veta. Anklagelserna hängde i luften, outtalade. Hon ville bort, ut, iväg. Men samtidigt nagla sig fast, klamra sig tätt intill de som inte ville ha henne, klänga som en apa på de som gjorde allt för att hon skulle gå. Lämna dem ifred. För att hon var smutsig. Eller något värre. Så nu gick hon. Lämnade allt bakom sig. Det skulle aldrig bli som tidigare. Hon hade svikit dem, men visste inte hur.

Fotsulorna studsade mot stigen. Det där hade alltid känts så underligt, som att stigen på marken var både hård och mjuk på samma gång. Hon tänkte att de skulle vara skönt att smyga in under en gran. Lägga sig på den kala, barrtäckta marken och vila. Men hon vågade inte. Det fanns för mycket ormar här. Det gick bara inte. Och så var hon barfota. Vad hade hon tänkt när hon gav sig iväg barfota? Ut i skogen? Hon visste att huggormar var slöa djur, men var hon verkligen tillräckligt snabb för att slinka undan dem? Stigen var bred men snart skulle den dela sig som i en klyka och oavsett vilken riktning hon valde skulle den vara mycket smalare, omgiven av högt gräs där vad som helst kunde finnas.

Men hon hade inte lust att vända tillbaka. Måste gå vidare. Följa den kända vägen in i skogen, bort mot den gamla ängen med ruinen efter ett hus. Hon skulle till den där lilla gläntan som omgavs av ljusa björkar och vars mark fortfarande avslöjade att den en gång varit bebodd. Det var som att stiga in i en hemlig värld. Tankarna kunde flöda fritt, fantasin lockades av de stora stenar som en gång varit grunden i ett annat liv. Någon annans liv. Hur hade det varit? Hur hade de som bott där varit? Hade hon tyckt om dem om hon träffat dem? Hade de tyckt om henne?

Hon upplevde det alltid som att solen sken in i den lilla omslutande gläntan och att den helade henne, gjorde henne stark och fylld av liv. Hon behövde det nu. Mer än tidigare. Varför skulle hon alltid ställa till det? Förskjuta andra genom att vara? Vem var hon egentligen och vad gjorde hon här? Hon behövde veta det. Ta reda på det. Så hon fortsatte att gå in i skogen mot den där lilla gläntan med sitt höga, spensliga gräs som inte slagits på över ett sekel.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s