Skrivpuff, Famla, 3:e mars 2016.

 

 

Han snubblade på en trädrot han borde ha känt till men aldrig upptäckt förut. Marken han landade på var hård och fri från den kladdiga lera som han tidigare forcerat. Han hade lyckats parera fallet så att utrustningen i ryggsäcken inte skadats men tappat glasögonen. Hans händer famlade efter dem. Det var typiskt att det här skulle hända just idag när han struntat i att ta linser. Han såg bättre med glasögon än linserna men det var mer praktiskt att inte ha den tillsammans med kikare och kamera.

Tydligen kände han inte till parken så bra som han trott. Inte konstigt med tanke på att hans uppgift var att hålla reda på fåglar som oftast befann sig uppe i trädkronorna. Han såg sig omkring från sin ovanliga position och kisade med ögonen för att se bättre. Han svor tyst för sig själv över de dåliga gener han fått, eller om orsaken berodde på alla stilla timmar lutad över böcker i barndomen, som gett honom den närsynthet som nu gjorde det omöjligt att hitta de där glasögonen. Det gick inte att vara säker på vad som hade lett till vad. Så var det med allt i livet, tänkte han och rullade över på rygg för att se de suddiga löven och grenarna strila morgontimmarnas ljus ner mot honom. Någonstans prasslade det till och han spetsade öronen. Det skulle just vara typiskt, tänkte han, om den där fågeln dök upp just nu när han låg här hjälplös och utan glasögon.

Försiktigt lirkade han fram kikarna ur ryggsäcken för att inte skrämma bort den varelse som rörde sig i närheten av honom. Han fick snurra länge på reglagen för att finjustera skärpan tillräckligt för att kunna se något genom dem. Det prasslade till igen och han försökte lokalisera ljudet genom att rikta kikarna mot det håll han tyckte att det kom ifrån. Andäktigt sökte han runt i terrängen innan han hittade något som rörde sig på en gren en bit upp i träd. En ekorre. Det borde han ha förstått med tanke på att det varit så tyst. Han suckade och började leta efter glasögonen igen. Han måste hitta dem, annars skulle han bli helt oduglig resten av dagen. Dessutom skulle han med all sannolikhet inte hitta hem. Systematiskt kände han av marken med händerna, undan för undan som i en trög vals med marken. Just som han började förtrösta kände han någonting hårt och smalt under fingertopparna. Glasögonen! Han slet åt sig dem och kastade sig runt på rygg innan han granskade dem. Hela. Och inte så farligt smutsiga.

Med glasögonen i handen låg han kvar en stund på marken och pustade ut. Hjärtat dunkade fortfarande hårt.  Om han skulle kunna fortsätta sitt sökande idag måste han få kroppen i balans igen och lugna ner sig, annars skulle han skrämma undan alla fåglar. Han skulle just blunda för att samla sig igen när han såg någonting röra sig i toppen av träd.

Advertisements

2 thoughts on “Skrivpuff, Famla, 3:e mars 2016.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s