Skrivpuff, Mycket, 10:e mars 2016.

 

Det är inte mycket bevänt med den saken längre, sa hon med en suck och ställde ner kaffekoppen på diskbänken. Jag minns det som igår. Trots att hon dukat fram på bordet hade hon inte satt sig ner själv.

Varför gjorde hon aldrig det? Vi andra bänkade oss alltid runt bordet med den ljusgrå perstorpsplattan som sällan täcktes av en duk men väl bullar, kakor och kokkaffe. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare, bara tagit det förgivet att hon var en sådan som aldrig satt ner.

Varför satt hon aldrig ner med oss där runt det där bordet i, det lilla egnahemsköket intill skogsbrynet? Och vad hade hon pratat om den där gången då jag som vanligt inte lyssnat? Det är inte mycket bevänt med den saken längre, sa hon när hon ställde ner kaffekoppen med sump i botten och suckade. Och jag undrar vad det var hon tänkte på men som jag aldrig brydde mig om att lyssna på för kakorna och saften var i vägen. Då den där gången, för länge sedan.

Advertisements

8 thoughts on “Skrivpuff, Mycket, 10:e mars 2016.

  1. Känner igen situationen. När jag som barn tog så mycket för givet och som jag ångrar idag, att jag inte var vaken för. Som du skriver om, alla kvinnor som servade, höll på med något hela tiden. Vilade aldrig. Bra skildrat.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s