Skrivpuff, 18:e maj, 2016.

Vibrera

 

Hon vred på ratten. Det susade och knastrade i transistorn på fönsterbrädan. Någon gång måste hon väl få kontakt med radiosignalerna? Hon hade lyssnat på sändningen under de tidiga morgontimmar hon alltid vaknade och vred sig, panikslagen utan någon egentlig anledning. Vad hade hon att oroa sig över egentligen? Ingenting. Inte vad hon kunde komma på hur mycket hon än tänkte efter.

 

Vissa nätter var värre än andra. Hjärtat brukade rusa iväg och fylla öronen med ett övermäktigt dunkande som stängde ute alla andra ljud. Huden brände och musklerna vibrerade. Munnen torr som fnöske. Det hade börjat för några år sedan. Stress hade hon tänkt och sett fram emot sommarens långa dagar uppe i fäboden hon ärvt av sina föräldrar. Den låg avsides, uppe på ett berg, men det gick att komma dit med bil. Sista biten, som inte var mer än ett par hundra meter, fick hon gå. Det gjorde inget även om kassarna med mat och vattenflaskor var tung och krävde flera vändor. Lugnet i den gröna naturen gjorde det värt det.

 

Radion var hennes enda kontakt med omvärlden. Den gick på batterier eftersom det inte fanns några elektriska ledningar till fäboden. Några solcellspaneler på den södra sidan av taket räckte till att driva spisen och några lampor. Det var allt hon behövde. Varmvatten fick hon genom att koka. Om vädret slog om och blev kallt fanns både vedspis och kamin att tända. Ved hade hon gott om. Sonen hade varit uppe några veckor tidigare och kluvit upp ett lass åt henne. Hon var tacksam över det. Det besparade henne blåsor i handflatorna av att göra det själv.

 

Han var snäll, tänkte hon, kanske lite för snäll. Om det nu var möjligt? Det kunde väl ändå inte vara möjligt vid närmare eftertanke? Led inte världen brist på snällhet? Fast det berodde förstås på…

 

Hon vred på den lilla ratten ovanpå transistorn och försökte vinkla in antennen. En mansröst hördes långt bort i ett landskap brus. Utrikiska, tänkte hon, säkert Radio Luxemburg. Med ett klick försänktes rummet i tystnad. En kort stund stod hon vid fönstret och lyssnade till sina egna långa, djupa andetag innan hon drog på sig fleecejackan och gick ut på gården. Solen smekte hennes kinder och hon tog tag i en kratta som stod lutad mot ena husväggen. Nu skulle hon få blåsor i händerna trots allt. Men så fick det bli. Hon kunde ju inte gärna be sonen om det också.

 

 

Advertisements

8 thoughts on “Skrivpuff, 18:e maj, 2016.

  1. Lustigt att vi båda associerade till stress från temat “vibrera”! Suverän text; jag hänger med i tänket och undrar vad som ligger bakom och framför den stund du skriver om. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s