Skrivpuff,26:e maj 2016.

Avskärmad

 

Attjo, vrålade hon och lutade sig framåt av kraften i nysningen. Det blonda håret slängdes fram i ansiktet på henne och med en lätt hand strök hon undan det. Hon såg sig omkring och kände kinderna hetta. Varför skulle hon alltid göra bort sig? Visst var det väl okej att nysa, men det här med att riktigt vråla ur sig den kändes överdrivet. Men ändå var det vad hon gjorde. Var enda gång.

 

De andra i gruppen tittade på henne. Deras ögon begrundade situationen och en kvinna som dolde sitt grånande hår under en illa genomförd hårfärgning såg chockerad ut med sina tunna händer uppflugna framför munnen. En man i gröna shorts och vit t-shirt kom fram och frågade om allt var bra.

Bra? Det var allt annat än bra, det var åt skogen, ville hon säga. Men hon svarade bara gräset, och slog ut med handen mot den gröna mattan under deras fötter.

Ja, det där gräset är lite irriterande, svarad han och skrattade till. Jag försöker undvika det, men det är svårt. Måste poppa ett piller varje morgon för att stå ut. Gör inte du det? Du kan få en av mig annars.

 

Hon tittade på hans bleka ansikte, omgärdat av bruna lockar, och tänkte efter. Hade hon verkligen tagit en i morse? Hon kunde inte minnas det eller om hon låst dörren. Allt gick på rutin utan att hon tänkte på det, och kanske var det lika dant när hon missade något? Att hon stängde ytterdörren och inte ens tänkte på att hon inte tagit fram nycklarna och låst efter sig?

 

Jag vet inte om jag tog någon, sa hon och tystnade en stund innan hon fortsatte. Det kan ibland irritera ändå, det beror på lite hur mycket pollen som yr runt…

 

Så som du nyser, kanske det är bäst att du tar en, svarade han och höll fram ett litet vitt packet med grön text. Det kan bli en tung dag annars…. Du vet väl hur det är med biologiska fältstudier? De tar liksom plats ute… på fältet… med mycket gräs och så… vi blir kvar här resten av dagen… fast det ser ut att kunna bli regn, förstås.

Hon sträckte ut handen och tog emot paketet. Med välmanikurerade naglar tryckte hon ut en liten vit tablett och stoppade den i munnen. Vad hade hon egentligen tänkt på när hon sökt till den här sommarkursen? Hon tittade ner på sin tunna blommiga klänning och de nätta bruna sandalerna i skinn. Som en udda fågel stod hon med kliande ögon och rinnande näsa på en äng i storstadens ytterkant, avskärmad från den brusande motorvägen intill av några tappra granar och ett viltstängsel.

Men det fick vara som det ville, tänkte hon och sträckte på sig. Hon skulle vara kvar, nysande och felklädd, och inte ge efter för impulsen att rusa hem. Visst var det pinsamt att nysa och se ut som hon gjorde, men hon skulle stanna, skulle ge det ett försök och hon skulle inte bry sig om vad de andra tänkte om henne. Hon var där för att lära sig, och lära sig tänkte hon göra. Udda eller ej. Ingen skulle mer kunna säga att hon flydde från jobbiga situationer. Det fick vara nog med det nu.

Advertisements

4 thoughts on “Skrivpuff,26:e maj 2016.

  1. En kvinna med mod, som ger sig själv utmaningar. Jag ler när jag läser. Din berättelse är på något sätt lite absurd och skriven med mycket humor.

  2. Jag tillhör också de där som skrämmer vettet ur folk när jag nyser. Jag är dessutom känslig för alla slags partiklar som flyger i luften så jag nyser ofta helt oväntat. Speciellt inomhus, och det är inte alltid det är accepterat att säga “dammet”.
    Hög igenkänningsfaktor i texten. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s