Skrivpuff, förmana, 5:e september 2016.

Det blänkte till i fönstret. De sträckte båda på nackarna och kikade ut mellan blomkrukorna i fönstret. En mörk bil sladdade förbi utanför huset så att snön sprutade upp runt däcken.

Vad i helsicke var det där… mumlade jag och mötte den förvånade blicken hos kvinnan mittemot mig.

Har det kommit knarkare till stan, frågade hon med sänkt röst och såg ut att krypa ihop en aning.

Det får jag väl innerligen hoppas att det inte har. Vi har nog med problem som det är redan. Nej, du tack, inte några såna typer här, inte.

Men om det är det, vad tar vi oss till med då? Vi kan ju inte gärna låsa dörr’n med fler lås än vi redan har? Det tar sig väl in ändå, förstås?

Ja, du, det var väl ett elände det här… suckade jag och reste mig upp. Träsoffan som en gång varit starkt rödmålad, var nu bar ända in till träet, och knarrade till när den befriades från min tyngd. Det slog mig varje gång jag satt i den att den var förvånansvärt behaglig, trots att den var gjord helt i trä. Morsan hade vetat vad hon gjorde, när hon tingat den i arvsskiftet efter far sin. Jag var tacksam för det. Varje gång jag kände mig lite vemodig gick jag bara fram till soffan och strök över karmstödet på den med handen. Det var som att hon fanns där då, mor min. Hon hade varit snäll. Inte som Berras morsa, som slogs och skällde. Nej, hon hade alltid uppmuntrat mig och fått mig att känna mig värdefull. Hon hade sällan förmanat mig.

Vad tänker du på?

Mamma.. jag tänker på mor min…

Jaså, den…

Vad då menar du?

Hon vred sig lite på pinnstolen och kastade ett göra ut genom fönstret innan hon svarade.

Hon var inte så snäll, tycker jag. Lät dig inte bli riktigt fri och skulle alltid lägga sig i. Kom med dolda tillrättavisningar.

Nej, du minns fel, sa jag och gick ut mot hallen för att känna efter att ytterdörren var ordentligt låst. Hon var den snällaste människan på jorden. Inte en fluga förnär, gjorde hon.

Ja, ja, du ska då alltid försvara henne. Du såg inte vad hon gjorde. Du var så upptagen med att bli omhuldad av henne att du inget märkte.

Nej, vad säger du? Hon gjorde väl ingen illa?

Jaså, men inget dög åt henne. Vad jag än gjorde, blev det fel. Det var aldrig tillräckligt gott nog åt hennes son.

Sånt är väl naturligt? Du inbillar dig bara att hon hade något emot dig. Hon sa alltid att hon tyckte så mycket om dig.

Hon försökte väl övertala sig själv?

Men vad spelar det för roll vad hon tyckte? Det är väl vad jag tycker som räknas, eller hur? Och jag blev då ingen knarkare som kör runt i bil och skrämmer slag på oskyldigt folk.

Jag stampade ut i hallen och trampade fötterna i ett par svarta kängor med röda, vita och blå ränder längst med skaftet. Samtidigt som jag tryckte ner handtaget i ytterdörren slet jag åt mig den mörkt gröna parkasen med pälsbrättad huva och orange foder. Den hade jag köpt till vinterns harjakt tillsammans med en bättre begagnad älgstudsare som hängt fastlåst på vardagsrumsväggen i flera år vid det här laget.

Vart ska du? Hennes tunna röst anades bara i rymden bakom min rygg.

Ut, svarade jag och drämde igen dörren bakom mig.

 

 

Advertisements

8 thoughts on “Skrivpuff, förmana, 5:e september 2016.

  1. Så bra dialog med fina detaljer! Du har sinne för gestaltning av djupt mänskliga företeelser som kan te sig lite lustiga när man ser dem utifrån (= igenkänning).

  2. Å så spännande ämne! Väldigt fint skrivet också med de två olika personerna, temperamenten. Det är så fängslande att samma person – mamman – kan uppfattas så olika. Och marschen ut ur dörren där man har bilderna av bössa, parkas och harjakt på näthinnan 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s