Skrivpuff, Möjligt, 18:e oktober, 2016.

Det är inte möjligt. Jag kan inte vara frisk bara så där, pang bom, liksom!

Sonja tittade på maken som skakade på huvudet när hon sa det. Frisk? Varför sa de att hon var frisk? Hon hade nätt och jämt lärt sig gå igen och nu sa de att hon var frisk, bara för att hon inte längre såg allt i fullständig moll. Det kunde visserligen kännas bättre ett par dagar i sträck, kanske till och med någon vecka. Men det berodde alltid på att hon hade tid att jobba med sig själv. Att öva, vila, och sen långsamt öka ambitionsnivån. Men frisk, det var hon rakt inte.

Du ser ju hur jag har det, sa hon och slog ut med armarna. Idag har jag inte orkat in i duschen. Fick stänka på  mig lite parfym innan jag vågade mig ut på promenad. Vad tror du grannarna skulle ha sagt om de mött mig?

Hej, kanske? Olle tittade på henne och log prövande. De hinner nog inte lägga märke till dig, så sorgligt är det.

Du är hopplös! Sonja spottade ur sig kommentaren och gick till fönstret. Tänk om de begriper hur det är fatt med mig. Jag menar, hur illa ställt det är och hur lite jag klarar av… Det äter upp mig inifrån.

Hon lät fingertopparna snudda vid fönsterbrädan innan hon började rensa krukväxterna på bruna, torra blad. De krasade torrt när hon slöt handen om dem.

Jag vet inte hur jag ska klara det här på egen hand. Inte tänka positivt, sa de… nej, det är lätt att låta bli det när tankarna river och sliter i en på morgonkvisten. Men vad hjälper väl det?

Det kommer bli bra ska du se…

Men om det inte blir det? Om jag fortsätter så här och blir en sån där som måste spärras in! Då skulle jag skämmas ögonen ur mig.

De sa ju att de flesta inte behöver sån vård och att det är många som har det likadant. De klarar sig ändå… Det kommer du också göra.

Men tänk om det blir så. Tänk om jag blir inlåst på hispan… som en annan galning…

Glömmer du inte bort att du är frisk? Varför skulle du då behöva in på sjukhus?

Sjukhus? Dårhus sa jag ju! Och frisk är jag inte heller. Jag mår inte bra.

Det kallas inte så längre, det vet du mycket väl, Sonja. Men du mår ju bättre, det har du ju själv sagt, har du inte?

Jo, men det var innan jag visste att jag skulle blir tvungen att fortsätta själv. Leva på som om ingenting har hänt. Orka med arbetet, men också allt som kan få mig att orka med arbetet. Hur ska jag orka med allt? Eller ens hinna?

Hinna vad då?

All den här qigongen och promenaderna, bio, baden och allt annat jag måste göra för att vårda mig själv. När jag nätt och jämt hinner hem från jobbet innan jag slocknar i soffan…

 

 

Skrivpuff, Bad, 17:e oktober 2016.

Nä, om en skulle ta sig ett bad… eller nä… eller.. förresten? Men om jag gör det, blir det då inte väldigt blött? Och jag själv… vill jag ligga där som en säl i en liten pöl? Skvätta skum på mig själv? Stänka ner glasögonen? Tappa i boken?

Vem var det nu igen som brukade läsa i badet? Och vad skulle det vara bra för? Först är vattnet för hett, sen blir det lagom, bara för att snabbt övergå i att vara för kallt. Det går inte att bläddra med blöta fingrar. Och fukten… de där osynliga vattendropparna som tränger sig in i boken via luften… får den att svälla upp och jäsa över bredden… Han kan inte ha varit särskilt smart, vem han nu än var, som läste i badet…

Nä… läsa ska man göra i sängen… men tänk om jag somnar..? Och då är resten av dagen förstörd… jag kommer inte kunna somna sen heller och då spiller det över på dagen efter också… typiskt.

Jag får sitta i soffan istället. Men nä.. just ja… teven… då kommer jag bergis slå på den… då blir det inget läst…  Vilken bok skulle jag ta i så fall..? Om jag nu satte mig vid köksbordet istället..? Tänk om jag tar en sådan där tråkig bok som gör mig irriterad..? Det går ju inte… vågar jag chansa? Är den dålig blir jag också dålig… ja, på dåligt humör menar jag… det orkar jag inte med.

Kanske skulle jag ta mig en promenad..? fast det ser ut att bli regn… de där två molnen där borta ser lite hotfulla ut… bäst jag stannar hemma… borde jag inte ringa tandläkaren nu då och få den där tiden bokad så att inte tänderna  plötsligt faller ut… eller nej… jag tror jag ska tappa upp ett bad… ett bad, det är precis vad jag behöver…

Skrivpuff, Någonstans, 14:e oktober, 2016.

Jag hittar den inte någonstans. Den måste vara här!

Thea rafsade runt bland sakerna i handväskan. Hur kunde hon tappa mobilen? Hennes mamma skulle bli rasande. Ny, dessutom. Och busskortet som satt i dess skyddsfodral av lila konstläder… hur skulle hon nu komma hem?

Hon bet ihop och såg sig omkring. Ingen annan befann sig vid den lilla busskuren. Stressade bilister susade förbi framför hennes fötter när hon spejade efter bussen. Skulle hon få åka med trots att hon saknade biljett? Vissa chaufförer verkade schysta men långt ifrån alla. En gång hade hon blivit avvisad för att hon råkat få med sig en norsk krona när hon skulle betala biljetten med jämna pengar. Det är jag som får stå för notan, hade mannen bakom ratten sagt och grinat illa mot henne. Hela busslasten hade följt henne med blicken när hon tvingades stiga av igen. Varifrån kom den egentligen? Hon hade aldrig varit i Norge och visste ingen annan heller som varit där… ändå kände hon sig som en tjuv varje gång hon tänkte på det där, liksom påkommen med fingrarna i syltburken. Hon hade haft tur som hunnit fram dit hon skulle i tid trots att hon fick gå hela vägen.

Gubbjävel, muttrade hon för sig själv och hoppades att det skulle vara kvinnan med det blonderade håret som körde bussen idag. Hon verkade snäll och på nåt sätt var de också släkt. Thea gnuggade händerna mot varandra och försökte värma fingrarna med andedräkten. Hon sparkade till en gråsten med foten och såg bussen komma upp över krönet. Det måste vara hon, tänkte hon, snälla, låt det vara hon..!

 

 

Skrivpuff, skämta, 13:e oktober 2016.

 

 

Jorden är inte rund, den är platt som en pannkaka.

Nej, du måste skämta. Den är rund.

Nej, den är platt säger jag. Allt annat är bara trams.

Menar du att vi inte kan åka runt jorden, utan bara luras?

Nja, det är en fysiologisk tolkning… vi uppfattar det som att vi flyger runt jorden, men egentligen rör vi oss bara i cirklar.

Är inte jorden en jättestor cirkel, då?

Jo, fast en platt sådan. Inget klot.

Alla vetenskapsmän från Gallileo har alltså fel?

Ja, eller så ljuger de.

Men du har rätt?

Ja.

Och vi härstammar från apor eller?

Nej, vi är ju en del av Adams revben.

Säger du det..? Du jag måste dra nu. Jobbet du vet…

 

Han såg ytterdörren glida igen bakom henne och suckade innan han slängde sig tillbaka på sängen. Det hade varit trevligt igår kväll. Han hade uppfattat henne som snygg och spännande. Men nu. Herregud, vad hade han tänkt? Snart skulle Sabina vara hemma från konferensen också. Han måste skynda sig att vädra ur lägenheten och snygga till sig. Han slängde en blick på klockan på väggen. Nu var det bråttom. Han hade blivit av med kvinnan i sista stund.

Skrivpuff, misstag, 11:e oktober, 2016.

Ånej, vilket misstag…!

Han stönade och dunkade pannan mot skrivbordet. En fettfläck glimmade svagt på den vita ytan som fick honom att äcklas. Nu skulle han bli tvungen att torka av det också! Alla onda ting är tre, men vad kommer att bli det tredje? Han såg sig om i rummet. Böcker i spikraka rader trängdes i den björkfanerade bokhyllan. De flesta såg orörda ut. Han visste hur han skulle läsa dem för att inte förstöra bokryggarna eller de glättigt illustrerade skyddsomslagen. Ibland tänkte han mer på hur han höll böckerna i handen än vad som stod i dem. Men det fick vara så. Det var viktigt för honom att ha ordning och reda.

Men det där förfrågningen… hur hade han tänkt när han skickat det..? Han suckade och reste sig från stolen för att hämta en trasa till skrivbordet. Vad hade han tänkt egentligen? Inte på vad han gjorde, uppenbarligen… Man skickar inte förfrågningar till ett ex som man inte sett på många år… man gör det bara inte… Men det hade han. Det gick inte att komma ifrån. Han hade gått in på internet, knappat in adressen till facebook och letat upp hennes namn. Utan att han riktigt förstått det själv hade han skickat en request.

Varför ville han ens ha kontakt med henne igen? Det var obegripligt. Hon var en slarver. En sån där som läste sönder böcker och slängde dem hänsynslöst i en hög innan de kasserades rakt ner i pappersåtervinningen. Visst hade hon varit snygg och sexet bra, men herregud! Någon måtta fick det väl ändå vara…

Tofflorna gled lätt mot den polerade ekparketten när han rörde sig mot städskåpet som placerats i köket. Han hade ofta stört sig på det där med att det skulle stå just i köket. Vem hade kommit på en sådan lösning, tänkte han medan skåpdörren gled upp med en gnissling. Städtrasorna låg vikta i prydliga högar, sorterade efter färg. Hans mormor skulle ha strukit dem, men där hade han dragit gränsen. Fingrarna snappade åt sig en grön, slät mirakeltrasa som han sedan fuktade under kökskranen och vred ur. Nu skulle skiten bort. Ut ur hans liv.

Skrivpuff, skador, 3 oktober 2016.

 

Du ska ge fan i  min man!

Smällen kom utan förvarning och brände kvar på kinden. Kvinnan med det blåa håret stirrade stint på mig. Jag hade sett henne förut, men visste inte vem hon var eller vad hon ville mig. Hennes man..?

Vem är det..? Min röst trängde svagt genom suset från mina öron och jag spände knäna för att inte falla till marken. Jag försökte fråga vad hon ville, men munnen lyckades bara kippa efter luft. Handflatan rörde sig försiktigt upp mot den heta kinden. Det sved.

Du vet mycket väl vem jag pratar om, skrek kvinnan och en droppe saliv landade i mitt ansikte. Försök inte stå där och spela oskyldig!

Jag vet inte vem det är, mumlade jag, du måste missta dig.

Inte alls. Jag vet nog hur du har försökt lägga an på honom. Men det kan du glömma. Han är min. Fattar du det?

Jag fattar, men jag vet inte vem du pratar om…

Kvinnan strök med ena handen genom det blåstrimmiga håret. Den hand som nyss skadat mig. Det ömmade och stack i kinden. Hon tog ett steg mot mig och spände käkarna.

Du ger fan i honom, hör du det!  Annars ska jag lägga till några skador till den där revan du har i nyllet…