Skrivpuff, bildinspiration, 30:e november.

”Du, finns det ingen bar eller så, där jag kan sitta”, frågade en man i pikétröja samtidigt som han grabbade tag i ett av butiksbiträdena. ”Jag står snart inte ut längre…”

Biträdet tittade på honom innan hon svarade, som om hon övervägde med sig själv ifall hon skulle skälla ut eller hjälpa honom. Han släppte hennes arm och spejade ut över lokalen.

”Vet du vad”, sa hon lugnt, ”det här är en klädbutik, ifall du inte har förstått det. Ingen sportbar.”

”Du behöver inte vara oförskämd, det var bara en fråga”, sa han och stirrade på henne. ”Min fru har tänkt köpa kläder här, massor med kläder. Men bara om du hjälper mig hitta någonstans där jag kan sitta. Annars blir det inget.”

Butiksbiträdet hängde med en suck ifrån sig galgarna med stickade tröjor på en av klädställningarna. Hon sköt in dem mot väggen så att det gnisslade. Han gjorde en grimas för att demonstrera sitt missnöje och gnuggade handen mot ena tinningen.

”Du vet att det här bara en vanlig lågpriskedja, va”, sa hon och sneglade på honom medan hon förde med honom mot utgången. ”Här måste man fixa allt själv. Det går inte att ställa en massa krav på personlig service och så.”

”Ser du där på andra sidan korsningen?” Hon pekade mot ett stenhus med en port på hörnet. ”På puben där, kan du sitta tillsammans med alla andra män som inte heller pallar att handla med sina fruar.”

Hon såg mannen tyst lomma iväg mot byggnaden med en kasse med Merry Christmas tryckt med stora röda bokstäver på, i ena handen.

”Ja, men var så god, det var så lite så..!”, sa hon tyst för sig själv innan hon gick tillbaka in för att fortsätta hänga upp kläder på redan överfyllda hängare.

Skrivpuff, påminnelser, 29:e november 2016.

Nej, suckade han högt för sig själv, jag hade inte behövt se det där just idag…

Det vita kuvertet med hennes namn på låg på hallmattan. Egentligen ville han ta på sig skorna och stampa på det. lämna ett stort, fult skoavtryck över hela den vita, rena ytan. Men han stod emot lusten. Hon skulle ändå inte se det.

Han böjde sig ner och fångade upp brevet mellan pekfinger och tumme, noga med att beröra det så lite som möjligt. Anita Nilsson, Tvärvädersgränd 84. Han strök över adressen med en svart tuschpenna, skrev mottagare okänd, returneras, och ringade in det med en cirkel. Någon gång måste folk begripa att människan inte bor kvar här längre, tänkte han och bet ihop käkarna. Hur många till avbetalningar kunde hon ta innan det blev ett stopp? Märkte de inte att hon redan var skuldsatt upp till tänderna?

Han hade haft högvis med påminnelser liggande innanför dörren när han kom hem från sin semester i Thailand förra vintern. Siba, Elgiganten, Ellos, H&M… alla gick på hennes snack. Han förstod inte hur det gick till. Han hade ju gjort det själv också… många gånger hade han förbannat sig själv över att han gick på bluffen. Men nu fick det vara nog. För henne var det en sport att luras. Det kunde han inte gärna ha sett eller ha ansvar för. Han fick vara glad att han kom relativt billigt undan och att hon inte hade kunnat ta lägenheten ifrån honom. Hon hade försökt, men den var hans från början och hon saknade ömkansvärd anledning till att få den.

Han drog på sig kängorna och jackan. Brevet måste ut ur hans liv. Det spelade ingen roll att snön vräkte ner och att radion uppmanade folk att hålla sig inne. Han måste få iväg det. Varje påminnelse måste suddas ut, raderas bort ur hans liv. Ingen skulle kunna säga att han inte gjorde det han var tvungen till, även om han helst ville bränna upp det.

Skrivpuff, ju mer, 25:e november 2016.

”Ju mer du håller på så där desto mer stressad blir jag, fattar du väl..!” Annika stirrade på Janne som satt på passagerarsätet. ”Jag förstår inte varför du hela tiden ska kommentera min körning.”

Janne satt tyst och glodde rakt fram.

”Jaha, så nu ska du inte säga nånting istället”, utbrast Annika, ”det var ju väldigt moget.”

”Om jag säger nåt blir det ju ändå fel”, protesterade Janne, ” så det är lika bra att jag är tyst.”

Annika suckade och lade i ettan. Nu måste de bort från den här rastplatsen innan hon exploderade. Janne var snäll, men i vissa situationer fick han henne att tappa fattningen. Det gick inte att koncentrera sig på körningen så länge han satt där bredvid, upptagen med att gasa, bromsa och ge instruktioner. Hon höjde ljudet på musiken och kastade en blick i döda vinkeln innan hon gasade ut på E4:an igen.

”Hur är det med din mamma”, frågade hon för att bryta isen, ”är hon fortfarande inne på att gå med i den där föreningen..?”

”Vilken förening?”, muttrade Janne utan att se på henne.

”Du vet de där som vurmar för Gustav III”, sa hon och tvekade innan hon fortsatte. ”Skål-nånting hette den väl? Den där de klär sig i peruker och gamla kläder från hans tid?”

”Jaså, den…”svarade Janne torrt och fortsatte tiga.

”Ska hon börja sy puffiga prinsessklänningar nu, och snöra midjan med korsett, eller?”

”Inte fan vet jag!”

De satt båda tysta en lång stund innan Annika åter tog till orda.

”Och din pappa? Ska han ha strumpbyxor och knickers då eller, och pudrad näsa?”

De brast ut i skratt vid tanken på den gamle krumme mannen med den kritiska blicken och den stora, poriga näsan, trippa runt bland dyrbart klädda damer och herrar. En katt bland hermeliner.

”Det hoppas jag inte”, svarade Janne. ”Han skulle få hjärnblödning i ren skär irritation över mänsklig fåfänga och idiotiska påhitt. Du vet hur han är…”

”Mmm… jo, men ändå…”, svarade Annika, ”det hade ju varit en syn värt mycket!”

Hon svängde av vägen och körde in till en bensinmack. Janne betraktade henne när hon försvann in i mellan svängdörrarna. Det var sista gången han såg henne.

Skrivpuff, stängd, 24:e november 2016.

Vet du att Marguerite Duras satt och kollade på en fluga i flera timmar en gång?

Nä, du skojar, utbrast Hanna, och jag som tyckte att jag inte hade något liv!

Jag lovar, svarade Svante och flinade, det stod i nån bok jag läste. Hon tittade på när den dog, eller vad det var…

De slog ihop sina böcker och började gå ut ur lektionssalen. De var sist kvar och Hanna släckte ljuset när de gick ut ur rummet och lät dörren glida igen med en smäll. Deras skratt ekade i korridoren.

Varför ska det vara bra att läsa litteratur för, sa Hanna när hon slutat skratta, det är liksom så löjligt tråkigt att läsa.

Hon suckade och tryckte ner svenskaboken i ryggsäcken. Svante mötte hennes blick och ryckte på axlarna.

Fast jag tyckte det var lite humor att läsa om den där flugan, faktiskt, sa han och snappade tag i hennes arm för att styra med henne mot kafeterian. Man får reda på så många konstiga saker. Man känner sig inte så… annorlunda, liksom, när man läser om allt knasigt som verkar röra sig i huvudet på folk…

Så du menar att du också brukar stirra på döende flugor, sa Sanna och skrattade samtidigt som hon buffade till honom på axeln.

Nää…, protesterade Svante men kinderna hade gått från blekt vitt till skärt. Det var inte riktigt så jag menade…

Surr, surr, surr, retades Hanna och förde sitt ena pekfinger i en ryckig bana framför hans näsa.

Sluta larva dig, väste Svante och slog bort handen med en lätt knuff.

Fluga, fluga..!

Svante suckade och stannade. Ibland orkade han inte med Hanna. Skulle han få ett slut på det här måste han hitta på något.

Du, jag måste på muggen, sa han och skyndade sig tillbaka mot korridoren de kommit från. Han tryckte upp dörren till de många båsen och ställde sig framför spegeln med händerna på handfatet. Han måste stanna här en stund, tillräckligt länge för att hon skulle glömma bort flugan, men inte längre än att han stod ut där inne. Han spejade runt i det gråvita utrymmet. Det var tyst. Ingen där. Skönt, tänkte han och andades ut.

Skrivpuff, närstående, 23:e november, 2016.

”Här fanns en riktig trollskog. Grön mossa på marken. Höga barrträd. Ombunkar. Svampar. Djurliv. Nu är allt borta. Kalhygge. Ris och traktorspår. Kullvälta stenar. Inget annat.”

”Jag visste inte att den här delen av landet stod dig så nära”, sa han och kisade ut mot de öppna vidderna.

”Vi brukade bo här när jag var liten. Om somrarna. Ibland på vintern också. Jag vill inte så gärna prata om det”, sa jag och tystnade.

Jag såg farmor framför mig. Hon stod där, stadigt på jorden med krökt rygg. Synlig och osynlig på samma gång. Vi gått där genom skogen, men då var allt fortfarande orört och jag bara ett barn. Nu var allt borta, liksom hon. Hon var nästan utraderad ur mitt minne. Borta, som skogen och huset. Vart hade allt tagit vägen?

Skrivpuff, i sin tur, 22:a november 2016.

”Var och en i sin tur. Det är ingen idé att ni tränger er. Det kommer bara ta längre tid då.”

Han stod mitt i samlingssalen med påsar i handen. Barnen trängde sig fram mot honom och sträckte upp sina händer. Det frasade om de vita särkarna. Läraren kämpade för att få dem att forma en kö, men de stod kvar och envisades med att sträcka sig efter påsarna.

”Varför hade han gett sig in på det här”, tänkte han och såg på dem med avsky, ”de är giriga och har smutsiga händer. Jag borde slänga påsarna på golvet och låta dem ta för sig bäst de kan.”

Men han stod kvar, försökte överrösta sorlet, tvinga dem att forma en linje. Såg sig själv kapitulera och börja dela ut påsarna med de torra kakorna som blivit över efter personalfesten veckan innan. Det hade inte varit han som sagt att de dög till ungarna, men han hade inte protesterat och insåg för sent att det var han som skulle få klä skott ifall någon skulle protestera.

Ungarna hade sjungit samma gamla visor som alltid sjöngs. En del så falskt att han helst velat hyscha dem. Men de gamla hade tindrat med ögonen och sett längtansfullt på de små som hade haft svårt att stå still. Han visste att de ställde upp enbart för gottepåsen som delades ut på slutet. Det visste alla, utom de gamla. Han tittade på dem, funderade vad som rörde sig innanför de gråa hårstrån som fanns kvar. Det gick inte att veta. Men så länge de såg glada och lugna ut var han nöjd, då fick det vara värt de årliga besöken från barnen. Det skulle bli lätt att lägga de gamla sen.

Han tittade på klockan. Snart, mycket snart, måste han skynda sig ut ur rummet för att slippa stå där om barnen öppnade sina påsar. Han skulle leta upp Sonja i korridoren och be henne gå in till gamlingarna, säga att han hade ett brådskande telefonsamtal som inte kunde vänta. Hon brukade alltid ställa upp när han bad henne. Någon gång skulle han återgälda henne. Någon gång…

Skrivpuff, skuldmedvetna, 17:e november, 2016.

Alltså, de är inte medvetna om sin skuld. De försöker hela tiden smita undan, skyla över, släta till… varje gång jag konfronterar dem påstår de att de inte minns, att det aldrig hänt, eller att jag överreagerar. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det är som att jag står där vid vägs ände och allt är mörkt framför mig. Jag tvingas famla mig fram, rädd att trilla ner i ett hål eller så.. förstår du..?

Jesper tittade på Karina och nickade, fast han inte förstod vad hon menade. Han pillade på tändaren med orange hölje av plast. De fyra ljusen i staken hade inte tänts än. Tripp, trapp, trull och…ja… vad då, tänkte han och tittade på det sista, fortfarande obrända stearinljuset. Han funderade om han skulle tända de nu, men tvekade. Karina skulle kanske ta illa upp. Han visste inte hur hon skulle reagera, hon var alltid så lynnig när hon pratade om sin uppväxt. Han förstod henne. Det lät som om hon haft ett helvete. Föräldrarna hade varit för unga, och skjutit över skulden för hennes existens på henne själv. Som om hon plötsligt bestämt sig för att bli till en dag! Bara så där, rakt av, och sen tvingat sig på dessa stackars dryga tjugoåriga människor.

Men jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om dem, sa Karina och tittade länge ut genom fönstret bakom Jesper. Människor rusade fram och tillbaka på den hala trottoaren på jakt efter de sista julklapparna. Det kom vit rök ur deras munnar. Han behövde inte se dem för att veta att de fanns där. Att de betedde sig precis just så. Han hade bott i lägenheten tillräckligt länge för att veta hur folk rörde sig på stadens gator. Jesper smuttade på kaffet i glaset framför sig. Det var fortfarande hett och han brände sig på tungan.

Jag förstår inte att du gör det, sa han och klickade med tändaren. De har verkligen varit förjävliga mot dig! Du behöver inte dem längre…. Du har mig nu.

Men det är inte så lätt, utbrast Karina och knep ihop munnen. De är ju mina föräldrar!

Jesper visste vad han tyckte om hennes föräldrar, att de fick skylla sig själva och att de inte förtjänade Karina. Men han tvekade att säga det. Hon skulle bli arg, säga att han var för hård mot den och att han inte förstod nånting.

Du, vi struntar i det här kaffet…, sa han, det blev ändå inte bra. Vi går ut istället, och kollar om några turister åker skridskor… jag har sett att de kört igång konstisen i Kungsan.