Schas med dig, röt hon och hötte med näven. En fågel i frackliknande fjädrar landade på lyktstolpen och glodde in på henne där hon satt vid skrivbordet. Den brydde sig inte om hennes försöka att mota bort den. Först när hon öppnade fönstret och ropade åt den att flyga sin väg försvann den.
Just nu ville hon vara ifred, inte ens djurs nyfikna ögon gick an. Det fick räcka med grannens störande hostningar. Det var illa nog, tänkte hon och tittade ner på dokumenten framför sig. Bokslut. Det var dags att göra en sista insats i livet. Nu skulle det inte bli så många fler papper att sålla i och hon ville inte lämna efter sig skräp blandat med känsliga intyg och dagboksanteckningar för de efterlevande att rota i. Det här var hennes liv, vissa saker skulle hon ta med sig in i glömskan. Inte betunga de efterlevande med allt det gamla. De fick tycka vad de ville, men det måste göras.
Textlaboratoriet 
Inledningen med fågeln lyfter texten. Bra.
Sorgligt. Gillar också hennes kontakt med fågeln. Intressanta tankar kring hur hon vill sudda ut sig själv liksom. Bra.
Precis så har känner jag ibland, att jag inte orkar med blickar, från vem det vara må.
Så tänker säkert många av oss, att man inte vill lämna efter sig en massa jobb, utan göra det “enklare” för de som är kvar.
Fin text.
Bra! Undrar vad det är för hemligheter som inte ska röjas. Gillar verkligen inledningen med fågeln.