Skrivpuff, skuldmedvetna, 17:e november, 2016.

Alltså, de är inte medvetna om sin skuld. De försöker hela tiden smita undan, skyla över, släta till… varje gång jag konfronterar dem påstår de att de inte minns, att det aldrig hänt, eller att jag överreagerar. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det är som att jag står där vid vägs ände och allt är mörkt framför mig. Jag tvingas famla mig fram, rädd att trilla ner i ett hål eller så.. förstår du..?

Jesper tittade på Karina och nickade, fast han inte förstod vad hon menade. Han pillade på tändaren med orange hölje av plast. De fyra ljusen i staken hade inte tänts än. Tripp, trapp, trull och…ja… vad då, tänkte han och tittade på det sista, fortfarande obrända stearinljuset. Han funderade om han skulle tända de nu, men tvekade. Karina skulle kanske ta illa upp. Han visste inte hur hon skulle reagera, hon var alltid så lynnig när hon pratade om sin uppväxt. Han förstod henne. Det lät som om hon haft ett helvete. Föräldrarna hade varit för unga, och skjutit över skulden för hennes existens på henne själv. Som om hon plötsligt bestämt sig för att bli till en dag! Bara så där, rakt av, och sen tvingat sig på dessa stackars dryga tjugoåriga människor.

Men jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om dem, sa Karina och tittade länge ut genom fönstret bakom Jesper. Människor rusade fram och tillbaka på den hala trottoaren på jakt efter de sista julklapparna. Det kom vit rök ur deras munnar. Han behövde inte se dem för att veta att de fanns där. Att de betedde sig precis just så. Han hade bott i lägenheten tillräckligt länge för att veta hur folk rörde sig på stadens gator. Jesper smuttade på kaffet i glaset framför sig. Det var fortfarande hett och han brände sig på tungan.

Jag förstår inte att du gör det, sa han och klickade med tändaren. De har verkligen varit förjävliga mot dig! Du behöver inte dem längre…. Du har mig nu.

Men det är inte så lätt, utbrast Karina och knep ihop munnen. De är ju mina föräldrar!

Jesper visste vad han tyckte om hennes föräldrar, att de fick skylla sig själva och att de inte förtjänade Karina. Men han tvekade att säga det. Hon skulle bli arg, säga att han var för hård mot den och att han inte förstod nånting.

Du, vi struntar i det här kaffet…, sa han, det blev ändå inte bra. Vi går ut istället, och kollar om några turister åker skridskor… jag har sett att de kört igång konstisen i Kungsan.

Advertisements

4 thoughts on “Skrivpuff, skuldmedvetna, 17:e november, 2016.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s