Skrivpuff, i sin tur, 22:a november 2016.

”Var och en i sin tur. Det är ingen idé att ni tränger er. Det kommer bara ta längre tid då.”

Han stod mitt i samlingssalen med påsar i handen. Barnen trängde sig fram mot honom och sträckte upp sina händer. Det frasade om de vita särkarna. Läraren kämpade för att få dem att forma en kö, men de stod kvar och envisades med att sträcka sig efter påsarna.

”Varför hade han gett sig in på det här”, tänkte han och såg på dem med avsky, ”de är giriga och har smutsiga händer. Jag borde slänga påsarna på golvet och låta dem ta för sig bäst de kan.”

Men han stod kvar, försökte överrösta sorlet, tvinga dem att forma en linje. Såg sig själv kapitulera och börja dela ut påsarna med de torra kakorna som blivit över efter personalfesten veckan innan. Det hade inte varit han som sagt att de dög till ungarna, men han hade inte protesterat och insåg för sent att det var han som skulle få klä skott ifall någon skulle protestera.

Ungarna hade sjungit samma gamla visor som alltid sjöngs. En del så falskt att han helst velat hyscha dem. Men de gamla hade tindrat med ögonen och sett längtansfullt på de små som hade haft svårt att stå still. Han visste att de ställde upp enbart för gottepåsen som delades ut på slutet. Det visste alla, utom de gamla. Han tittade på dem, funderade vad som rörde sig innanför de gråa hårstrån som fanns kvar. Det gick inte att veta. Men så länge de såg glada och lugna ut var han nöjd, då fick det vara värt de årliga besöken från barnen. Det skulle bli lätt att lägga de gamla sen.

Han tittade på klockan. Snart, mycket snart, måste han skynda sig ut ur rummet för att slippa stå där om barnen öppnade sina påsar. Han skulle leta upp Sonja i korridoren och be henne gå in till gamlingarna, säga att han hade ett brådskande telefonsamtal som inte kunde vänta. Hon brukade alltid ställa upp när han bad henne. Någon gång skulle han återgälda henne. Någon gång…

Advertisements

5 thoughts on “Skrivpuff, i sin tur, 22:a november 2016.

  1. På något sätt förstår jag hans tankar. Så skulle jag också kunna känna i motsvarande situation. Lite absurt så där, en aning elak i tanken, men mänskligt. Så bra!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s