Skrivpuff, 27:e februari, 2017.

Förbrukad

Där låg hon som en förbrukad pappersservett och vred sig lojt på golvet, omgiven av cigarettfimpar och tomflaskor. Vad gjorde hon egentligen här, undrade hon och stönade när blicken mötte en ljusstrimma som smet in från en glipa i en trasig persienn. Vad hade hon gjort i går som fått henne att hamna här, på en strimmig gammal madrass på ett cementgolv? Vad var det här ens för ställe, tänkte hon och försökte se sig om i lokalen. Det starka ljuset från solen hade förblindat henne och hon kunde inte urskilja något av lokalen på grund av den stora svarta fläck som bländningen åstadkommit för hennes syn.

Hon mindes inte vilka hon träffat igår. Munnen var torr som ett sandpapper och det gjorde ont när hon svalde. Det sista hon kom ihåg var att hon kommit hem från jobbet, gjort sig i ordning för att träffa några bekanta och gått till bussen. Sen var det stopp. Hade hon betett sig skamligt igen, tänkte hon och kände hur kroppen drog ihop sig. Det var inte oväntat, hon hade aldrig klarat att hålla sig på rätt sida om moralen. Det hade hon fått veta ända sedan hon var liten och råkat bli påkommen med att leka doktor med grannkillen. Hon kände efter mellan benen. Var det blött? Nej, det verkade inte så. Hon pustade ut. Åtminstone hade hon inte legat med någon inte den här gången.

Varför hade hon supit sig full? Var det verkligen det som hade hänt? Hon hade läst om drogade kvinnor som blivit lurade att dricka drinkar som spetsats med narkotiska preparat. Nu hade detta kanske hänt henne. Hon visste inte om hon skulle känna sig lättad eller bedrövad. Dessa galningar, tänkte hon och rullade över på sidan, hur orkar de leva med sig själva? Hon tryckte ner handflatan mot skumgummimadrassen i ett försök att trycka sig upp. Kroppen var tung som en död gammal ko, hon skulle omöjligt kunna häva sig upp. Det skrämde henne att hon inte kunde röra sig och hon mindes barndomens snurrlekar där de alla hade kastat sig skrattande och yra mot marken och känt jordens snurrningar. Hon hade alltid tyckt att det var som om hon drogs ner, bakåt, som om hon var en magnet och jorden magnetisk. Nu var det likadant. Fast den här gången kunde hon inte veta om hon någonsin skulle kunna slita sig loss från jordens dragningskraft och ta sig ut i livet igen.