Skrivpuff, 28:e mars 2017.

Lott

Va, har du försökt åderlåta dig själv, skrockade mannen i stolen framför henne. Eller vad är det där för märke du har på handleden?

Lotta visste inte vad hon skulle säga, om hon skulle skämta bort det eller låta saken bero. Hon låtsades som om hon inte hörde och sprayade med vattensprutan över mannens tunna, gråa hår innan hon lät kammen glida genom det. Det hade varit en jobbig tid. Trots alla jobbtimmar räckte inte lönen till för de utlägg hon hade och dessutom visade det sig att Jonas hade köpt kläder på Stadium som han tagit på faktura i hennes namn. Lotta fattade inte hur det hade gått till. Hon hade ju tackat nej till att aktivera fakturering på medlemskortet där, ändå hade han kunnat gå dit och köpa en massa kläder som hon nu skulle få betala. Han måste ha gjort det bara några dagar innan han gjorde slut och flyttade ut.

Ja, du, livet är ett enda stort lotteri, suckade mannen i stolen. Man vet aldrig hur livet blir. Jag hade en jäkla tur som blev både fackrepresentant på kneget och innan dess var jag fotbollsspelare som det gick skapligt bra för. Men brorsan, du vet… honom blev det inte mycket med. Sitter på kåken nu och frågan är vad det ska bli av honom när han kommer ut den här gången. Ja, du vet, det är in och ut hela tiden. Småbrott och annat skit. Knark förstås. Det höll på att ta knäcken av morsan. Ja, farsan med, förstås. Men vad kunde de göra annat än se på när han körde ner sig?

Aj då, sa Lotta och sträckte sig efter saxen som låg på vagnhyllan av svart plast. Det kan inte ha varit lätt för dem…

Nej, det kan du tro, sa mannen, jag fick ju rycka in några gånger och hjälpa honom ur några trassliga situationer. Men du vet, sånt där tar på krafterna. Till slut orkar man inte mer. Det hjälper ju ändå inte. Jag tror att han inte vill bli hjälpt, som de brukar säga. Eller, vad fasiken vet jag, förresten…

Lotta kammade upp några hårtestar och höll fast dem mellan två fingrar innan klippte av topparna. Hårtestarna var tunna men långa och täckte över flinten mitt på huvudet. Hon hade frågat om han ville fortsätta ha det så och han hade svarat att det ville han, eftersom det var den enda frisyr han haft så länge han kunde minnas. Att han inte alls hade den av fåfänga skäl, utan av gammal vana. Det var modernt med sidbena på 70-talet hade han sagt och skrattat. Lotta kom inte ihåg när hon själv skrattat senast. Det måste vara åratal sedan, tänkte hon och förstod att det var en överdrift men ändå på något sätt sant. Jobbet hade börjat gå henne på nerverna också. Hon mindes inte när hon plötsligt funnit sig själv mitt i ett ekorrhjul av jobb, matlagning och dålig sömn. Det där med att fly den grå, inrutade vardagen hade hon skrattat åt som ung. Vad som hade varit roligt med det, hade hon glömt nu. Det var utmattande att ens tänka på att livet skulle fortsätta på samma sätt tills pensionen kom som en befrielse. Om det nu fanns någon sådan kvar när det var dags för henne själv…. Lotta suckade och lade ifrån sig saxen igen. Med en liten borste svepte hon bort det bortklippta håret från mannens axlar och lossade på det svarta skynket som skyddat honom. Han hade sa att det var ett riktigt klipp han gjort och skrattade när det var dags för betalning och han insåg att han uppfyllde kriterierna för pensionärsrabatt trots att han inte slutat jobba än. Lotta följde honom med blicken när han försvann ut genom dörren.

Advertisements

6 thoughts on “Skrivpuff, 28:e mars 2017.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s