Skrivpuff, 29:e och 30:e mars, 2017.

Har aldrig sett henne klädd annat ä & kraftfull

 

Har aldrig sett henne klädd annat än så där vulgärt, alltid med rött läppstift på de putiga läpparna, konstaterade Nancy, som hon den där slampan på teve, du vet…! Vad heter hon nu igen…?

Det där, sa Camilla och pekade på en cardigan med tajt passform som hängde på en galge i den välfyllda klädkedjan, är sånt som hon skulle ha på sig!

De skrattade och vände tvärt på klacken. Camilla tryckte Nancys arm och drog henne närmare intill sig. De gick alltid i armkrok när de vara ute på stan och spanade in vad vanligt folk hade för sig. Nancys syrliga kommentarer roade Camilla. Hon såg saker för var de var, och gjorde sig inga omsvep.

De själva var inte som alla andra. Hade alltid propra kläder, blusar och kjolar, odlade pärlor i diskreta urringningar. Varsamt sminkade för att inge den där naturliga looken som utstrålade genuinitet och god smak. Kunde föra sig i fina sammanhang och hade goda kontakter. Andra människor såg billiga ut, klädde sig i opassande bijouterier och i kläder som såg oformliga, för snäva eller urtvättade ut.

Folk har ingen stil, sa Nancy när de långsamt promenerade ner längst med shoppingstråket. Det är nästan plågsamt att se.

Ja, skulle det inte var så roligt att se dem pila fram och tillbaka som små grå möss, sa Camilla, så skulle jag aldrig utsätta mig för det här.

Grå, utbrast Nancy och skrattade, de är väl knappast grå? Snarare multifärgade! Det är ju regnbågens alla färger i det här kaoset till liv!

Min man har köpt en ny Rolls, sa Camilla för att byta samtalsämne. Den är kraftfull må du tro. Och snygg som attan! Lackad svart cabb. Den förra började bli lite väl gammal.

Ja, den har ni väl haft i nästan tre år nu, frågade Nancy och rättade till frisyren med ena handen. Vi brukar byta lite oftare än så. Du vet, vi kör ju så mycket. Till landet och så….

Nej, nu ska det smaka bra med lite god mat på det här lilla äventyret, skrattade Camilla, sedan blir det raka vägen hem och bums in i duschen. Den här stadsstanken som folk sprider runt sig måste bort så fort som möjligt.

De båda kvinnorna skrattade samtidigt som de svängde av från köpgatan och styrde stegen mot Operakällaren. Nancy kastade en hastig blick på sig själv i ett av skyltfönstren. En kvinna med stirrig blick och stelt leende såg tillbaka mot henne och hon ryckte till. Hon kastade en snabb blick mot Camilla för att se om hon märkt något, men hon fnittrade fortfarande. Hur skulle hon kunna berätta för Camilla att hon förlorat allt, att maken lämnat henne för en annan och att hon saknade pengar till att upprätthålla sin livsstil? Att hon kanske skulle bli en av det där… folket? Hon drog in ett djupt andetag och kände hur hon föll.

 

 

 

Advertisements

3 thoughts on “Skrivpuff, 29:e och 30:e mars, 2017.

  1. Oj vilket slut! Chockerande. Sorgligt.

    Jag tänkte annars, fördomsfullt ;-)), att kvinnorna kändes väldigt typiska. Jag kände igen typen :-). Kvinnor har kanske, i brist på muskler, utvecklat ett syrligt, ironiskt sätt att kommentera andra på (istället för att slå till). Men kanske är det mest på skoj, man menar inte så illa som det låter. Jättebra skrivet!

    • jag hörde den där inledande kommentaren en gång i en butik i London. Funderade mycket på de två kvinnorna som sa det. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s