Skrivpuff, 25:e april, 2017.

”När orangutangerna drar vidare nästa morgon stannar Sally Jones kvar.”

SKM 004976_a

Sally lade ner anteckningsblocket och kikaren. Det var ingen idé att följa efter de längre in i den mörka, snåriga djungeln. Hon hade kartlagt deras rörelsemönster under en hel månad och tänkte att det måste räcka för att skriva en rapport om deras levnadsförhållanden i Borneos mest svårtillgängliga natur.

Det hade börjat som en passion. Hon hade älskat apor redan som liten och hade en idolbild på Michael Jacksons apa Bubbles hängande över sängen när de andra tjejerna hade Michael själv eller någon annan manlig popartist. Musik hade inte fascinerat henne så mycket som böcker om naturen och framför allt aporna. De var så små och söta, och påminde om människor. Hon hade roat sig med att leta liknelser mellan lärarna på skolan och de olika aparterna. Maggan i engelska påminde om en schimpans medan Per i NO mest såg ut som en näsapa. Kemi-Gunnar rörde sig som en gorilla med tunga steg, hukande överkropp med sina långa armar dinglande längs med sidorna. Ibland kom han insvängande till skolparkeringen på motorcykel i sitt svarta skinnställ och mörka hjälm. Då var liknelsen slående.

Sally slog till sig själv på smalbenet så att det smaskade. Myggmedlet hjälpte inte mot de envisa insekter som letade blod mellan lianer och sly och hon hoppades att slippa denguefebern även i fortsättningen. Trots att hon älskade apor stod hon inte ut med det fuktiga, varma klimatet i djungeln. Värmen gjorde henne yr och satte igång känslor av panik som stammade ur ett illamående som hon var övertygad om hade att göra med de orostankar som hon drabbats av sedan hon kom hit. Oron var inte rationell. Det fanns inte en chans att det skulle krascha ett flygplan rakt på henne, och det var inte heller så stor risk att någon orm skulle hinna strypa henne innan någon av alla hennes kunniga medarbetare kommit till hennes räddning. Dessutom slängde hon inte bort sitt liv på att jobba med de djur hon älskade, även om det innebar att hon kanske aldrig skulle kunna skaffa sig en egen familj. Det var för svårt att kombinera familjeliv med ett flackande in och ut ur djungeln. Vilken man skulle acceptera att frun och modern till deras barn var borta hela veckor i sträck för att studera primater när han själv fick sköta både markservice och sin egen karaktär?

Men så var det det här med den här djungeln. Hon hade älskat den från första stund. Känt sig som en kvinnlig Indiana Jones där hon dragit fram mellan snåriga träd och farliga djur. Det var först på senare tid hon kommit att avsky miljön. Alla faror gjorde henne stressad. Aporna hade betett sig nyckfullt och lynnigt den senaste tiden och hon överväldigades av att de annars så lugna djuren plötsligt börjat bete sig hotfullt. Hoten från skogsaverkarna som hela tiden trängde närmare mot apornas habitat och riskerade att slå ut dem från naturens ekologi gjorde henne inte längre arg, den fick henne att uppgivet sucka och önska att hon kunde dra ett täcke över huvudet. Ingenting som gjorts för att försöka stoppa utvecklingen hade hjälpt.

 

Källa: Legenden om Sally Jones, av Jakob Wegelius.

Bildkälla: http://europeana.eu/portal/record/91658/MM_objekt_1007634.html 

Advertisements

5 thoughts on “Skrivpuff, 25:e april, 2017.

  1. Bra! Vi uppmanas ständigt att följa våra drömmar, men ingen säger att drömmarna också har ett pris. Gillar din inspirationsbok också, både den och uppföljaren “Mördarens apa”.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s