Skrivpuff, 23:e maj, 2017.

Trögt.

I dag går det trögt att komma igång, sitta här och skriva när världen återigen rivs upp. Skriva som om ingenting har hänt när öron inte längre kan höra, ögon inte längre kan se och fingrar inte längre kan känna. Sitta här vid tangenterna när framtidshopp släckts innan det på allvar hunnit börja lysa, liv ställts på ända när lycka förvandlas till olycka.

Vi ska leva på som vanligt, inte ge upp för trycket eller vika oss för rädslan. Skriva vidare på vår alldeles egna, unika historia. Men det är svårt när jag tänker på de stulna barnen i Boko Harams våld, offer för syraattacker, ungdomarna på Utöya och kvinnorna som trycker bakom fördragna gardiner på kvinnojourer.

En kvinna lär ha sagt att män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem medans kvinnor är rädda för att män ska döda dem. Det är skrattretande hur lite som kan bringa en man ur balans, få honom att skena iväg över gränsen och bidra till den redan nedslående statistiken. En kvinna eller en flicka kan aldrig veta när hon går över någons gräns för vad hon får göra, hur hon får se ut eller vara. Det finns alltid någon som kan känna sig nödgad att tillrättavisa, förmana eller ta tillfället i akt att utnyttja.

Så vilka hade flickorna i Manchester skrattat åt på väg till konserten? Eller räcker det kanske med att de var glada i största allmänhet, lyssnade på musik och roade sig på egen hand – eller roade sig överhuvudtaget? Var kjolarna för korta, håret för långt, naglarna för röda och klackarna för höga? Kanske, kanske inte.

Jag vet. Vi lever i en mansvärld, på mäns villkor och det första, starka könets våld drabbar var tredje kvinna i världen. Det innebär rent statistiskt att om du som kvinna har två väninnor så har minst en av dem upplevt våld av något slag. Ett slag, en putt, ett benbrott, ett glåpord eller flera. Kanske något värre.

Jag vill inte ha de villkoren längre. Jag vill inte ha en värld där hälften av befolkningen tvingas leva i otrygghet, tvingas ta till förebyggande åtgärder och som skuldbeläggs när en man sett sig ”manipulerad” eller ”förförd” nog för att utöva sin maktposition.  Makt som fysiskt starkare och men också mer åtråvärd i den hierarkiska samhällsordningen.

Jag vill ha en värld där människor bemöter varandra med respekt, där individualitet och olikhet värnas och där individens frihet och trygghet går före svartsjuka, missunnsamhet och förtal. En värld där flickor kan röra sig fritt oavsett klädval, frisyr och utseende. En värld där fler än två av tre pojkar och män tillåts gråta, vara svaga, känna omtanke och som vågar göra bort sig ibland just för att det är högt i tak. En värld där vi är rädda om varandra och värnar om demokrati, jämlikhet och frihet.

Rent statistiskt verkar den världen vara långt borta. Det vet minst var tredje kvinna. Det vet minst var tredje man. Rent statistiskt var det ingen slump att det var just en tillställning för unga kvinnor och flickor som attackerades. Det vet minst var tredje kvinna…

 

Candles, av @yb_woodstock. Bildkälla: https://flic.kr/p/auQkg6

Candles, av @yb_woodstock. Bildkälla: https://flic.kr/p/auQkg6

Advertisements

3 thoughts on “Skrivpuff, 23:e maj, 2017.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s