*Skrivpuff, 30:e juni, 2017.

Egentligen.

Egentligen skulle Lina ta sig samman, stänga av teven och resa sig ur soffan, göra något meningsfullt av den lediga dagen. Men kroppen lydde inte. Ögonen klippte och hon fick kämpa för att inte somna om. På teveskärmen flamsade kvinnor klädda i gymnastikdräkter med hög skurning i sidan och nylonstrumpor runt och skrek åt varandra innan de tog sats och gick till attack, gav varandra smisk eller dängde varandra i golvet. Lina hade aldrig förstått det där med amerikansk brottning, american wrestling som de slött kallade det även på svenska. Slogs de på riktigt eller var det enbart fejk?

Hela Linas liv kändes som en enda stor fejk, det visste hon. Hon gick till jobbet med en mask över det riktiga ansiktet, ett påklistrat illrött leende och höga klackar som klapprade mot asfalten. Det hade känts glamoröst att få tjänsten som försäljare på den fina varuhusets sminkavdelning även om lönen inte tillät några större utsvävningar. Lina hade glatt sig över att få befinna sig i den gamla byggnaden med detaljer av jugendstil. Men det hårda stengolvet slet på klackarna och damerna i skräddade dräkter var krävande och lynniga. Fler än en gång hade hon fått intrycket av att hon inte hade något egentligt människovärde utan enbart sågs på som en del av de fasta inventarierna. Kvinnornas män kunde bemöta henne med en nedlåtande attityd samtidigt som de skannade hennes figur ingående när frun var upptagen med att välja färg på nagellacket.

Du måste lära dig att stå över sånt, hade Lilian sagt när Lina kommit gråtande in på fikarummet, låtsas att du gör allt för dem och inte bry dig om att reagera på deras sätt. Det hör till spelet. De uppfyller sin del, du din. Du får dina pengar och de får betala dyrt för sina varor.

Lina hade inte förstått vad hon menade och undrat om allt var en fejk, ett spel i någon slags charader som hon aldrig gått med på att delta i. Lilian hade suckat och skyndat sig ut för att röka och lämnat Lina själv med ett gäng näsdukar och en kopp te. Lina snöt sig i en av dem och knölade ihop den innan hon kastade den på bordet framför sig. Hon var trött på att kallas för lilla gumman.

men försökt att inte ta åt sig när de talade till henne i en ton som fick det att framstå som att hon var en hund som de både ville och inte ville ha att göra med.

Advertisements

3 thoughts on “*Skrivpuff, 30:e juni, 2017.

  1. Livet är ett spel. Vi förväntas spela våra roller, på gott och ont. Jag förstår precis hur Lina menar, varför hon gråter. Men problemet är större än att ett affärsbiträde kallas gumman och behandlas nedlåtande. Det är symptom på klassamhället, ett samhällsskick som tagit fart igen. Suck!

    Bra text med målande beskrivningar!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s