Skrivpuff, 9:e juli, 2017.

Orolig.

Du gör mig orolig när du säger så där, sa Stina, kan du inte sluta vara så dramatisk?

Hon såg på Tomas som stod med potatisskalaren i ena handen och hade ett förkläde täckt av svarta blommor knutet i midjan. Han pressade fram ett leende som förstärkte den tomma blicken snarare än dolde den. Stina slamrade med vita tallrikarna när hon ställde dem på det nakna bordet av ek. De hade köpt det tillsammans, fått det hemlevererat en vecka senare och oljat in det. Stina hade sandpapprat det och Tomas oljat in det med en trasa gjord av ett gammalt lakan. Det var det första de köpt tillsammans, om man bortsåg från LP-plattor och videokassetter.

Men fattar du inte, stönade Tomas, att det faktiskt handlar om min morsa! Vi vet ju ingenting om hur det här kommer att sluta. För allt jag vet kan hon ju ha cancer i slutskedet och du tycker att jag ska lugna ner mig?!

Stina suckade och ställde ner ett glas i bordet med en smäll som fick Tomas att vända sig bort och stötta sig mot diskbänken. Det långa håret rasade fram och täckte ansiktet men han gjorde ingen ansats till att stryka undan det. Stina sträckte ut handen men hejdade sig mitt i rörelsen som om hon bränt sig.

Du…, började hon men avbröt sig när hon såg Tomas börja skaka.

Det började smattra mot fönsterblecket. Stina svor till och sa att hon måste hämta kläderna som hängde på balkongen. Det knarrade i balkongdörren när hon öppnade den och sträckte ut handen och snappade åt sig byxorna. Det röda märket vid bakfickan lyste mot det ljust blå tyget. Stina slängde dem över ryggstödet på soffan och gick tillbaka ut i köket. Tomas stod kvar vid diskbänken. Han hade börjat skala potatis igen med långsamma tag men det hindrade inte skalaren från att skramla. Stina sa att det var dags att köpa en ny men Tomas protesterade, sa att den inte var trasig och att alla skalare lät så där. Dessutom hade de inte råd med det, sa han och la till att resan till Umeå skulle kosta mycket pengar och att det inte skulle bli någon resa till Cypern.

Ingen resa till Cypern!? Jag som har sett fram emot det i flera månader!!

Stina skrek orden rakt ut, sa att Kerstin bara spelade sjuk eller i varje fall sjukare än hon egentligen var, att allt var ett spel för att få honom att flytta tillbaka upp till Norrland igen och bort från det de hade tillsammans i huvudstaden. Tomas teg och lade ifrån sig skalaren. Vattnet strilade från kranen utan att någon av dem brydde sig om det. Han kavlade upp ärmarna på tröjan, la armarna i kors över bröstet och sa att hon gick för långt, att det måste tänka på annat än sitt eget nöje nu.

Du vet inte hur det känns, sa Stina, att vara jag och behöva stå ut med din morsa. Hon ska alltid stå i centrum, ha dig för sig själv och veta allting!

Stina lät orden rinna ur munnen. De gröna ögonen skickade blixtrar upp mot Tomas stumma blå. Han var vit i ansiktet.

Jaså, är det så du känner, sa han och strök med handen över den dygnsgamla skäggstubben. Vad vill du att jag ska göra egentligen? Säga åt henne att hon får ligga där på sjukhuset och klara sig själv medan jag åker med dig till Agia Napa och dricker öl?

Stina gick ut ur köket och smällde igen dörren efter sig och svarade inte när Tomas ropade genom den att det inte var särskilt moget gjort av henne. Hon kastade sig på den obäddade sängen och började snyfta. När Tomas vågade sig ut ur köket och tassade in i sovrummet hade det bildats en blöt fläck på kudden. Han tittade på den och suckade.

Försök förstå mig lite, sa han efter en stunds tystnad. Jag vill ju hellre åka på semester med dig än att åka till morsan, men du måste förstå att det här går före. Hur det än är, så är hon min morsa och ja… vem vet hur länge till hon faktiskt lever.

Stina knep ihop ögonen hårt. Det frasade i kuddarna när hon drog ihop sig i fosterställning. Tomas satte sig på sängen och la en hand på hennes höft.

Du, sa han, vi kan väl prata om det här?

Stina svarade inte.

Vi kan säkert komma på en lösning…, fortsatte Tomas. Du…?

Stina fortsatte knipa ihop ögonen.

Om jag tar lite av mina sparpengar, suckade Tomas, så kan jag åka upp ett par dar och ändå hinna hem lagom tills det är dags att åka till Cypern. Vad säger du om det…?

Stina öppnade sakta ögonen men svarade fortfarande inte. Hon stirrade rakt framför sig och började bita på naglarna. Tomas vände bort blicken.

Ska vi strunta i det i alla fall då, sa han och reste sig sakta upp.

Ja, vi skiter väl i det, om det är så du vill ha det, mumlade Stina samtidigt som hon bet av en bit av en nagel.

Advertisements

7 thoughts on “Skrivpuff, 9:e juli, 2017.

  1. Berättelsen har säkert en låång historia bakåt… men Stina behöver ju stötta sin partner på ett mer moget sätt. Kanske hon gör när hon fått sansa sig…jag förstår henne oxå…

    • Ja, jag förstår henne nog också… hon kanske växer upp tillslut, vem vet…? Och han också… kanske. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s