Skrivpuff, 23:e augusti, 2017.

Göra.

Ett rött tygstycke var det första som fångade hennes blick när hon såg ner i kartongen. Farmoderns morgonrock. Boel tog upp den och höll den mot ansiktet. Den luktade precis som hon mindes av parfym. En svag doft som spred värme i henne. Hon la plagget åt sidan. Det fick inte malas sönder av någon maskin och brännas.

Hon drog med fingertopparna över mjukt snidade träfigurer som stått i bokhyllan i finrummet. Det hade varit förbjudet att röra dem. De kunde gå sönder, hade man sagt och flyttat dem högt upp, långt bort från knubbiga barnhänder. Nu låg de här, nerkörda i ett gap av wellpapp och skavde mot porslinsfiguriner och köksredskap.

”Helvete!”

Svordomen överraskade henne i styrka. Hon brukade aldrig svära. Men nu kom hon på sig själv med att dra en lång litania över den som packat kartongerna. Allt låg i en enda röra. Papper, metall, brännbart, icke-brännbart, skadligt avfall och halvfulla flaskor från badrum, skafferi och kylskåp. Det som skulle ha gått snabbt skulle nu ta en evighet. Och hon skulle bli tvungen att titta igenom allt, fatta beslut om vad som skulle vart och samtidigt vara tvungen att tampas med känslor av hädelse som slängde de ting som farföräldrarna samlat och vårdat så ömt att vem som helst kunde ha fått intryck av att det var små spädbarn och inte artefakter. Skulle hon alltså stå här och tömma raklödder rakt ut på marken? Insikten om att mannen med skägget skulle ryckas ur sin halvslummer vid personalens lilla hörna för att komma och ställa henne till svars igen fick henne att skratta till. Hon skulle helt enkelt lägga flaskorna åt sidan och smyga tillbaks dem in i huset igen. Fastern och kusinen skulle ändå inte vilja ha med henne att göra och hålla sig undan. Ingen skulle se att hon tog dem tillbaka och om någon frågade skulle hon rycka på axlarna och säga att hon inte sett dem eller glömt dem.

”Nej, men tjena, vad tusan gör du här?”

Meningen fick Boel att hoppa till och slå huvudet i bakluckan när hon rätade på sig. Självklart hade hon glömt bort sig. Naturligtvis hade han sett henne.

”Jag tyckte väl att det var en röst jag kände igen!”

Han brände av ett leende och tog ett steg emot henne. Boel backade undan men hann inte parera kramen som slukade henne hel. Stelt pressade hon fram ett leende och frågade hur det var med honom. Han sa att allt var bra men att staden tråkade ut honom och att han ville söka sig vidare. Han såg forskande på henne och Boel fick en känsla av att han försökte säga henne något. Hon slog bort tanken. Hon var med Peter nu. Det visste alla. Janne hade bara varit en kort grej, knappt en romans ens en gång. Boel hade dragit sig ur innan det blivit för sent och han hade inte verkat ta det så hårt. Helena hade tröstat honom. Boel hade fått höra det på omvägar. Hon hade alltid stått till tjänst när en man var i nöd. De hade skrattat åt det, Boel och väninnorna, hur Helena gång på gång ställde upp för de dumpade männen.

”Ska jag hjälpa dig bära bort lite av det där”, frågade Janne. ”Jag har inte särskilt bråttom och du skulle kunna berätta lite om vad du gjort den senaste tiden och så…”

Boel mumlade att hon hade bråttom och att skräpet bara skulle hystas ner i rätt brännbart. Med en kartong i famnen gick hon med så bestämda steg de skakiga knäna förmådde bort mot containern märkt just ”Brännbart” och tog sats för att kasta skräpet över kanten.

”Hallå! Stopp där, så där kan du inte göra!”

Mannen med skägget spottade ut en snus på marken och kom rakt gående emot henne. Boel hann titta sig omkring för att se vem han talade till innan hon insåg att hon glömt bort att kartongen var helt osorterad. Raklöddersflaskan som stack upp verkade självlysande. Mannen skällde på henne och Boel tyckte att han talade onödigt högt. De andra arbetsmyrorna på platsen tycktes stanna upp och iaktta henne med spetsade öron.

”Förlåt, sorry, men det är mitt fel… ja, jag borde ha sorterat upp det bättre. Jag glömde nog att säga att den inte var klar än.”

Janne hade kommit upp och ställt sig vid sidan av Boel. Mannen med skägget verkade mjukna och sa att det skulle få hela återvinningen att gå åt skogen om inte reglerna efterföljdes. Janne nickade förstående och Boel kände hur hennes kropp spändes. Mannen med skägget verkade vara fientligare mot henne än han var mot Janne. Hade han problem med kvinnor, eller, tänkte hon och fick lust att skälla ut honom när hon kände Jannes hand om sin arm. Hon lät honom föra med henne tillbaka till bilen igen.

”Jag hjälper dig med sorteringen”, sa han och befriade henne från kartongen. ”Men då vill jag att du berättar varför du gör så här!”

Boel förklarade hur det kom sig att hon var på återvinningen och att det inte var hon själv som plockat ihop sakerna, att hon enbart fungerade som någon slags sändebud eller kanske springsjas åt de andra.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s