Skrivpuff, 30:e augusti, 2017.

Fantasifull.

”Jag är ledsen men besökstiden är tyvärr över.”

Två blå ögon under en blonderad lugg stirrade på Peter från dörröppningen. Han böjde sig ner och snappade upp en kasse från golvet och lommade efter kvinnan ut ur salen.

”Jag hade en gång en tocken där typ till karl.”

Den späda rösten kom från en av de andra patienterna i salen. Boel såg hur hon höjde med handen som om hon ville vifta bort något framför sig.

”Jag sökte förstås efter kärleken”, fortsatte hon utan att bry sig om att ingen bad henne om det. ”En dag så stod den där. Ja, han alltså, och han var så underbar, kärleksfull och förstod liksom allt jag sa. Men jag borde ha fattat.”

”Fattat vad då”, undrade någon som satte sig upp i en av sängarna och drog ena handen genom ett kortklippt hår som stod på ända och vars hårrötter avslöjade att den svarta nyansen täckte över gråa strån.

”Fattat att han var för bra för att vara sann förstås, fattar du väl”, snäste tanten och fumlade efter en näsduk som låg bredvid henne på sängen.

”Men ursäkta då att jag är så dum i huvudet att jag inte förstod det”, väste den svartfärgade kvinnan och kastade sig över på sidan med ändalykten vänd mot sin nya fiende. ”Jag är väl inte lika smart som du, helt enkelt.”

Hon drog upp täckte till näsan och borrade ner sig i sängen likt en fladdermusfisk och försvann.

”Se inte så förskräckt ut”, sa kvinnan med det vackert grå håret med en svag nyans av ljust lila strån som lockade sig som en ram runt ansiktet. ”Hon gör alltid så där. Det är ingenting att bry sig om!”

”Det krävs väl inte alltför mycket fantasifullhet för att förstå vem som driver mig till det”, muttrade det från det uppdragna täcket innan rummet blev tyst igen.

Tystnaden ekade i Boels huvud. Hon tänkte att hon måste säga något. Få kvinnan med det gråa håret, som senare visade sig heta Barbro, att förstå sin skuld i den andra kvinnans reaktion. Men hon gav upp. Ingen brukade lyssna på henne och sanningen var den att hon förstod dem. Hon hade faktiskt ingenting vettigt att säga. En suck letade sig ur hennes mun och hon fick dåligt samvete över att de andra kanske skulle tolka det som att hon inte ville vistas i samma rum. Det ville hon förstås inte heller, men det kunde hon aldrig erkänna. Det gick inte att vara till besvär, inte sucka, inte visa misströstan eller frustration. En pojke ville naturligtvis inte ha en flicka som inte log, hade hennes mormor sagt.

”Han var förstås uppmärksam och fantastisk när ni träffades”, fortsatte kvinnan. ”Jag slår vad om att du hittat en själsfrände eller hur? Vad heter han förresten?”

”Peter, och han var inte fantastisk när vi träffades”, svarade Boel. ”Han är det fortfarande. Han är bara lite pressad just nu”

”Jo, jo, det brukar låta så…”

Ett torrt skratt hördes från hennes säng men övergick snart i hostningar som fick Boel att bli orolig och fråga om hon behövde hjälp. Men kvinnan skakade på huvudet och viftade återigen med handen i luften. Det skulle snart gå över, tycktes hon säga och Boel hejdade sig från att trycka på alarmknappen trots att hostningarna gav henne huvudvärk.

 

Advertisements

2 thoughts on “Skrivpuff, 30:e augusti, 2017.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s