Skrivpuff, 6:e september, 2017.

Sällan.

Det slamrade när personalen körde in frukostvagnen i salen. Boel satte sig upp i sängen och drog en hand genom håret. Den fastnade halvvägs och hon svor för sig själv. Det skulle ta en evighet att reda ut tovorna och hon skämdes över att inte kunna göra sig iordning innan hon träffade folk. De andra kvinnorna satt redan upp i sina sängar och verkade ha hunnit med en hel del medan hon själv sovit som en liten gris. Det var det där med att alltid vara så trött som stört henne. Alla andra kom upp i tid trots sena kvällar och mycket aktiviteter. Själv fick hon kämpa sig ur John Blunds klor oavsett hur många timmar hon än sovit. Men det var inget fel på henne. Alla värden var fina. Hon var lat helt enkelt. Så måste det vara. Boel såg ner på brickan som sköts fram mot henne. En ostsmörgås och en kopp kaffe. Ett skrynkligt äpple med en matt röd färg rullade hotfullt när den ryckande koppen. Boel stoppade det och la den bredvid sig på sängen för att slippa se det.

”Gaska upp dig lite, du får snart åka hem!”

Boel såg upp mot den riviga röstens källa och såg en man med skäggstubb stirra ner mot henne. Hon gapade utan att få ut ett ord till svar. Hans gröna skjorta hade ett fint mönster av fläckar på bröstet som hon gissade var gammal mat. En hårig hand damp ner på hennes axel och hon ryggade tillbaka så hastigt att det gick svallvågor i kaffekoppen.

”Bäst jag hämtar ett gäng servetter till kladdfian här!”

Ett torrt skratt undslapp mannens läppar när han lämnade salen. Boel slog ner blicken. En brun rand på koppens kant drog sig sakta ner mot den röda plastbrickan.

”Han är empatisk, den där mannen”, muttrade Barbro. ”låt honom inte komma innanför skinnet på dig! Förresten blir du ju inte kvar här särskilt länge.”

Boel nickade mot Barbros håll och förde upp den varma koppen mot munnen för att värja sig mot hennes blickar.

”Ja, det är inte mig du ska vara rädd för”, skrockade Barbro. ”Men jag har sällan sett en person dra till sig så många såna där karlslokar som inte är något att ha. De är som flugor på dig och du förstår inte vad de gör med dig!”

”Här var det muntert!” Undersköterskan såg på dem med ett överlägset flin spelande på läpparna samtidigt som han viftade med en bunt servetter.

Det blev tyst i rummet och alla såg upp mot honom, men han tog ingen notis om det. Istället lät han servetterna falla ner på Boels bricka. Det vita papperet färgades genast brunt och han konstaterade suckande att hon fick ta hand om sin egen sörja själv. Boel var lättad när han vände ryggen till och gick. Istället för att äta frågade hon om någon visste när det var dags för ronden. Men ingen hade något svar. Åsa sa att de kom när de kom, och att det bara var att vänta. Boel lät brickan glida över på sängbordet och satte sig upp. Om hon inte kom in på toaletten nu skulle blåsan brista och den där mannen komma in och få ett utbrott på henne igen. Hon lät fötterna glida ner på det kalla golvet och var tvungen att behärska sig för att inte dra upp den under täcket igen. Inom sig svor hon över fastern och kusinen som hade gjort så att hon hamnat på sjukhuset från helvetet.

”Du borde inte gå barfota här”, ropade Barbro efter henne när hon sprang in mot toaletten. ”Det går aldrig att städa bort alla basilisker på ett sjukhus, vet du!”

Boel struntade i om hon så drog på sig varenda bakterie, hon skulle på toa och det helst innan den där mannen kom tillbaka igen, redo att läsa lusen av henne av en eller annan anledning. Hon avskydde att bli utskälld. Trots att hon kände sig oskyldigt anklagad kunde hon inte försvara sig utan stod där som ett fån och svalde anklagelse efter anklagelse. Dessutom kanske det låg någonting i dem, viskade en liten svart fågel i hennes ena öra. Kanske var hon så korkad och dum att andra tvangs disciplinera henne mot sin vilja? En terapeut hade sagt till henne att hon levde i en fantasivärld. Det stämde säkert. Men vilken var den riktiga varan i så fall och vad var fantasi? Hon hade blivit konfunderad av kommentaren, tappat riktning i livet och blivit hårdare mot sig själv. Hela tiden var hon på sin vakt, passade på vad hon sa och hur hon tolkade situationer för att inte förvränga dem med hjälp av sin envisa inbillningsförmåga. Peter hade säkert rätt när han sa att hon var neurotisk och inte såg klart på tillvaron. Hon skulle aldrig klara sig utan honom.

”Du måste vara på din vakt mot honom!”

Orden fick Boel att hoppa till när hon kom ut från toaletten. Barbro naglade fast henne med blicken och Boel drog med händerna mot utsidan av låren för att värja sig mot stickningarna i handflatorna.

”Du förstår väl vem jag talar om!? Mannen som var här i går, naturligtvis! Han är inte bra för dig.”

”Du vet ingenting om Peter, så sluta med det där!”

Barbro såg häpet på henne och Boel förvånades själv över kraften i sina ord.

 

6 thoughts on “Skrivpuff, 6:e september, 2017.

  1. Men var har Boel hamnat? Så otäckt och obehagligt. Känns inte bra alls. Som om hon är på en låst psykiatrisk avdelning och inte kan komma därifrån. Kom att tänka på Hjalmar Söderberg som såg till att hustrun spärrades in på mentalsjukhus. Hon var för jobbig hemma. Undrar över Peter … Bra!

    • Tack, och vad intressant det där om Söderberg, det hade jag ingen aning om… det lät ju liksom inget vidare humant gjort….

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s