Skrivpuff, 8:e september, 2017.

Smaka

”Det är så att säga en fråga om stil. Jag har ju valt ut detaljerna med precision för att få fram en subtil form av dynamik i plotten.”

My såg på hans mun och undrade hur de mjukt välvda läpparna smakade utan att bry sig om vad han svarade. Ett litet sår på hakan avslöjade att han hade rakat sig med hyvel och sedan smort in sig med ett av Calvin Kleins rakvatten. My kände igen doften. Den gjorde henne yr och fick kinderna att hetta. Hon såg hur hans mun sprack upp i ett leende och avslöjade vita, jämna tänder som stod i kontrast till den gyllenbrynta hyn. Publiken brast ut i skratt och My stämde in i det och förde handen genom det blanka svarta håret.

”Det här är ju inte din första succé, vad är hemligheten”, frågade My och såg på honom med lätt uppspärrade ögon. ”Jag menar, har du någon slags formel eller rutin som gör att du alltid får till det?”

Mannen i soffan mittemot henne lutade huvudet bakåt och skrattade belåtet innan han svarade. Den uppknäppta skjortan blottlade hans hals och My såg hur det lilla adamsäpplet guppade i takt med skrattet.

”Jag vill ju inte påstå att jag är ett geni, eller nåt”, hörde hon honom säga, ”men det verkar fungera. Ingen är mer förvånad än jag själv!”

”Bryt för reklam nu!” Producentens röst i örsnäckan överraskade My och fick henne att rycka till innan hon kunde annonsera ut avbrottet i kameran och hörde programmets jingel gå igång.

Producenten vinkade till sig My och hon steg ner från podiet efter att ha rätat till den snäva svarta kjolen.

”Hur är det med dig”, frågade han. ”Du verkar så… disträ idag… det är inte likt dig. Du är väl inte sjuk? Dina kinder är faktiskt lite rödare än vanligt.”

My försäkrade honom om att allt var som det skulle men att det hade blivit sent kvällen innan efter ett möte med redaktionschefen och att hon skulle ta en snabb kaffe innan sändningen gick igång igen. Producenten nickade och sa att hon hade fem minuter på sig, att det var viktigt att hon inte fick kaffe på tänderna och att hon måste kolla upp mejken med sminkösen innan hon gick på igen.

Espressomaskinen surrade och My såg de svarta dropparna tränga sig ut genom de två små öppningarna i varsin ände av ett silverfärgat munstycke. Den fick henne att tänka på en hästhov, hur viktigt det var att den placerades med öppningen uppåt på väggen för att bringa lycka. Här var den istället nedåtvänd. Lyckan rann ut.

”Och rakt ner i min lilla kopp”, mumlade hon belåtet för sig själv och smuttade på den heta drycken. Det sved till på tungspetsen och hon svor rakt ut. Det var en av hennes brister, att hon svor som en borstbindare. Det var många som hade försökt förmå henne att sluta med det, sagt att det lät för hemskt och att det inte passade sig för en kvinna på en och sextiofem med storlek trettiofem i skor. Hon hade skämts för det. Men insett att hon kunde göra lika lite åt det som åt längden. Den senare kompenserade hon med stilettklackar och åtsmitande kläder i enhetlig färg. Männen brukade inte ha något emot hennes längd. Tvärt om. Det fick dem att känna att hon såg upp till dem och det gjorde hon förstås, men kanske inte alltid så som de tänkte sig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s