Skrivpuff, 18:e september, 2017.

Svår.

Du, den där vägen ser lite svår ut, ropade mannen med den blanka flinten efter Veronica men hon struntade i att ta notis om honom. Istället för att vända om, så som varit på vippen att göra stunden innan, bestämde hon sig för att hon måste forcera de täta snåren och vidare in i skogen. Hon kastade en blick på mobilens gps. Enligt den skulle hon gå just här.
Du, det finns en annan…!
Hans skrovliga röst blåste bort med vinden och Veronica drog lättat efter andan. Gubbar med bestämda åsikter var det sista hon ville ha att göra med. Med fötter nedklämda i ett par blommiga gummistövlar gick hon med stadiga steg över den vildvuxna gamla betesmarken mot skogen och alla dess mörka granar som vajade i snålblåsten. Veronica drog den stickade koftan tätare kring kroppen och kände vinden blåsa in genom de små hålen i ullen som stickorna lämnat efter sig. Det var det enda plagg hon lyckats åstadkomma helt på egen hand. När hon väl kommit fram till monteringen av den hade hon varit frestad att slänga hela byltet i soporna. Att räkna maskor, öka och minska hade inte varit särskilt svårt i jämförelse med den tålamodsprövande sammanfogningen. Nästan klar, och ändå så långt ifrån. Av någon anledning kom hon dessutom alltid på sig själv med att hålla andan under tiden, som om det skulle gå snabbare då.
Hon nådde skogens ytterkant och föste undan vad hon trodde var ett alsnår och började trycka sig in. En seg gren slet tag i hennes hår och en annan fastnade i den marinblå ullen. Veronica muttrade för sig själv att hon inte tänkte ge upp och höll fram ena handen som en sköld mot tunna kvistar och halvtorra blad. Ändå lyckades snåret ge henne små örfilar som lämnade röda, ömmande ränder på kinderna.
Det knäckte gång på gång till under gummistövlarna och doften av mylla, barr och mossa nådde hennes näsborrar. Veronica hörde något prassla bland löven och såg sig om kring, orolig att det skulle vara en orm eller en grävling som slank runt hennes fötter. Men hon såg ingenting och fortsatte vidare in i mörkret.
Det var svårare än hon hade förväntat sig.
Lite skog, hade hon sagt till sin väninnna, hur svårt kan det va att ta sig ut i den liksom?
Bettina hade skrattat och sagt att hon förmodade att Veronica skulle ta reda på det, om hon vågade. Sedan fanns det ingen återvändo.
Beväpnad med mobilen hade hon gett sig av trots att Bettina bedyrat att hon inte skulle retas för att hon lade ner hela projektet och stannade kvar i stan istället. Hon skulle ut, om det så var det sista hon gjorde. Det ångrade hon nu, när hon insåg att hon trampat ner i dyn som ansamlats i ett dike och såg hur de röda rosorna täcktes av mörkt klet samtidigt som det ogästvänliga snåret inte ville släppa taget om henne. Snart insåg Veronica att det inte skulle gå att forcera terrängen om hon inte också kröp på alla fyra. Veronica såg ner på de ljusa designerjeansen och stönade.

Hon flåsade när hon närmade sig slutet på snåret. Ena stöveln var fylld av sumpvatten och byxorna blöta. Hon ålade sig fram mot befrielsen och kröp ut. Skogen bakom var eländig med mossbeklädda stenrösen och rotvältor. Veronica slog sig ner på en stubbe och undrade hur någon vettig människa fick för sig att det var en god idé att vistas ute i naturen. En plåga var vad det var!
Men, hör du… hur ser du ut egentligen?
Veronica kastade sig runt mot rösten som överrumplat henne. En blek flint var det första hon såg.
Du vet väl att det finns en stig in i skogen, sa den skallige mannen. Jag försökte berätta det för dig, men du verkade inte höra mig.
Jo, ljög Veronica, men jag tyckte det skulle vara mer spännande så här.
Hon lät huvudet glida ner i händerna och hoppades att hon skulle försvinna ner under marken.

Advertisements

6 thoughts on “Skrivpuff, 18:e september, 2017.

  1. Haha! Den var bra! Jag har gjort precis samma erfarenhet vad gäller att montera stickat till en färdig tröja. Det sista var det svåraste och blev aldrig gjort.

  2. Den var bra. Är nyfiken på dig. Om du har en massa välskrivna berättelser i datorn som passar till dagens ord, vilket det nu är, eller om du hunnit skriva en så lång och bra text idag. Det hade jag aldrig klarat.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s