Snäv

 

 

Vad är det där?
Jon, som just hade vridit om tändningen i den rostiga gula Volvon, lutade sig fram över ratten och blickade upp mot skyn medan bilvärmen sakta motade bort den kyliga höstluften. Amanda såg på honom med sina stora blå ögon och frågade vad han menade.
Titta själv, där uppe på himlen! Det verkar röra sig över Lundby… men vad är det för något?

Amanda lutade sig mot framrutan och kisade upp mot himlen. Solen stod lågt och bländande henne men hon kunde ändå skönja ett annat skarpt ljus snett ovanför dem, som sakta rörde sig över himlavalvet. Hon vände sig mot Jon och utbrast att det måste vara ett ufo. Jon skrattade till och sa att de genast måste undersöka saken, la i backen och körde ut från parkeringen.
Om du håller koll på vart den tar vägen, så kan vi nog komma ifatt den och se vad det är, sa Jon och gjorde en snäv sväng ut från parkeringsfickan. Amanda svor högt och utbrast att han nästan skrapade bilen mot en liten Peugeot som hon kände igen som sin sura grannes. Hennes mamma skulle aldrig förlåta dem om de råkade förstöra någon av de andra bilarna och var tvungna att betala självrisken på drulleförsäkringen.
Asså, din morsa är bara för orolig, sa Jon och skrattade. Jag har läget under kontroll och det gick ju bra, eller hur?

 

“Igår försvann två ungdomar från Högdala-trakten. Deras bil hittades överg…”

Vanja stängde av radion och drog akrylkoftan tätare omkring sig. Hon hade inte sovit på hela natten och kunde inte sitta still. Där ute letade polisen efter hennes dotter och själv kunde hon inget göra än att vänta. En tröstlös väntan utan ände. Hon vankade fram till fönstret och kikade ut. De flesta löven hade rasat av och bildade en mjuk matta av gult, rött och brunt. Vanja mindes hur Amanda som barn alltid hade älskat att hoppar runt bland de där löven och kasta dem högt ovanför sitt huvud för att stå mitt i ett regn av höstlöv. Men nu, nu visste inte Vanja om dottern skulle få se ett just avfallet blad mer eller känna hur fötterna landade mjukt på den mosaikfärgade mattan av fallna löv. Vanja grät tyst för sig själv och vände sig bort från fönstret. Om de inte kom hem snart skulle hon bli tokig.

Finns det ingen du kan ringa, hade den långe polismannen med hy full av ärr frågat henne. Någon släkting eller så?

Nej, hade hon svarat och hört att det lät klent och sprucket. Skammen bredde ut sig över kinderna på Vanja. De hade ingen, det var sanningen, den pinsamma verkligheten för de som blivit bortvalda. Och nu var hon kanske helt ensam.

Advertisements

3 thoughts on “

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s