Skrivpuff, 21:a november, 2017.

Bunden.

 

Du kan inte ta mig…! Du kan inte ta mig..!

Gösta såg ut över lekplatsen från parkbänken vid gångstigen intill. Meterhöga människor rusade runt med fladdrande jackor och guppande toppluvor. Det var länge sedan han själv varit en av de där vuxna som sprang efter skrattande barn som lekte tafatt.  Ett barn i femårsåldern som satt ensam på en gunga med tåspetsarna i marken och långsamt snurrade fram och tillbaka fångade Göstas blick. Varför var det ingen som brydde sig om att han satt där alldeles ensam? Hörde han till dagisgruppen som lekte på fotbollsplanen? Gösta såg tittade på sitt armbandsur. Klockan var bara lite över tio. Han skulle kunna sitta kvar ett tag och hålla ett öga på pojken med de alltför tunna gymnastikskorna innan det var dags att gå hem och värma på lunchen. Promenaden kunde vänta. Han hade ändå gått så pass långt dagen innan att skorna slitit upp ett litet skavsår på ena hälen. Gunbritt på sjukgymnastiken skulle säkert inte ha något emot om han hoppade över en dag för att slippa förvärra det. Sen skulle han hämta hem Eivor från dagverksamheten. Det var skönt att slippa ta det där ansvaret för henne hela dygnet men lägenheten ekade tom och dagarna när hon var borta. Det var en vanesak, hade de sagt på hemmet som avlastade honom. Han skulle få ge det några dagar, försöka skämma bort sig med att göra sådant som han inte kunnat den senaste tiden nu när han inte längre var så bunden men han hade ingen lust.Han hade inte lust att gå på kondis ensam, se en teaterföreställning som verkade rikta sig till de som var hälften så gamla som han själv och en bingolokal ville han inte se på närmare än en kilometers avstånd. Det enda han kunde göra med gott samvete var att göra de rörelser som Gunbritt gett honom och så promenaderna. Det skulle stävja artrosen, hade hon sagt. Motionen fick honom att må bättre men det kändes samtidigt bortkastat. Eivor kände inte igen honom längre. Maria hade vägrat släppa tanken på att hon skulle kunna bli återställd och letat runt efter information om demens, motion och kost. Det var viktigt att mamma började motionera, hade hon sagt. Helst på gym, med handlar och motionscyklar. Och att hon åt medelhavskost. Gösta hade frågat vad det innebar men inte fått något tydligt svar. Mycket fisk, var det enda han mindes. Nog kunde han laga torsk men Eivor hade aldrig riktigt tyckt om fisk. För mycket ben, hade hon klagat och tillagat något av kött istället. På sjuttiotalet hade det inte blivit så mycket grönsaker. Lite kokta ärtor och morot, kanske. Gösta mindes inte så noga. Det enda han kunde tänka på var vännernas bolmande var helst de stod eller satt. Han var glad att det blivit ändring på det där. Det hade aldrig luktat gott och de envisa gulbruna fläckarna i taket gick inte bort utan att målas över.

Gösta såg upp mot pojken på gungan igen. Däcket där han hade suttit var tom och gungade sakta i vinden. Dagisgruppen satt i en ring på fotbollsplanen och åt på varsin bit frukt. Pojken syntes inte till någonstans. Gösta reste sig upp. Han skulle hinna en kort promenad innan det var dags att gå hem och värma maten i mikron.

Advertisements

One thought on “Skrivpuff, 21:a november, 2017.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s