Skrivpuff, 22:a november, 2017.

Mannen står på förstubron rakt under istapparna. Jag vevar med armarna för att fånga hans uppmärksamhet men han tar ingen notis om mig så jag ropar att han ska flytta sig.

Är du döv eller, skriker jag när inget händer och börjar gå med raska steg mot huset och den mörkt klädda gestalten. Hallå! Hör du mig inte!?

Jag sträcker fram handen för att lägga den på mannens axel när jag ser hur en av de stora tapparna släpper taget. Istället för att ge honom en vänskaplig klapp grabbar jag tag i mannen och drar honom åt sidan så hårt att vi båda faller ner i en hög på bron.

Vad håller du på med!?

Mannen puttar mig åt sidan innan han plockade ur ett par vita lurar ur öronen och stirrar frågande på mig. Jag pekar upp mot istapparna ovanför hans huvud och frågar om han inte såg de sylvassa missiler som skulle kunna dimpa ner vilken sekund som helst, vilket en av de dessutom gjorde. Jag pekar på en hög av isbitar intill oss. Han ber om ursäkt och suckar innan han förklarar att han alltid glömmer bort att tänka på sånt där… att han bor i Kalifornien numer och att det sällan kommer snö där.

Det förklarar dina skor, säger jag och nickar mot ett par låga skinnskor med tunn sula. Jag är förvånad att du ens lyckades ta dig upp till huset i de där…!

Mannen skrattar till och säger att han bara var på tillfälligt besök i Sverige, årstiden var illa vald – orutinerat – och att han tänkt passa på att hälsa på en gammal kompis. En flickvän som han haft innan han flyttat men lägger till att hon inte verkar vara hemma. Jag ser att han rodnar lite och tänker att det passar honom. Visserligen har han grovt utmejslade drag men den där rodnaden ger intryck av en känslighet som slätade över det grovt huggna. Säkert modell, tänker jag, eller skådis. Precis som alla andra over there. Men jag frågar inte. Det är inte något jag har med att göra.

Tack för att du slängde omkull mig, säger han och sträcker fram en hand som nyss varit istucken i ett par vita lovikkavantar. Det hade inte varit så kul att få den där i huvudet, och jag är ju rätt förtjust i mitt huvud…

Han håller fast min hand i ett stadigt varmt grepp och jag ser att hans ögon är dovt gröna. Jag skrattar och kommenterar att det är en konstig kombination med tjocka tumvantar, skotermössa och dansskor, att han ska vara rädd om tårna. Han stampar med fötterna, säger att det nog redan är kallbrand på gång och att han ska bege sig tillbaka. Jag ser honom slira ner för backen på den blankslitna snön ända tills han försvinner runt bakom kröken.

Advertisements

9 thoughts on “Skrivpuff, 22:a november, 2017.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s