Skrivpuff, 23:e november, 2017.

Bestämt

 

Fan vad jag hatar när det svider i halsen, klagade Irina. Det smyger sig på utan att jag fattar att jag börjar bli sjuk och så tror jag alltid att jag är deprimerad igen. Allting blir liksom meningslöst och jag pallar ingenting…

Sofia såg på henne och en rynka började avteckna sig mellan ögonen, men hon sa inget.

Jag är nog sämst i hela världen, fortsatte Irina. Det finns ingen som har så bra förutsättningar som jag, men som ändå aldrig lyckas åstadkomma någonting. Ingenting vettigt i alla fall…

Hade inte du bestämt att du skulle börja på den där konstskolan…?

Irina såg på sin väninna och suckade samtidigt som hon ryckte lätt på axlarna och sjönk ner över fikabordet. Håret föll fram och dolde hennes ansikte när hon lät pannan vila mot handryggarna. Sofia la försiktigt en hand på hennes axel.

Jo, men är det verkligen det jag vill, mumlade Irina. Pappa sa att han skulle betala avgiften eftersom det var bättre att jag gick där än att jag inte gjorde någonting alls. Och det är förstås sant… men vad vill jag? Jag menar, jag själv? På riktigt, liksom? Är det mina drömmar som uppfylls eller bara… ett simpelt tidsfördriv…? Är mitt liv en enda lång väntan på Godot, eller?

Godot? Nää…Jag förstår att det känns så…, sa Sofia och klappade försiktigt Irinas axel. Men du har ju en chans att gå där och samtidigt fundera över vad du vill göra med ditt liv. Jag önskar att jag hade en sån pappa, som kunde ställa upp och som brydde sig…

Bryr sig?, suckade Irina. Han bryr sig inte om mig, inte på riktigt i alla fall. Han bryr sig bara om hur det ser ut utåt. Han vill inte att andra ska tro att hans dotter bara driver omkring utan mål. Tro att hon är hopplös och så… fast det stämmer ju. Jag är ju hopplös.

Nej, du är inte hopplös, protesterade Sofia. Du är bara lite förkyld, det sa du ju själv! Det är okej att tycka synd om sig själv ibland, jag tror att det är bra, faktiskt… man utvärderar livet och funderar på vilken väg man ska ta, och så…

Irina såg upp på Sofia. De ljust grå ögonen studerade munnen som orden strömmade ut från innan hon höjde handen för att stoppa flödet.

Tack, det räcker, sa Irina. Jag fattar, du tycker också att jag är bortskämd och att jag borde ta tag i mig själv, se de möjligheter jag har och att det bara är att bestämma sig för en väg.  Tack, men det hjälper inte. Jag kanske måste dimpa ner i den där bottenlösa avgrunden för att kunna det? Jag vet faktiskt inte… vad fan ska jag göra…? Allt är så jävla svårt när kroppen känns som en enda stor… tårkanal…!

Det blev tyst vid det lilla runda cafébordet. Sofia petade på en halväten kanelbulle innan hon fångade upp en vit pappersservett som hon knycklade till en boll i handen. Irinas huvud hade sjunkit ner igen.

Vet du, sa Sofia efter en stund. Om det inte känns bättre om ett par dagar eller så, så boka in en tid på vårdcentralen. Jag följer med dig dit om du vill. Om det skulle kännas bra eller så…

Mmmm… kanske det…, mumlade Irina mot bordsytan så att en ljust grå imma bildades, krympte ihop och försvann.

Advertisements

5 thoughts on “Skrivpuff, 23:e november, 2017.

  1. Jag gillar sista meningen jättemycket. Tänker att det är en symbol för hur Irina känner sig. Så som man lätt kan känna sig när man tvivlar. Själva livsanden krymper ihop och försvinner. Vet inte alls om det var din tanke, men så blev i alla fall min tolkning 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s