Skrivpuff 11:e och 12:e januari, 2018.

Underligt och bestämt

Det vore underligt om du faktiskt skulle ha fått någonting gjort idag. Det brukar du inte få, så varför skulle just den här dagen vara annorlunda?

Men käften! Du fattar ju ingenting!

Det gör jag väl!

Äh, du fattar ju ingenting! Faktiskt!

Men du gör ju inte någonting för att bidra till samhället! Du bara parasiterar och vem har nytta av det där skräpet som du producerar vid ditt gamla staffli? Ingen! Jag lovar dig.

 

Det ringde på dörren och jag slets ur de självupptagna tankarna om mitt livs mening. Klockan ringde ilsket gång på gång och jag ropade ut mot den tomma hallen att jag var på väg och att det inte fanns någon anledning att tryckas så infernaliskt mycket på klockan. Jag muttrade för mig själv att personen utanför inte verkade ha använt en dörrklocka förr. Tofflorna hasade mot trägolvet och jag såg ner på de gamla trotjänarna av konstskinn, tveksam över om jag skulle sparka av mig dem innan jag öppnade dörren. Men beslöt mig för att behålla dem på. Det var ändå en felringning, om än en mycket irriterande sådan. Jag kände hur mina mungipor drogs neråt i ett stelt upp och nedvänt leende samtidigt som jag vred låskolven åt höger och tryckte ner handtaget.

Ursäkta mig, min bäste herre, men är det inte här som greven von Grishuvud bor?

Jag stirrade ut mot kvinnan framför mig, där hon stod, stelt i upprätt position som skulle få vilken officer som helst att brista ut i glädjetårar. Klackskorna blänkte i vårsolen och tåspetsarna pekade som två projektiler mot mina slitna tofflor som ville de deklarera eller avskräcka ett krig. Jag försökte gömma mina fötter bakom varandra men det gick dåligt och kvinnan såg ogillande ner på dem och harklade sig.

Nej, det är förstås uppenbart att ni inte är någon adlig person, sa hon och stack sin vassa näsa i vädret. Men det kan inte hjälpas. Kungen och drottningen är trötta och måste få komma in i värmen. Du får försöka hålla dig ur vägen så mycket som möjligt. Det blir bäst så.

Jag stirrade oförstående på henne när hon viftade med handen åt mig för att signalera att jag skulle stiga åt sidan. Kvinnan nickade ut mot gatan och jag visste inte vad som gjorde mig mest förvånad, att rörelsen inte fick håret att röra sig en millimeter eller att en kostymklädd man kvickt slank ut ur passagerarsätet och öppnade bakdörren på den överdrivet långa, svarta bilen.

En högblank svart sko stack fram innan jag kunde se vem det var. Kungen. Jag nöp mig själv hårt i låret för att väcka mig själv men ingenting hände och tyst för mig själv förbannade jag de amerikanska filmer som prånglat ut budskapet om nypandets effektivitet för ett bryskt uppvaknande. Det sista jag ville var att nationens chefsöverhuvud skulle träda in i min egen enkla boning. Visserligen var det en gammal jaktvilla, men utsidan stämde dåligt med insidan. Jag hade hyrt den sedan många år tillbaka och min hyresvärd till like gamla vän såg till att hålla fasad och trädgård i fint skick. Det var för att inte värdet skulle sjunka, brukade han säga, nu när han själv inte hade möjlighet att bo där. En diskbråcksskada gjorde det omöjligt för honom att ta sig in via trappen som löpte en halv våning upp längst med den timrade husfasaden. Själv undvek jag också att använda den, även om jag kunde. Det var skönt att slippa röra sig ute bland alla besvärliga människor som tog plast, överreagerade och såg allmänt ovårdade ut.

Det stack till i foten på mig och jag svor till. Kvinnan med det stelpermanentade håret, harklade sig och gav mig en kall, sträng blick som fick mig att lomma längre in i bostaden och dimpa baklänges rakt ner i min gamla chesterfieldfåtölj. Därifrån stirrade jag gapande på följet som äntrade bostaden och artigt såg sig omkring utan att röja några som helst känslor om vad de såg där i den medaljongtapetserade hallen med ett älghorn istället för hatthylla. Kungen rörde sig framåt med ljudlösa steg och hummade emellanåt åt de svartvita fotografier som avporträtterade min hyresvärds förfäder. Bakom honom skred drottningen fram i en snäv, ljus dräkt, balanserande en hatt med stort brätte och flor. Jag hade aldrig förr sett henne ha en sådan överdrivet pompös hatt, å andra sidan hade jag inte sett så många foton på kungligheterna överhuvudtaget att jag skulle kunna säga om det var hennes normala stil eller inte. Sett och sett… de hade väl svept förbi i nyhetsflödet ibland men jag hade aldrig riktigt sett dem. Jag hade nog med mitt eget för att bry mig. Dessutom hade jag haft ett fasligt sjå med att skala av mig min egen familj och var inte intresserad av att adoptera den kungliga som ett slags medialt substitut.

Prinsen och prinsessan var onekligen ett näpet syskonpar, för att citera min egen mor. De tycktes trippa fram över golvtiljorna i hallen och styra rakt mot godisskålen på ekbordet framför teven och som jag tidigare under dagen hade fyllt på inför kvällens avsnitt av På spåret. Det var en av fördelarna med att handla via internet. Jag kunde klicka hem det jag ville ha och slapp gå iväg till den där förbaskade mataffären med alla sina vindlande gångar och dignande hyllor. Alla valmöjligheter gjorde mig fullständigt kollrig och så var det ju det där med de skrikande barnfamiljerna… tänk om föräldrar av idag kunde ta lite mer inspiration av kungafamiljen, tänkte jag för mig själv och såg hur de två barnen höll hårt i händerna för att inte plocka åt sig av mina godsaker. Jag gjorde en gest för att visa att de fick smaka, men innan något av barnen hann röra sig ur fläcken var damen med de vassa skorna framme med pekfingret i vädret. Det vore en underdrift att säga att hon såg sträng ut och det onekligen hade effekt. De båda barnen förblev blickstilla och jag satt i min fåtölj och undrade vad de egentligen behövde göra i mitt hem när mina tankar avbröts av att det spolades i toaletten.

Jag kikade ut mot hallen i ett försök att se vem som kom ut från den lilla skrubb som tjänstgjorde som toalett men en gorilla med telefontråd rinnande ner från örat och in under kragen stod i vägen och jag förmådde inte resa mig upp från min plats.

Jag är hemskt ledsen över det besvär vi har åsamkat er, sa kvinnan med det stela håret och höll händerna framför sig och balansen på främre delen av foten, som om hon skulle kasta sig ut i en piruett. Men ni ska veta att våra kungliga högheter är mycket tacksamma för…

Plié, hörde jag mig brista ut och kände två spisrosor flamma upp på kinderna samtidigt som händerna rörde sig upp i luften som om jag just skulle till att fäktas mot en tjur. Jag skrattade ett torrt nervöst skratt och kände något gripa tag om insidan av magen när hennes förvånade men missnöjda blick naglade fast mig.  Jag fingrade på mina manchesterbyxor och låtsades skrapa bort en fläck på ena låret i hopp om att hon skulle sluta stirra och gå.

Det slamrade ute i köket och jag reste mig upp för att hindra den som röjde runt där men gorillan i hallen hindrade mig från att gå ut trots att jag röt åt honom att det faktiskt var min bostad, inte det kungliga slottet och att de slitna möblerna torde varit en indikation i rätt riktning. Men han svarade inte utan höll mig bara i ett bestämt grepp, som om jag varit på väg att attackera de kungliga högheterna. Sånt trams! Jag skulle inte kunna göra en fluga förnär, så till vida inte den gjorde anspråk på min mat, förstås.

Den solbrända broilerns tag om mig släpptes först när suckande sjönk ihop en aning. Vad skulle jag ha gjort? Ringt polisen och bett dem rycka ut eftersom kungen, drottningen och deras två barn befann sig i min bostad? Att de länsade mitt skafferi? Att jag tvingades hålla mig lugn i min fåtölj annars blev jag antastad av en stor grobian med pumpade muskler, illa dolda under en blank kostym? Vem visste ens vad som fanns utanför, på gatan. Förmodligen ytterligare en uppsättning tränade apor med vajer i örat och direktkontakt med Säpo.

Det spolade återigen i toaletten och jag insåg att även kungligheter kunde drabbas av diarré. Men varför just på min toalett och vem var den där von Grishuvud egentligen som borde ha fått betalat för toapapper och vatten? Han skulle inte riskera att drabbas av samma elaka bacill som jag blev utsattför och dessutom inte tycktes ha rätt att värja mig emot. Nu skulle jag bli tvungen att tvätta händerna många gånger om. Jag, som alltid var så noga med att inte dra hem bakterier! Det var också en av anledningarna till att jag hushöll så mycket med mina besök i omvärlden. Jag såg den helst från mitt privata fönster mot tevevärlden.

Nu får det väl ändå för fan vara nog, muttrade jag och knöt näven i knäet. Här blir jag gisslan i mitt eget hem och kan inte annat än se på när välbärgade personer river runt i mitt hem och länsar det på mat och toapapper…

En fnysning hördes från kvinnan som fortfarande stod i givakt och som jag inte visste vem hon höll mest koll på, mig eller de två barnen. Jag sa att de gärna fick ta sig en karamell ur skålen men kvinnan protesterade och sa att de kunde vara kontaminerade av något gift och att det var uteslutet att de två barnen fick smaka.

Gift, spottade jag ur mig in en till min egen förvåning i skarp ton. Det har jag bara på maten ute i köket…

Kvinnan blev blek i ansiktet och stelnade till ytterligare trots att det tycktes omöjligt så överspänd hon var. Jag följde henne med blicken när hon trippade ut till vakten i hallen och viskade något i hans öra. Jag nickade åt barnen att förse sig ur skålen och de snappade åt sig varsin karamell med som de raskt stoppade i munnen. Deras bleka kinder fick färg och jag såg hur de slappnade av och kikade på varandra som om de funderade om de skulle våga förse sig med mer. Jag viskade att de kunde göra det och att de till skillnad från de vuxna hade mitt tillstånd att ta för sig. Men de hejdades av ljudet från vassa klackar mot parkettgolv. Klick klack klick klack och ett skarpt raska på mes enfants!

Jag betraktade det udda följet skrida tillbaka ner mot den polerade bilen som blänkte trots att det var mulet ute. Den yngsta, flickan, vände sig mot mig och vinkade försiktigt med handen. Ett staniolpapper blänkte i solen och jag förstod att hon lyckats smuggla med sig en av chokladpralinerna som jag köpt via Coops hemsida och fått levererat av en vuxen man iförd en keps som såg ut att vara från barnavdelningen. Jag höjde upp handen och gjorde tummen upp. En liten stund hade två hårt hållna barn fått vara två vanliga barn hemma hos en helt vanlig enstöring om så bara för en kort sekund. Ingen skulle tro mig, men jag skulle veta och jag skulle komma ihåg att oavsett vad så hade mitt liv haft en liten inverkan på någonting till det bättre och det räckte bra för mig.

 

 

Advertisements

4 thoughts on “Skrivpuff 11:e och 12:e januari, 2018.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s