Skrivpuff, 8:e februari, 2018.

Kritik

 

”Den där målningen är inte bra alls”, sa Danne och kisade med ögonen mot den som om han sökte efter någonting som låg bortom ytan. ”Jag förstår inte ens vitsen med den där. Du borde ha gjort den annorlunda.”

Ida såg på honom och vred sig där hon satt på golvet i skräddarställning tillsammans med de andra kursdeltagarna. Alla teg. Deras blickar vandrade mellan Danne, Ida och målningen. Väntande. Två rosor sprack ut på hennes bleka kinder och hon andades ytligt. Fingrarna plockade med bladen i ett anteckningsblock.

”Så du tycker att den är dålig”, sa hon trevande, gjorde en lång paus och såg ut att kämpa med att inte låta tårar börja rinna ur de osminkade ögonen. ”Ok… det är förstås en smaksak…”

Alla stirrade på Ida, flickan med det råttfärgade håret och de trista kläderna som aldrig riktigt blivit en av gänget. Hon som inte passade in bland alla de vars föräldrar betalat den dyra kursavgiften för att de skulle ha något att göra i väntan på att andra möjligheter dök upp. De som hade ambitioner, mål och kontakter. De som var vana att se Ida slinka iväg som en mus i korridoren på rasten.

”Men jag kämpade länge med den där”, fortsatte hon och drog ett djupt andetag, ”och om du nu ändå ska racka ner på den så kan du väl åtminstone besvära dig med att berätta varför den är så himla kass, så att jag vet och kanske lär mig nåt om måleri, mig själv eller kanske dig! Det är värdelöst att vi sitter här och utvärderar våra arbeten om det bara blir en slags värdering av bra eller dåligt, helt utan motivering!”

Det gick ett sus genom rummet. Några vred på sig, andra flinade. Danne sträckte på sig och sa att ingenting kunde förbättra målningen ändå, så det vore ännu mer slöseri med tid att ens börja peka på bristerna.

”Men så bra då”, fräste Ida och slog ut med händerna så att anteckningsblocket trillade ner på golvet. ”Då behöver inte du uttala dig nåt mer om mina bilder, för då vet alla redan vad du tycker och själv är jag inte längre intresserad.”

Ida reste sig, gick fram till tavlan med de uppnålade dukarna och plockade ner sin. Först när dörren gled igen bakom henne började kurskamraterna mumla men snart slog den helt igen och det blev tyst i trapphuset. Idas klackar slog mot stentrapporna när hon sprang ner och ut mot vårsolen.

3 thoughts on “Skrivpuff, 8:e februari, 2018.

  1. Tufft sagt av Ida! Konstigt med en del människor som gärna meddelar högt att något är kasst, men samtidigt inte har någon idé om hur det ska gå till att göra det bättre. Bra!

  2. Obefogad kritik verkligen, och jag tycker Ida svarar bra och samtidigt visar hon sig stark genom att hon berättar att hon tagit sig mycket tid med målningen. Detta är verkligen kritik som är elakt. Det berör mig. Bra skrivet!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s