Skrivpuff, 22:a februari, 2018.

En fortsättning på tisdagens text som jag inte hann lägga upp då. Kan nog läsas som enskild text också.

 

Närvaro

”Så vart var du på väg egentligen”, frågade Bjorn, ”när du kom hit med cykeln, menar jag…?”

Stina lutade sig fram över cykeln och grep tag om det kalla låset med ena handen, kämpade med att få in nyckeln och drog till hårt för att få loss låskolven från bygeln. En hastig vindby virvlade tag i håret och kastade upp det i ansiktet på henne. Bjorn skrattade till när hon frustande spottade ut hårtopparna som hon råkat få i munnen. De smakade starkt av spraybalsam och fick henne att grina illa.

”Stina Hårfager”, skrattade Bjorn och tog ett steg närmare henne. Hans fingrar kändes mjuka och svala mot hennes kind när han strök bort några av de ljusa strån som hon själv inte lyckats fösa undan. Stina stirrade på honom.

”Förlåt… det var inte meningen att vara påträngande… Det är felet med mig, jag fattar inte att jag är för intensiv. När jag se nåt som intresserar mig så blir jag lite för entusiastisk. Fan! Jag ber verkligen om ursäkt…”

”Jag blir så trött på det där tjatet med vikingar”, sa hon ”och på att folk alltid ska hålla på med mitt jävla hår! ’Ååååå… det är så tjockt…’, ’ååå…. så fiiint… jag bara måååste få känna lite…!’, så säger folk hela tiden! Men det är verkligen bara vanligt jävla hår, om än lite tjockt och ja, det blir in i helvetes svettigt på sommaren och det torkar tamejfan aldrig när det är blött. Men sånt fattar de inte! Nej, då… jag ska bara vara nöjd och glad med skiten, och över att folk vill beundra det.”

”Nu var det inte riktigt så…” började Bjorn men Stina avbröt honom och sa att hon hade bråttom till ett möte med en av mentorerna, att de skulle diskutera hur estetik och miljömedvetenhet kunde kombineras i vardagen och att hon verkligen inte hade tid att slå dank tillsammans med en helt okänd man.

”Nu är jag inte riktigt okänd”, svarade Bjorn och trutade med munnen, ”du har ju faktiskt fått reda på en hel del om mig. Nu är det inte mer än rättvist om jag får veta lite om dig…!”

”Jag bad inte dig dra hela din livs historia för mig”, svarade Stina och drog ut cykeln ur cykelstället. Det gnisslade när pedalen snurrade mot stänkskyddet. ”Jag har inte tid med sånt. Det är inte därför jag är här.”

”Men du kan väl inte neka mig en fika som tack för hjälpen med den där psykopaten?”

”Nu hade jag nog klarat av honom själv. Men okej, för att inte verka helt otacksam så kan vi ses senare i dag. Jag slutar vid fem. Vi kanske kan ta en öl nånstans. Möt mig utanför konstskolan”

Stina kastade sig upp på cykeln och tryckte ner ena pedalen hårt för att få den i rullning.

”Vilken?”

Hon hörde honom ropa och vände sig lite nonchalant bakåt mot honom.

”Gerrit Riedtveld”, ropade hon tillbaka, ”på Fredrerik Roeskestraat. Tack för påminnelsen om den där idioten, förresten, nu kommer minnet av honom följa med mig resten av dagen… jättekul. Inte.”

 

Advertisements

6 thoughts on “Skrivpuff, 22:a februari, 2018.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s