Skrivpuff, 8:e februari, 2018.

Kritik

 

”Den där målningen är inte bra alls”, sa Danne och kisade med ögonen mot den som om han sökte efter någonting som låg bortom ytan. ”Jag förstår inte ens vitsen med den där. Du borde ha gjort den annorlunda.”

Ida såg på honom och vred sig där hon satt på golvet i skräddarställning tillsammans med de andra kursdeltagarna. Alla teg. Deras blickar vandrade mellan Danne, Ida och målningen. Väntande. Två rosor sprack ut på hennes bleka kinder och hon andades ytligt. Fingrarna plockade med bladen i ett anteckningsblock.

”Så du tycker att den är dålig”, sa hon trevande, gjorde en lång paus och såg ut att kämpa med att inte låta tårar börja rinna ur de osminkade ögonen. ”Ok… det är förstås en smaksak…”

Alla stirrade på Ida, flickan med det råttfärgade håret och de trista kläderna som aldrig riktigt blivit en av gänget. Hon som inte passade in bland alla de vars föräldrar betalat den dyra kursavgiften för att de skulle ha något att göra i väntan på att andra möjligheter dök upp. De som hade ambitioner, mål och kontakter. De som var vana att se Ida slinka iväg som en mus i korridoren på rasten.

”Men jag kämpade länge med den där”, fortsatte hon och drog ett djupt andetag, ”och om du nu ändå ska racka ner på den så kan du väl åtminstone besvära dig med att berätta varför den är så himla kass, så att jag vet och kanske lär mig nåt om måleri, mig själv eller kanske dig! Det är värdelöst att vi sitter här och utvärderar våra arbeten om det bara blir en slags värdering av bra eller dåligt, helt utan motivering!”

Det gick ett sus genom rummet. Några vred på sig, andra flinade. Danne sträckte på sig och sa att ingenting kunde förbättra målningen ändå, så det vore ännu mer slöseri med tid att ens börja peka på bristerna.

”Men så bra då”, fräste Ida och slog ut med händerna så att anteckningsblocket trillade ner på golvet. ”Då behöver inte du uttala dig nåt mer om mina bilder, för då vet alla redan vad du tycker och själv är jag inte längre intresserad.”

Ida reste sig, gick fram till tavlan med de uppnålade dukarna och plockade ner sin. Först när dörren gled igen bakom henne började kurskamraterna mumla men snart slog den helt igen och det blev tyst i trapphuset. Idas klackar slog mot stentrapporna när hon sprang ner och ut mot vårsolen.

Advertisements

Skrivpuff, 7:e februari, 2018.

Person

 

”Låt inte någon annan påverka dig”, sa den gråhårige mannen och fäste ögonen i flickan med det mörka håret som nådde till axlarna och två rosiga, runda kinder som avslöjade att hon fortfarande inte lämnat barndomen helt bakom sig. ”Du måste lära dig att tänka själv och fatta dina beslut efter det. Bli din egen person!”

Maja såg på honom och nickade utan att förstå vad han menade. Hon ville inte göra honom besviken genom att fråga, särskilt när det verkade så viktigt för honom. Det hade alltid varit någon annan som fattat hennes beslut. Kläderna låg varje morgon och väntade på stolen intill sängen, maten ställdes fram på bordet redo att äta utan att hon behövde ta del av beslut kring eller tillredningen av den. Till skolan gick hon för att hon måste och för att alla andra gjorde det, inte för att hon ville.

”Men skolan”, sa hon trevande,” kan jag bara sluta gå dit… om jag vill alltså..?”

”Förstår du ingenting”, röt mannen, ”tänk efter lite!? Det är ju ute i den där världen som du måste lära dig att tänka själv, vara dig själv och fatta dina egna beslut. Visst kan du strunta i skolan, ligga hemma och dra dig i sängen men förr eller senare måste du ut igen och då kan du inte skapa din helt egna värld.”

Han förde upp ena handen och gnuggade det vita skägget runt de tunna läpparna innan han lutade sig närmare henne och fortsatte.

”Verkligheten ser ut som den gör, och du måste vara en del av den, men på din vakt och ständigt på alerten. Din hjärna måste aktiveras, inte stå på stand by för att andra ska fylla på den med sådant som passar dem att du tror. Du måste hela tiden sovra och reflektera. Tänka. Följa huvudet, inte hjärtat. Ditt hjärta kommer att förleda dig. Men ditt huvud. Där finns kraften att nå de mål som du sätter upp för dig själv. Låt ingen annan avgöra det som du kan avgöra själv. ”

”Nej, farfar”, sa Maja och såg bekymrad ut. ”Men om jag ska tänka själv, varför ska jag då göra som du säger?”

Den grånade mannen lutade sig tillbaka på pinnstolen, brast ut i skratt och sa att det nog skulle ordna sig.

Skrivpuff, 6:e februari, 2018.

Mörket.

Johnny tryckte in borrmaskinens kontakt i väggen, glad över att byggherren varit så dum att han placerat in ett eluttag i trappen till huset. Det förenklade för honom. Nu skulle han lätt ta sig in i lägenheten, länsa den på viktiga papper och snappa åt sig de värdeföremål han stötte på. Det var inte för datorerna, systemkamerorna eller guldet han gjorde det. De var enbart en del av skenmanövern. Ingen skulle fatta vem som varit där och varför, inte på riktigt. Alla skulle tro att det var ett vanligt inbrott, av någon som reste igenom landet på stöldturné. Men Johnny var ingen vanlig simpel inbrottstjuv. Han var en slipad räv som visste precis vad han skulle ta och från vem. Hugo hade inte skött sina kort rätt och nu skulle han straffas för det. Ingen skulle fatta vad som hänt, utom Hugo och han skulle inte kunna avslöja något. Då skulle han själv vara rökt.

”Mer rökt än vad du redan är, pysen”, flinade Johnny och satte borren mot låset i dörren. Samtidigt som Johnny pressade in avtryckaren, som han skämtsamt kallade den, slocknade ljuset i porten och förpassade honom till ett kompakt mörker. Johnny svor tyst för sig själv och förbannade Hugo som valt att flytta in i en lägenhet i ett hus där trappen saknade fönster. Inte ens så här, mitt på dagen, nådde något ljus in. Johnny hade legat på span länge. Kartlagt grannarna i huset, med särskild betoning på den unga kvinnan som bodde i en av två lägenheter på Hugos plan. Varje onsdag försvann hon iväg vid nio-tiden och var borta i ett par timmar. Tillräckligt länge för att Johnny skulle hinna in i bostaden mitt emot och göra sitt jobb. Ett sista gig innan han hade tillräckligt med pengar för att bjuda med sig Agnes på en resa till Thailand. Hon hade pratat om en sådan resa länge nu. Han skulle säkert kunna få med sig henne och sedan lägga in den stora stöten. Varm av sol och ljumma vindar, kanske lite berusad av vin också, skulle hon snart ligga i hans famn och han skulle kunna fråga henne det där som alla kvinnor drömde om sedan de lärde sig att gå. Han skulle få tillräckligt mycket pengar i belöning om han klarade att ta sig an Hugo. Johnny höll andan, som om han trodde att det skulle ge honom ljuset tillbaka. Men han insåg snart det lönlösa i projektet och började leta efter väskan han forslat med sig borrmaskinen i.

”Jaså, du klantade till det”, konstaterade Max och satte armarna i kors över bröstet och blottade de tatueringar som fyllde underarmarna.

”Nej, jag sa ju att det blev strömavbrott”, protesterade Johnny, ”och helt becksvart, så att jag fick avbryta uppdraget. Det gick inte att se nånting i det mörkret och det var ren tur att alla prylarna följde med därifrån. Fan vet hur det skulle ha gått annars…”

”Det är viktigt att Hugo inte fattar att vi är honom på spåren”, grymtade Max. ”Vi måste in dit innan han inser att nåt är fel. Du hajar väl att det inte blir något gage innan du kan visa grejerna?”

Johnny sa att han förstod det. Så var det alltid, men det var sällan han misslyckades under sina försök. Det hade aldrig hänt förut. Men nu, när det var som viktigast att han satte den här dealen, skulle det naturligtvis köra ihop sig. Johnny knöt ena näven och sa att han fan inte tänkte ge sig. Max skulle få de där dokumenten och han själv skulle ta Agnes med storm.

Skrivpuff, 5:e februari, 2018.

Spridit

 

Men guuuud, va du har spridit ut dig”, stönade Månkan och puttade till Kerstins block. ”Jag måste ju också få lite plats…!”

Kerstin plockade ihop sina saker och la dem i ena hörnet på bordet, så långt bort ifrån Månkan som möjligt. En skvätt vatten skvimpade ur glaset hon just vätt penseln i.

”Har ni redan hunnit väta upp pappret och allt”, fortsatte Månkan. ”Jag visste att jag var sen men inte sååå sen..! Kan jag inte få ta ett av ditt? Jag glömde mina hemma…”

Nu var det Kerstins tur att sucka. Men hon gjorde det försiktigt, så att det nästan inte hördes. Månkan lånade alltid material. Antingen hade hon inte hunnit köpa eller också hade hon glömt det hemma. Men cigg hann hon alltid få med sig, tänkte Kerstin och rev ut ett ark ur sitt nya block. Det var ett mysterium varför Månkan envisades med att gå på konstkurserna. Visserligen hade hon talang för det, men intresset verkade inte riktigt finnas där. Med Kerstin var det tvärt om. Hon kunde egentligen varken rita eller måla, men hon hade lusten och viljan. Hon brann för det där med att blanda färger och se hur de spred ut sig på det vita arket. Det behövde inte bli bra, bara hon fick hålla på. Men så var det Månkan. Varför var hon alltid tvungen att bli placerad just bredvid henne? Någon gång skulle hon säga ifrån, be Månika planera sitt liv bättre. Kerstin tog sats.

”Hur skulle det vara om du”, började hon men blev genast avbruten.

”Hur skulle det vara om jag va då”, frågade Månkan och stirrade på Kerstin som genast vek undan blicken. ”Hur skulle det vara om du tog och gav mig det där papperet nu, som du håller i handen, så att vi kan börja lektionen nån gång?”

Månkan nöp åt sig papperet och la det framför sig.

”Du får köra direkt på det torra papperet, Månika”, sa läraren och petade upp sina glasögon på näsan. ””Du hinner inte väta upp det och det kommer gå bra ändå, men bli lite bubbligt, bara. Kerstin, är du snäll och lånar Månika lite av dina färger?”

Uppmaningen ven genom luften och nådde Kerstin som en örfil. Trots att hon lånade ut material varenda lektion framstod hon som snål och oschysst. Hon hade redan fått övertala pappa om att köpa mer och varje gång kom en förmaning om att inte slösa så mycket, att färg inte var gratis och att de ingalunda mot vad Kerstin själv verkade tro var gjorda av pengar. Men han gav alltid med sig. Kerstin hade tur på det sättet. Kanske var det inte likadant för Månika?

 

Skrivpuff, 2:a februari, 2018.

Bord

 

Stämningen mörknade när kvinnan steg ombord på tåget. Den svarta pälskappan fladdrade runt de fågellika benen som stuckits ner i ett par oxblodsfärgade stövletter. Sonja såg hur hon damp ner på ett av de tomma sätena på andra sidan mittgången och höll upp en burk öl som om hon vore rädd att spilla ur en enda droppe. Rastlöst kastade hon sig fram och tillbaka på sätet, som en svart korp uppflugen i ett träd, pratande högt för sig själv eller till vem som helst som ville lyssna. Sonja kikade i ögonvrån, beredd att stirra ner i mobilen ifall den andras huvud vändes mot henne. Det sista hon ville var att få ett av stadens olycksbarn på halsen. Det var som om de kunde vädra sig till att Sonja var ett lätt byte, någon att leka med, tufsa till och lura av pengar.

Han hade varit en sådan där. Sonja ville inte ens uttala hans namn tyst för sig själv. Han hade kommit och fångat upp henne när hon var som mest sårbar, visat henne världar som hon aldrig trott att hon skulle få tillgång till och sedan… hon hade trott att hon träffat drömprinsen. Han hade allt. Utseende, charm, pengar, kontakter… han jobbade som konsult, hade han sagt, inom IT-branschen. Som alla andra, hade hon sagt och skrattat. Själv serverade hon på restaurang, tog beställningar och langade fram mat. Sonja kunde ingenting om datorer. Inte mer än att hon klarade av att betala räkningarna, hålla kontakt med försäkringskassan och ladda hem en och annan film. Han, däremot, slängde nonchalant upp sin tunna laptop på bordet och försjönk in i koder som enbart framstod som en röra av ettor och nollor för Sonja.

Det var först när de känt varandra ett tag som han började be henne om små tjänster. Tjänster som hon hade svårt att säga nej till eftersom de gjorde honom på gott humör och generös, tillgiven rent av. Han bad henne fota av några kvitton här och några bongar där. Sonja intalade sig själv att det ändå inte hade någon betydelse. Det som stod där kunde ingen använda till någonting. Det var ju enbart verifikationer. Han var bara nyfiken på vad folk beställde, hade han sagt.