Skrivpuff, 12:e mars, 2018.

Vanligt.

”Asså, hon ska alltid va så jävla viktig”, snäste Sonja till Vickan så högt hon vågade för att inte dra till sig chefens misstänksamhet. ”Ser du det där fula hon har kring halsen? Va är det för nåt? En haklapp, eller?”

Vickan kastade en blick upp mot dörren in till konferensrummet och granskade kvinnan i de högklackade stövlarna, snäva kjolen och bylsiga koftan som hängde trendigt slarvigt knuten runt en tunn blus. Ovanför brösten guppade ett virkat garnsmycke som påminde om 1980-talets handgjorda spetskragar i allt utom grovleken.

”Jag vet inte”, sa Vickan tveksamt, ”men jag tycker att det ser rätt snyggt ut.”

”Du ska som vanligt ta andras parti gentemot mig”, protesterade Sonja och trutade med läpparna som ett truligt litet barn som vägrats kaka före middagen. ”Jag fattar inte vad du ser hos den där människan. Och det är fan inte snyggt, asså!”

Det klickade från Helens skor när hon trippade runt bordet och log mot alla som satt där. Mattias kastade sig upp ur sin stol och drog ut den som var intill honom. Helen sjönk ner och placerade ljudlöst en bunt med papper framför sig. Kaffedoften låg tung över rummet.

Advertisements

5 thoughts on “Skrivpuff, 12:e mars, 2018.

  1. Ler där i början fast det är så elakt sagt. Känner ju igen jargongen. Jag ser Helen framför mig. Undrar vad som ska hända. Målande scen.

  2. Det gäller att vara lagom, inte för lite och inte för mycket, försvinna i den stora massan, så man inte syns….typiskt kvinnor tänker jag…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s