Skrivpuff, 2:a maj, 2018.

Övergivna

 

Skorna stod snyggt uppställda sida vid sida som om de vore inställda i en hylla snarare än vid en vägren kantad med torra löv och gamla godisförpackningar. Maja stirrade på dem. Damskor i svart skinnimitation. Klacken var nedsliten men i övrigt såg de nästan nya ut. Ett fint lager damm hade slitits upp av de passerande bilarna och singlat ner över dem. Maja fick lust att borsta rent dem, men hejdade sig vid tanken på att spendera resten av bilfärden med smutsiga fingertoppar. Skorna skulle förbli där de var. Orörda. Själv skulle hon dra vidare, plocka upp Tomas vid Örsundsbro och fortsätta ner mot Göteborg där släkt hon aldrig träffat väntade sida vid sida med välkända ansikten.

Det där med släktforskning var inte viktigt för Maja. Hon hade ställt upp för moderns skull men också för att komma bort från staden med sina modernistiska betongklumpar. Det hade varit spännande att flytta till en mindre ort än den hon själv vuxit upp i och hon hade på stående fot tackat ja till jobbet som revisorsassistent. Lönen var lägre än hon skulle ha fått hemma men bostäderna billigare och hon skulle slippa den eviga trängseln i rusningstimmen. Arbetsplatsen, en modern, ljus kontorslokal intill Faluån, passade Maja utmärkt. Kollegorna var sjåsfria och rättfram på ett sätt som hon inte var van vid men som hon trivdes med. Kulturutbudet var litet på orten men hon hade ändå inte mycket tid över till att strosa runt på stans butiker och museer. Däremot hade hon varit oförberedd på hur svårt det var att hitta ett umgänge. Hur hon än försökte var hon som en udda fågel som alla drev gäck med. Redan första kvällen hon var på fest hade hon tröttnat på skämten om de skitande måsarna från Stockholm som uttalade vin och biskvi med långt i och spretade med lillfingrarna. Stina, den några år äldre kollegan, hade tagit henne till sig och förklarat att hon inte skulle bry sig om det. Att de som höll på så där var från industristaden i närheten och inte kunde hjälpa att de hade fått fördomar med modersmjölken. Hon hade sagt att de inte tålde falubor heller. Maja hade förvånat undrat vad de i så fall gjorde just i Falun, och fått förklarat för sig att de var släkt med chefen på byrån. Men att han inte var likadan. Tvärt om.

Det var där på den där festen hos Stefan hon hade sett honom första gången. Petter. Han var inte som de andra, även om han såg ut som en av dem med sitt halvlånga hår, t-shirt med ett bandnamn hon aldrig hört talas om och tjocka silverlänkar runt handlederna. Det var något med hans leende som sög tag i henne. De bruna ögonen var nyfikna och fulla av tillit. Han sa aldrig något om hennes ursprung eller hånade henne för att hon föredrog vin framför öl. I själva verket sa han inte mycket till henne alls. Inte med munnen. Maja sög tag om ratten med händerna när hon tänkte på honom och den där blicken…

Men sedan hade han kommit dragande på den där Linda och luften hade helt gått ur Maja. Det blev uppenbart att han föredrog tjejer med hål i näsan, onaturlig hårfärg och läderfodral. Stina hade dragit med Maja på sommarfestival och där hade hon sett dem. Hand i hand. Efter det hade Maja undvikit alla sociala sammankomster och helt fokuserat på sitt jobb. Stefan hade frågat om hon inte skulle ta det lite lugnt så att hon inte brände ut sig inför semestern. Men Maja hade viftat bort det som ett skämt och sagt att hon hade full koll. Det hade hon. På allt utom sitt privatliv. Under semestern hade hon flytt hem till storstaden gjort sig otillgänglig i skärgården. Det brusande havet hade rensat tankarna och de varma stenhällarna tinat upp kroppen.  Som en orm hade hon legat och sugit åt sig solenergin om dagarna eller legat i sängen och läst harlekinnoveller medan regnet smattrat mot fönsterblecket. Men ledigheten tog slut och hon var tvungen att återvända.

Det hade gått bra och hon trodde att hon kommit över Petter tills Stefan basunerade ut att det var dags för den årliga kräftskivan hemma hos honom. Ingen anställd hade rätten att tacka nej, hade han sagt och flinat ut över kontorslandskapet. Instinktivt visste Maja att det inte bara skulle bli personalen och deras närmaste. Stefan hade naturligtvis bjudit in andra också. Däribland Petter. Och förstås Linda. Antingen skulle hon bli tvungen att dra en lögn om att hon var sjuk eller också måste hon stålsätta sig och gå dit. Det var lika bra att gå. Förr eller senare måste hon förlika sig med situationen och gå vidare. Han var inte hennes. Hon var inte hans. Han var Lindas.

Tiden hade rusat iväg och det var bara en vecka kvar till den där festen. När modern ringt och bjudit med henne till släktträffen i sista stund hade Stina tackat ja trots att det bara var ett par dagar kvar. Hon behövde komma iväg. Slippa ifrån tankarna på Petter och sina löjligt romantiska föreställningar om honom som hennes rätte. Han var lika rätt för henne som de där övergivna skorna vid vägrenen, tänkte hon och bromsade in vid avfarten som skulle ta henne hem till Tomas, brodern som garanterat skulle kunna muntra upp henne med sina ordvitsar.

6 thoughts on “Skrivpuff, 2:a maj, 2018.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s