Skrivpuff, 4:e maj, 2018.

Beröring

 

Vita bomullstussar mot blå bakgrund. Angelica tittade på bilden som konstläraren svept fram med hjälp av en Ipad. Den skulle alltså beröra hennes sinnen, få henne att känna inspiration. Hur kunde hon inte klura ut. Antingen var hon fantasilös eller också var det en särdeles dålig målning. Vilket det var kunde hon inte heller bli riktigt klok på. Hon sneglade på Björn som fingrade i sitt veckogamla skägg. Han såg nöjd ut och gungade på hälarna. Angelica fick lust att dra honom hårt i armen och väsa att han skulle sluta. Det var enbart självgoda stofiler som höll på med sånt. Men han var inte hennes att tillrättavisa och hon bet sig i tungan. Det var tillräckligt illa att de andra kursdeltagarna redan uppfattade henne som burdus efter att hon skrattat rakt ut åt ett akvarellcollage föreställande en man med ett papegojhuvud, uppflugen på en trafikskylt någonstans i de småländska skogarna. De andra hade gjort förtjusta utrop när den dök upp på duken framför projektorn som surrade i taket. När hon själv började kritisera verket hade övriga kursdeltagare vänt sig mot henne och stirrat med kyliga blickar och stela ansiktsuttryck. Precis som om hon visat sig vara en kallblodig mördare och inte bara väldigt tydlig med sin smak. En barnunge skulle göra bättre konst!

Jag fattar inte det här med collage, klagade Angeliga till Birgitt som ställt sitt bord intill henne och höll på att spänna upp sitt våta akvarellpapper. Vad är det vi ska göra egentligen? Klippa och klistra som femåringar?

Birgitt skrattade och svarade att hon inte heller hade förstått uppgiften fullt ut. Men la till att hon tyckte om friheten att få tolka övningen fritt. Att den blå himlen med sina lätta moln hade berört henne starkt och kickat igång lusten att skapa. Angelica suckade och skakade på huvudet. Alla var tydligen lite korkade. Kanske hade de stått för nära dunken med kasserad linolja och förtunning som gett verkligheten ett rosa skimmer. Själv skulle hon undvika alla typer av kemikalier om det här var resultatet.

Angelica plockade upp ett papper ur kassen och bestämde sig för att ha så lite collage som möjligt i sin målning. Det skulle bli en tolkning av utsikten från ett av de stora, spröjsade fönstren. En realistisk avbildning av världen så som den faktiskt såg ut. Inget trams. Inga papegojhuvuden. Inga kostymklädda höns. Husfasader, träd. Mer än bara några löjliga, intetsägande moln mot en blå himmel.

3 thoughts on “Skrivpuff, 4:e maj, 2018.

  1. Känner igen det där med att inte veta om man förstått uppgiften riktigt och tro att man är ensam om det. Sen efter lite tankearbete gör man som man vill :-). Bra scen!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s