Skrivpuff, 16:e maj, 2018.

Memorera.

Jag måste lära mig att komma ihåg att händerna sväller upp av promenader. Inte av själva promenaden, men av att de hänger där slappt straxt nedanför mina höfter. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Ändå har jag problem med att minnas det och blir alltid lika förvånad och irriterad när det händer. Det spelar ingen roll om jag strosar bland butikerna på gatan i stan eller om det är en rask promenad längs med gångvägarna som knyter samman de olika bostadsområdena.

Min egen bostad är inte så fint belägen som de små egnahemsvillor som byggts om till oigenkännliga lyxbostäder för människor som inte behöver tänka efter innan de öppnar plånboken. Jag avundas dem deras tomter, trots att de ofta är försummade och fyllda med ogräs eller till och med skräp. Själv har jag en balkong med utsikt rakt in på grannens om jag tittar det minsta lilla snett åt höger. Annars syns den lilla gräsplätten där barnen tycker om att spela boll trots att de inte får och där vuxna alltför gärna lämnar tända grillar obevakade. De två korsande vägarna som brusar intill balkongen är välanvända av människor som tycker om när motorljud studsar mot betong och dubbleras. Även om jag är emot bilister som tror att de är på en racerbana eller de där som ständigt ligger på tutan, är jag inte emot biltrafik. Bara för att den försvinner, kommer inte hänsynstagandet tillbaka. Tyvärr. Ibland får jag känslan av att den som viker undan och visar hänsyn också är den som har förlorat. Som om livet har förvandlats till ett enda stort chicken race där alla är deltagare, ung som gammal, frisk som sjuk. När blev det så? Vad är det vi förlorar på att vara artiga, tillmötesgående, omtänksamma och laglydiga?

Jag läste en gång en text som handlade om det här med hierarki i samspelet med andra, men jag minns inte vem som skrivit den. En man, men det är allt jag kommer ihåg. Var han sociolog? Han menade att olika situationer ger olika hierarkiska utslag. Personer som går på en trottoar och befinner sig närmast en vägg eller ett staket, har högre hierarkisk position eftersom det blir den mötande personen som tvingas flytta sig. Nåt sånt resonerade mannen och pekade på ett flertal andra exempel som jag helt förträngt. Man kan omöjligt memorera allt. Jag minns att texten gjorde mig illa berörd. Är en som lämnar företräde för andra en lägre stående person än den som bufflar sig fram? Den med högre samhällsposition lite finare och värdefullare än den som tvingas plocka skräp för att få behålla sin a-kassa? Jag vill inte tro det! Men bland folk påminner alltför många om att textförfattaren har rätt. Även om det inte är någon given sanning så verkar det ha blivit en social konstruktion som allt fler tror på och lever efter.

När jag går på mina promenader eller tar mig från A till B och möter en person som tar stor plats för att slippa kliva ner något snäpp i rang brukar jag tänka att jag kliver åt sidan eftersom jag värnar om mig själv. Det har på det sättet inte att göra med att jag är en svag person i en svag position. Jag tar hand om mig själv både psykiskt och fysiskt. Fysiskt eftersom den andre riskerar att göra mig illa om jag inte tar mig tid att släppa förbi hen. Psykiskt för att jag skulle må dåligt om jag betedde mig som en person som är lite bättre än alla andra. Vad i detta som skulle göra mig till en sämre person, det förstår jag inte och måtte jag aldrig begripa det heller.

3 thoughts on “Skrivpuff, 16:e maj, 2018.

  1. Bra skrivet! Funderar ofta på det här fenomenet. Min man brukar ta ett stort steg åt sidan eller bakåt medan han sveper stort med armen, som om kungen skulle fram och så säger han högt: “Varsågod, jag kan gärna vänta!” Ibland när jag har tröttnat på att vika åt sidan går jag bara rakt på och ofelbart slår jag och den mötande ihop våra armar eller skuldror. Men eftersom jag är beredd, tar jag i lite extra och då gör det inte ont. Haha 🙂 sån kan jag vara.

  2. Intressanta tankar. Ska man inte gå i vänstertrafik, så man har högerhanden och svärdet mot den man möter (gammal sedvänja)? Jag går åt sidan för det mesta och tycker det känns naturligt att visa hänsyn.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s