Skrivpuff, 31:a maj, 2018.

Goda.

Jag vill suga ur livets goda, sa Glenda och sträckte sig efter jordgubben som prydde kladdkakan, doppade den i grädden på sin assiett och stoppade den i munnen. Kolla den där karln där borta… han som står där med walkie talkie i handen och friserat skägg.

”Menar du vakten”, frågade Åsa och kisade mot den mörkhårige mannen eftersom hon lämnat glasögonen hemma. ”Vad är det med honom?”

”Ser inte han ut att vara en sån som gärna hänger med på lite rajtan-tajtan?”

Åsa la ner sin sked intill den ännu orörda prinsesstårtan och skrattade sig. Några tårar frigjorde sig från hennes ögonvrår och hon torkade bort dem med en vikt pappersservett.

”Menar du allvar”, sa Åsa och harklade sig i ett försök att sluta skratta. ”Vad skulle du med den där till? Han har säkert såna där bluffmuskler och så smörjer han in skägget med skokräm varje morgon, som min morfar brukade göra. Det är därför som det blänker så där. Och varför skulle han vilja traktera en gammal tant?”

”Du och dina fördomar”, protesterade Glenda. ”Vet du, Åsa, det är inte stenåldern längre. Och vi så kallade tanter är rätt hett eftertraktade nu. Det är bara att bejaka detta faktum och låta sig svepas med på nya äventyr. Eller har du stelnat till i stela vanor och rutiner, kanske? Sa vi inte att vi skulle börja unna oss?”

”Jo, men då trodde jag att vi menade bakelser och andra godsaker”, svarade Åsa, ”och att vi skulle sluta noja över midjemåttet och sånt där utmattande trams. Inte att vi skulle börja ragga. Det orkar jag inte. Herregud, jag är inte tjugo längre. Det duger gott med nåt sött och en bra deckare på teve. Resten blir bara besvär.”

”Jösses, vad du är tråkig, och jag som tänkt bjuda dig på Chippendales.”

”Chippendales? Menar du möblerna eller besticken? Jag har aldrig tyckt om den stilen…”

Glenda himlade med sina nyfärgade ögonbryn och förklarade att det inte alls hade med inredning att göra, att det var snygga, vältränade män som tyckte om att låta kvinnor se på medans de klädde av sig.

”Ja, inte in på bara mässingen”, sa Glenda. ”Tyvärr. Men nästintill. Om vi sitter långt fram, kanske vi får en glimt under… ja, du vet…”

Åsa skrattade så mycket att två spisrosor bröt ut på kinderna och andra besökare på gallerian började stirra. Glenda suckade och sa att hon skulle leta upp någon annan att gå med, någon som inte blivit förslappad och inskränkt.

”Nu fikar vi klart”, sa hon när Åsas tystnat igen, sen kilar vi förbi kosmetikavdelningen. ”Jag vill ha ett läppstift, ett syndigt rött och så ska jag visa dig hur det går till att leva livet.”

”Ja, gör du det”, sa Åsa och tog en första tugga på den gröna tårtbiten och lät den sakta smälta i munnen. ”Det ska bli ett sant nöje att se dig söka pärlan i livets ostron. Vem vet, du kanske sitter med en ny familj snart. En sån där styvfamilj med tre små barn i behov av potträning och en känslig man som inte vill få sin manlighet ifrågasatt genom att bli tillsagd att hjälpa till. Jag trodde att vi var klara med det där, nu när barnen flyttat hemifrån. Åtminstone tills vi får barnbarn och får hoppa in som barnpigor… Jag vill påminna dig om att även om det var du som flyttade ifrån din man, så lämnade min mig för en mycket yngre förmåga. Så jag tror inte på det där med efterfrågan på oss belevade damer… vi ställer för mycket krav, tror jag.”

”Men det går väl att försöka vara lite optimist”, sa Glenda och petade undan sin tallrik med halva kladdkakan kvar. ”Jag orkar inte mer kaka nu. Måste tänka på figuren… det verkar viktigt för sådana som den där vakten…”

”Gå dit du, så äter jag klart och under tiden jag håller koll på dig.”

Åsa såg Glenda glida fram till vakten och säga något som fick honom att skrattande blottlägga ett pärlband av vita tänder. Glenda tryckte upp sig mot honom och sneglade tillbaka mot Åsa samtidigt som hon putade retsamt med läpparna. Det började bubbla inom Åsa igen och hon höll upp servetten mot munnen för att kväva sitt fnissande. En man i grå kostym som just skulle veckla upp cellofanplasten runt en baguette såg oroligt mot henne som om han trodde att hon höll på att sätta i halsen. Åsa vinkade urskuldande med handen för att han skulle kunna återgå till sin lunch. Men han missförstod den som en invit och kryssade fram mellan borden med sin bricka i händerna. Åsa kände pulsen stiga och såg sig om efter Glenda. Men varken hon eller vakten syntes till. Nu skulle hon vara tvungen att sitta där i det lilla caféet som var inrymt i hörnet av den lysrörsupplysta gången mellan butikerna i gallerian och konversera med en vilt främmande man. Det var det sista hon hade lust med.

 

Texten är inspirerad av Skrivpuff.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s