Skrivpuff, 4:e juni, 2018.

Närhet

 

Kan du inte bara dra åt helvete nån gång, skrek Asta. Jag hatar dig, din jävla idiot!

Göran tog ett par försiktiga steg framåt, men Asta slet åt sig en eldgaffel från den öppna spisen och riktade den mot honom. Den var kall och tung i hennes hand, ville inte riktigt låta sig kontrolleras men hon tvingade upp den mot den röda skjortan med vita blommor. Görans handflator svävade framför det uppsvällda bröstet som två bleka hägringar. Asta kunde se att det rann svett från hans hårfäste ner mot ögonen. Snart skulle han inte kunna se mer om han inte gnuggade sig i ögonen med fingrarna. Då skulle hon passa på, sätta gaffeln i honom och vrida till.

Ta det lugnt, stammade Göran. Jag har ju fru och två barn. Barnbarn, du vet… Snälla du… Du misstar dig… jag har aldrig varit annat än snäll mot dig…

Snäll? Asta såg ut som om hon skulle spy. Att komma in till mig på natten när alla andra sov är väl knappast snällt!?

Göran mumlade något som Asta inte kunde höra och rörde sig närmare henne. Hans andedräkt var tung och ytlig. Hon hötte eldgaffeln mot honom tills han backade.

Du var så ensam, sa han och blinkade hårt i ett försök att få bort svetten som rann in i ögonen. Jag ville bara att du skulle få känna lite närhet… att nån tyckte om dig… din familj verkade ju strunta i dig… de drack och spelade poker medans du satt där i ett hörn, hopkrupen och tyst som en mus. Jag ville hjälpa dig att öppna upp dig… må lite bättre…

Du, det var då ett jävla dåligt sätt att göra det på, sa Asta. Du märkte aldrig att jag inte ville!? Att jag hatade att du kom smygande och att jag var tvungen att ställa upp, för annars skulle du ge dig på Bea och hon var bara fyra. Du äcklar mig, ditt jävla svin. Men jag ska befria dig från ditt ynkliga liv. Se det som en gåva till ditt barnbarn att hon slipper dig och din feta lekamen guppande över sig som en strandad jävla valross.

Asta drämde till med eldgaffeln mot Görans huvud. Den lämnade en rispa från ena örat och ut mot kinden. Göran skrek till och satte ena handen mot blodet som rann ner och fläckade hans hawaiiskjorta. Asta kunde höra honom gnälla som ett skadskjutet djur.

Men du ville, sa han och sjönk ihop i en hög på golvet.

Ville jag verkligen det, frågade Asta och ställde sig bredbent intill honom innan hon höjde eldgaffeln mot taket. Ville jag verkligen. Eller var det du som ville? Det här har jag däremot velat göra sedan första gången du kröp ner där under mitt täcke. Och jag tror att du vill att jag gör det. Visst vill du?

Asta slutade inte slå förrän hon var helt utmattad och sjönk ihop på en pall som någon ställt intill eldstaden. Först nu såg hon de blommiga gardinerna och de puderrosa väggarna. Det luktade svagt från potpurri som någon hällt ut i en skål på vardagsrumsbordet. Lädret i soffan blänkte vitt trots att den inte såg ny ut och kuddarna med spetsbård hade puffats upp och lagts prydligt mot ryggstödet.

Som om en madrasserad cell i engelsk romantisk stil, muttrade Asta och reste sig. Hon drämde till med eldgaffeln mot altandörren och tog sig ut den vägen. Det spelade ingen roll om hon åkte fast, så länge världen var en dåre fattigare tänkte hon och sulade iväg eldgaffeln mot den angränsande skogsdungen. Men det skulle ta tid för dem att hitta henne. Tidigare ostraffad och i en stad där hon inte satt sin fot sedan barnsben var hon svår att känna igen.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s